Fabrikör Renners öde kan inte vara huvudsakligt ärende i Gábor Zoltáns otroligt våldsamma roman Orgie, även om han är en tacksam figur att kroka tag i läsaren med under skildringen av pilkorsarnas utrensningar i Budapest några månader 1944-45. En ungersk lill-Schindler och casanovakapitalist, tills nyss ägare av en fabrik som varit fristad för anställda judar, men sedan Szálasi fått makten har det ungerska undantaget upphört, landsbygdens judar massdeporterats till förintelse, och Renners fabrik naturligtvis beslagtagits. Han själv har angivits, misshandlats svårt, och tvingas köra sin skåpbil på ärenden åt pilkorsarna i Tolfte. Han vet inte om frun eller älskarinnan, händelsevis judiska båda två, fortfarande lever eller kommer vara nästa par ben han måste dra fram ur högen av kroppar som ska dumpas i Donau.

Fler personer i och kring Tolfte skildras i följande kapitel. Pilkorsare av alla nivåer, deras fruar och familjer. Tillbakablickar som följer även Renners fru och älskarinna utan att man får veta om de lever i stunden. Hans bror dyker upp som ertappad desertör, men myglas in som ny medlem i Tolfte, och blir snabbt en beredvillig del av organisationen. Renner fortsätter vara mest frekvent i blickfånget, något att hålla fast i medan man släpas vidare. Perspektivet ändå inte hans, i början snarare en allvetande berättares, men det glider snart i långa stycken över i ett ”vi”. Inte som vi läsare, utan vi som utför dessa dåd. Läsaren är förstås därmed inkluderad, tvingad till närvaro genom förövarens blick.

Då är vi också en del av Tolftes arbetsuppgifter. För det handlar om ett arbete, det att plundra lägenheter, att jaga upp desertörer att skicka till fronten och förstås att lokalisera både judar och andra tänkta fiender. Rutiner finns. Först tar vi av deras kläder innan varje misshandel, för att både förnedra och plundra. Glöm inte guldtänder och annat. Varje fånge ska misshandlas grundligt i åtminstone tjugo minuter, oavsett senare öde. Arbetet är inte lätt. Vi sliter med att binda ihop klungor av offer, och vallar dem till Donau genom snötäckta gator. Ibland får någon för sig att benåda dem och vi måste valla dem tillbaka. Eller i annat fall, när ammunitionen tar slut på kajen får vi lösa situationen för hand och sten. Rutiner finns, men varje slarv och förveckling kan improviseras till värre grymheter. Våldet beskrivs oftast i torr och saklig ton. Samtidigt vill Zoltán trycka på att förövarna går upp i våldet med lust. Orgie, det syftar inte bara på hur mycket våld det är, eller på det sexuella våldet. All misshandel kan spökas ut till fest, dragspelet plockas fram i alla sammanhang. Fångarna ska helst också sjunga.

Det är självklart att man blir på sin vakt inför ett sådant uppradande av våldshandlingar, det blir lätt spekulativt även om man inte söker det. Romanen baseras nu på gediget grävande i arkiven, med verkliga personer som förlagor och fingerade namn, men även om alla våldshandlingar skulle vara hundra procent belagda kan man aldrig verifiera förövares känslor. Jag tror här att författaren i sin intention överskattar nivån av lustdrivet våld, inte minst i många våldtäkter (vilka ändå inte beskrivs pornografiskt trots, ska sägas). Även om det nämnda perspektivet i berättelsen är effektivt och obehagligt, lyckas det förmedla verkligheten som Zoltán vill? Visst kommer fler än man önskar och tror dras med i våld och medlöperi under en totalitär revolution. Helt vanliga människor som begår fruktansvärda brott har vi sett förr, det är okontroversiellt att påstå. Men bilden av exempelvis Renners incellika kåta bror kan inte vara norm bland dessa. Inte ens om man som jag föredrar att göra både honom och Renner till suddiga arketyper och motpoler snarare än strikta personporträtt.

Men med det sagt kan man välja själv. Jag gör en läsning som ser även den uttryckta lusten hos många av förövarna som ett självbedrägeri eller eskapism. De må uttrycka det som glädje men i botten hittar man egentligen sug efter revansch och kontroll som får sitt tillfälliga utlopp. Med den sovjetiska belägringen som snabbt tränger sig närmare staden finns en ökande desperation som kräver att illusionen upprätthålls, men desperationen darrar från början genom hela berättelsen. Vi talar triumf men agerar sista dagar.

Kanske är det därför skiftningen sker subtilt när alla slutar låtsas att det inte är över, och verkställer sina olika flyktplaner eller filar på sina oskuldsanföranden. Om Renner kommer slippa undan konsekvenserna för att han trots samarbetet hjälpt en och annan, och slingrat sig undan att begå våld, eller om hans fru och älskarinna faktiskt hållit sig vid liv, har som sagt aldrig varit särskilt intressant.