En FPS från arbetslivet

I Marie Hållanders debutroman Tjänster i hemmet öppnas dörrarna till arbetet i hemtjänstens villkor, med en vårdtagare bakom (nästan) varje dörr och det unga vårdbiträdet som perspektiv. Den som arbetat i äldrevården känner igen sig. Oavsett om man varit på en avdelning eller kringvandrande bland egna hem är scenen densamma när man står i ett badrum, böjd på fel sätt, över en människa som verkligen inte vill badas och med arbetskläderna alltid för varma. Den kringvandrande har därtill att välja sin vinterklädsel med omsorg när fukten drabbar växelvis mellan göteborgskt snöblandat regn och ångande badrum med stressens tilltagande svettningar. Hållander målar precisa miljöer, känslan av dem mer än deras disposition.

Villkoren för arbetet, men också för vårdtagaren. Ensamhet bakom dörrarna, sjukdom betydligt värre än vård i eget hem kan hantera – är det anhöriga eller kommunen som vill ha det så? – och så alla livslånga vanor som antingen sinkar arbetarna, eller redan stympats av arbetsschemat, beroende på vem som ber om hjälpen. Mellan de många olika dörrarna finns enorma skillnader i makt och förmåga. Vem får något extra och hos vem passar man på att spara tid.

Ord är tid

och eftersom du har ord, Harald,
har du tiden med dig.

Språket balanserar tyvärr på en lömsk yta, velandes mellan dikt och prosa, vilket gör att hela formen vacklar. Även om radbrytningar och extra avstånd mellan fraserna ibland ger effekt, så tyngs helheten av att det uppenbart inte hade behövts några sådana tricks. I grunden är berättandet rakt, och det räcker. Gärna extra radbrytningar, men helst efter punkt. Andas gör jag själv.

Men perspektivet kompenserar. Marie Hållander berättar förvisso i första person, men inte om denna person. Subjektet avslöjar knappt något alls om sig själv. Man kommer på så vis mycket nära, som ett litterärt first person shooter-spel. Intrycken blir som egenupplevda, kroppen vrider sig och ryggen känner orden. Hållander vågar också i den närheten utsätta läsaren för de mindre smickrande reaktioner som mötet med vården kan ge. Att arbeta med människor är att möta motstånd, att tvingas ge av sig själv. Ibland delar arbetaren och vårdtagaren på utsattheten.

Det är ett värdigt arbete.