yowza, för mycket släkt på en gång kan sannerligen tära på en. det var smockfullt i föräldrarnas lägen-het, så jag fick sova på en madrass i matsalen, det enda rummet utan dörrar. tur då att jag hade ganska lätt för att komma upp före alla andra i alla fall för ovanlighetens skull.

anywayz. det blev mycket vadgördunuförtiden och jaså biblioteksvetenskap, läser du mycket då?. men ändå mindre påfrestande än jag fruktat. jag och Matilda panikförberedde en låt till pappa dan innan festen, vi drog ihop några klassiska Lasse-citat som den som klagar på maten får diska och det var en som rörde ihjäl sig och gjorde en refräng av, över lite simpla ackord (men väl på festen han matlagsgänget före med sång om det förstnämnda uttrycket, det är väl så det går om man drar sig för att gå upp antar jag).

vi hade av platsbristen i lägenheten satt långbord över två rum, med en öppning inte riktigt stor nog emellan (och då hade pappa ändå undvikit att bjuda säkert tvåhundra procent fler gäster, han känner ju fan alla), och just i den öppningen fick man stå och hålla låda, om man nu skulle hålla någon sådan. det blev svårt att veta vartåt man skulle titta.

och pappa själv gick det förstås inte att hålla från instrumenten, han kunde inte med att bara andra skulle sjunga för honom. och Heiko kunde till slut inte hålla sig ifrån att ta upp invandring (och klagade även på att Klas haft keps på sig hela middagen). och Örjan blev som vanligt fullast, och lite slemmig. och jag borde satt mig vid matlagsbordet istället för släktbordet för där var det såklart mycket roligare.

- - -

och nu är man tillbaka till teori och metod.

dagens bilder: sextioårskalas. här ser vi maten.

Kalle P, näst fullast, sjunger om Lasse Lucidor.