Kategoriarkiv: Roman

#40talet

Publicerat av

När modern science fiction på allvar kom till runt 1940-talet var Robert A. Heinlein en av de största. På det tidiga verket AB Magi (Magic, Incorporatedd, 1940), som jag av någon diffus anledning plockade från min bibbla och lade i sommarläsningshögen, märks tydligt de stapplande babystegen av en färsking till författare och lika grön (generation av) genre. Att just denna tidiga trivialroman översatts till svenska är överhuvudtaget märkligt, men så har specialförlagen på området alltid haft lite knas för sig.

Det hela utspelar sig i en s.k. ”nära framtid”, där magi är ett vardagsinslag och etablerat yrkeshantverk, och är alltså mer en sorts fantasy/sci-fi-hybrid (som idag säkert skippat framtidssnacket och bara kallats urban fantasy) snarare än den teknikspäckade militärfiktion Heinlein senare drog till med. I denna version av USA blir protagonisten Archie Fraser utsatt för hot från en beskyddarverksamhet, för att han ska anlita just deras magiker till de magiska delarna av hans byggföretag. Efter lite trubbel och pladder visar sig denna verksamhet vara en del av den nya organisationen för magiker som Fraser hört talas om, vilken poserat som kvalitetssäkrande fackförbund men istället söker bilda monopol genom en prisdumpande agentur. Det vill säga AB Magi, som alltså med den svenska översättningen lyckas tönta upp hela konceptet än mer. #40talet.

Smågangsterscenariot i inledningen leder så till en tur i realpolitiken med försök att stoppa propositionen som sätter konkurrenslagstiftningen ur spel åt AB Magi, och när det misslyckas tas istället en sväng till ”Halvvärlden” där Djävulen och den demon som ligger bakom det hela ska uppsökas och hållas ansvariga. Eftersom det är en kort roman på 115 sidor och tonen är åt det lätt humoristiska hållet, så löser sig allt hastigt och lustigt och från ingenstans dyker det upp en FBI-agent undercover som demon. Allt tyder därmed på att Terry Pratchett läst den här boken.

Satt i sin samtidskontext finns gott om tecken på värden som Heinlein vill försvara. Inga demoner ska för det första komma och hota konkurrensens och marknadens helgedom. Själva allvaret i hur just magin – nödvändig i samtliga andra branscher och därmed hela samhället! – hotas övertas av mörkerkrafter är inte svår att översätta till energitillgång, olja förslagsvis, men kan också liknas vid arbetskraft. Det behöver inte vara en slump att det är från just fackförbund(ish) till monopolagentur som den plötsliga förvandlingen sker. Archies bästa polare Jedson drar också en harang mot förbudspolitik och liknar gärna tillgången på magi med den på vapen. Ett förbud hindrar bara de hederligas tillgång till varan medan skurkar gör som de vill, menar han, lätt översättligt till samtidens såväl som nutidens argument. Och att Archie själv redan i upptakten drar fram pistolen och trycker i nyllet på beskyddargangstern är förstås tecken på samma värderingar. Romanen Starship Troopers, som på ett ungefär menar allvar med den fascism som Paul Verhoevens film med samma namn och story satiriserade, är inte oväntat ett senare verk av samme man.

Ingen 40-talsroman heller utan sin tidstypiska ogenerade rasism. Redan i första delen kan man höja på ögonbrynen åt att svarta män (annat ord används, go figure) anlitade av Archie sticker från jobbet när ett vanligt klotter tolkas som ”voodoo”, men eftersom Heinlein förstås är en upplyst modern människa på 40-talet är det mer på den falskt positiva rasismen i att en magiker från ”en bushstam i Nedre Kongo” får hoppa runt i byggfirman klädd i leoparddräkt och spåra magiska rester liknad vid en hund.

Upplysningsnivån:

”Vi vita människor i detta land har lätt för att underskatta den svarte mannen – jag vet att jag gör det – eftersom vi ser honom utanför hans kultur för några generationer sedan och en servil pseudokultur har påtvingats dem. Vi glömmer att den svarte mannen har en egen kultur, äldre än vår och med stabilare grund, baserad på karaktären och sinnets krafter snarare än de mekaniska manickernas billiga flyktiga trick.
Men det är en hård, våldsam kultur utan förståelse för de svaga och de avvikande, och den dör aldrig bort helt.”

Ja, vi kan ju ta oss för pannan ”idag”, men det är mer än något annat ett supertydligt skolexempel på exakt hur den rasifieringens innehåll fortfarande ser ut.

Ah, just ja, det fanns en del om kvinnans svaghet kopplat till att de piedestalshålls så mycket av män också, #kvinnanssexuellamakt. Science fiction som talande för sin tid mer än ”framtid” är i alla fall en sann klyscha. Fler än ständiga slagpåsen Ayn Rand förtjänar rimligen en skärskådning på de grunderna. Strikt litterärt är det dock orättvist att ens försöka bedöma det. Färskingar gonna färsk.

 

Korkade patriarkat

Publicerat av

När den sedan länge abdikerade patriarken Kweku Sai dör tvingas den spridda familjen samlas och resa från USA till begravningen i Ghana. Exhustrun Fola, som redan lämnat USA för huvudstaden Accra i Ghana (trots att hon ursprungligen är nigerian), tar emot de fyra barnen som alla saknar riktig relation till landet.

Originaltiteln är Ghana must go, men den svenska titeln på Taiye Selasis debutroman, Komma och gå, är synnerligen välfunnen. Jag upplever nämligen Selasis berättande just så, det kommer och går. Perspektivet i ständig rörelse, smidigt flytande in och ut mellan olika tidpunkter och de sex familjemedlemmarna. En associationsbana som till skillnad från den enskildes introspektion rör sig obehindrat från en persons tankar till en annans. Selasi ritar upp denna bana på ett sätt som aldrig förvirrar, som aldrig slänger av läsaren hur tvärt den än kränger.

Det tar sin början i dödsögonblicket. Överväldigande detaljerat och utdraget över hela bokens första del beskrivs Kwekus väg ut på gräset i trädgården, det våta gräset mot fötterna som just den morgonen saknar tofflor, statyn som distraherar honom från den uppenbart annalkande hjärtattacken. Hans sista tankar och på ett sätt hela liv. En handfull avgörande händelser som flödar förbi speglas där i barnens perspektiv, introducerar dem och planterar frön till svaret på frågan varför Kweku dör just så.

De bärande elementen är svek och stolthet. Tvillingarna Taiwo och Kehinde, äldste sonen Olu och yngsta dottern Sadie är alla skarpt och noggrant utmejslade individer, nog för egna romaner, men trots att dessa tillsammans bär merparten av berättelsen ser jag Kweku och Fola som de tyngsta protagonisterna. Familjens splittring ligger på dem och till dem måste försoningen komma. Kweku, uppvuxen i lantlig fattigdom men begåvad nog att bli skicklig kirurg med toppjobb i USA har följaktligen en stolthet så stor att han saknar förmåga att hantera nederlag. När det ännu skamlöst rasistiska USA låter Kweku ta skulden för en omöjlig operations misslyckande och han får sparken, väljer han att först hemlighålla det och försöka få upprättelse juridiskt. Och vid det slutgiltiga misslyckandet sedan bara försvinna från familjen utan ett ord.

Fola, å sin sida, som därmed står utan förklaring till försvinnandet, slås ned till den grad att hon förlorar tron på att alls kunna ta hand om familjen och skickar tvillingarna till sin släkt i Nigeria, trots att hon vet att där finns grymheter hon inte vågat skärskåda. På liknande sätt är det för läsaren att först bara ana, önska att det är en villfarelse. Selasi vecklar ut smärtan långsamt, och den verkliga tyngden av Taiwos och Kehindes trauma visas först i den sista delen.

Folas försoning blir att samla familjen, att våga se vad som drivit dem ifrån henne. Kwekus försoning sker redan vid dödsfallet, valet att istället för några steg till telefonen och ett enkelt telefonsamtal till läkarkollegan kasta en sista blick på statyn som avbildar Fola – det enda föremål han tog med från huset i Boston. Hur orimlig den senare än kan tyckas är det just så i Kwekus perspektiv medan han dör i trädgården. Försoningen är nämligen inte objektiv, utan selektiv till just hans kärlek till Fola, och helt konsekvent med den person som en gång valde att hoppa av hellre än att möta sin förväntade skam och bara plocka upp sig själv igen. Korkade, korkade patriarkat.

En välvillig dystopi

Publicerat av

 

När jag läst båda hittills utkomna delar av Sofia Nordins ungdomsromaner om de få överlevarna av en världsomfattande feber tänker jag ganska mycket på hur dålig The Walking Dead är (serietidningen, inte tv-serien, om än den senare lär vara ännu sämre*). Eventuellt är det hela postapokalypsgenren som är sämst, för den värdelösa komponenten återkommer gärna: att det sämsta i människan släpps lös.

Jag inser att jag inte köper det.

Första delen, En sekund i taget (2013) berättas genom Hedvig, tretton år gammal och plötsligt utan familj. Vi är nära henne, i presens och första person. Det som hänt är en plötslig feber, så plötslig att alla är döda över en natt, och Hedvig har inte en aning om huruvida hon är ensam kvar. Hon flyr för att slippa undan åsynen av död lillebror, men snart med målmedvetenhet efter att hon tagit sig in i sin skola där mamman arbetat, och inser att det finns en gård dit klasserna brukade åka på studiebesök i gammeldags naturliv.

Långt från de döda i stan finns ett skydd med värme och några djur, och en smart planterad kunskapsbas av böcker som lär Hedvig mjölka kor och sköta ved. Det är alltså bara människor som dött. Hästarna ger hon sig dock inte på att rida, bränd av den riderfarna och nu döda bästisen Lydia som inte brukade banga för att håna Hedvigs försök att sitta upp på en häst. Inte förrän Ella, ännu en flicka i nedre tonåren som överlevt, dyker upp på gården och lär henne ordentligt får de ordning på det postapokalyptiska transportmedlet och kan samla på sig kläder för vintern i ett tomt köpcentrum.

Fortsättningen Spring så fort du kan (2014) berättas på samma sätt men nu genom Ante, killen som Hedvig och Ella hittar genomfrusen och utsvulten i skogen i slutet av första boken. Att fler överlevare fanns var väl en självklarhet för läsaren redan från början, men för de tre på gården uppstår genast en dynamik av att vara de tre sista trots vissa förhoppningar. Medan tillvaron måste tryggas inför den stundande vintern utvecklas också ett socialt spel mer avancerat än Hedvigs och Ellas olikheter. Alltså: tre pubertetsoffer i en stuga. Ante är plågad av att vara ensam kille, det är inte likt en runkfantasi alls att tänka sig hur de ska bråka om honom, men ändå triggas hans hormoner också av att de här funderingarna ens uppstår. När ännu en tonåring med lillebror kring sju år påträffas i köpcentret utvecklas den sociala dynamiken ännu mer.

Styrkan i skildringen är hur realistiskt den berättas. Alla fullt rimliga tankar, reaktioner och brister som Hedvig respektive Ante står för. Minnesbilderna av döda familjer, insikt och förnekelse om vartannat att det här är deras liv nu – som läsare känner jag det lika starkt som jag går in och ut i berättelsen, just ja, den här världen är helt borta! – och svårigheterna att hantera situationer, praktiska som sociala, som de absolut inte är präglade till att hantera. Även själva överlevandet noga underbyggt. Hur känns spenarna att mjölka, hur länge ska veden torka, hur luktar och känns det när man flår en kanin utan att ha en jävla aning om hur det ska gå till. Ska man verkligen lägga ved på att värma ett extra rum. Hedvigs långsamt växande insikt om hur djupt påverkad hon är av sämstbästisen Lydias översitteri är också enormt stark, likaså Antes sätt att kämpa mot en inre feghet. Att Ella är den som inte fått eget perspektiv (ännu) är ganska självklart redan i sättet hon är – en kraft som tvingar in Hedvig och Ante i utvecklings riktning. En kompismusa och/eller -nemesis, fast tydligt med eget känsloliv och av rimligt porträtt.

Framför allt är jag tagen av detta hur människor faktiskt drivs till samarbete och omsorg helt naturligt. När trion först träffar på Nora och Malte i köpcentret uppstår en konfliktsituation med hot om våld – de är naturligtvis rädda för varandra och för eventuell smitta – men det är ändå alldeles självklart att de ska återvända för att rädda syskonparet undan vinterkölden och uppsluta dem i gemenskapen. Eventuellt är det något som beror på det specifika apokalypsupplägget – vilket inte bygger på akut bristsituation, utan på ett chockartat bortplockande av allt modernt – som gör det hela olikt zombiegenren eller überdystopisk icke-fantastik som Vägen av Cormac McCarthy. Kanske också att det utspelas i Sverige, utan vapen. Men jag tänker ändå på det här med The Walking Dead, hur den serien tagit 126 nummer av våldsamheter och fjantigt machospel (typ en tredjedel med den där tröttsamma tråkpsykopaten Negan!) att seriöst landa i att en ny värld byggd på samarbete är möjlig. Det tar dessa tonåringar ett halvår att bygga en hållbar tillvaro. Och det stora är att det ändå är så jävla spännande.

– – –

* Edit 1 sep 2014: Jag hade fel, efter att ha sett hela, TV-serien är bättre! Mycket bättre rentav.

Gillar inte hata horan

Publicerat av

Det är frestande att säga att präktighet har förstört Johanna Nilssons ungdomsroman Gilla hata horan. Samarbetet med Friends och Pocketförlaget för att ta fram ett diskussionsunderlag om mobbning låter onekligen avskräckande i sig, man vill ju inte läsa en romanversion av Bullens brevfilm. Fast, jo, det vill man ju visst, för det fanns ändå en skräckinjagande äkta botten i de taffliga dramatiseringarna vars påa alla 80-talister minns. Det kanske inte var hen i filmen som skrivit brevet, men brevskrivaren och hens problem fanns på riktigt. Det är alltså inte präktig moral som förstör, utan en total brist på trovärdighet. Säkert fortfarande Friends fel dock.

Gilla hata horan börjar förvisso realistiskt med Jonnas bästisperspektiv på hur antagonisten Robin utnyttjar Gloria sexuellt och sprider rykten om henne, men redan en tredjedel in spårar det när Robins perspektiv tar över, och finalen är en helt och hållet orimlig masspsykos på skolan. Kanske hade det funkat om hela anslaget varit åt det extrema hållet, eller direkt fantasy (symptomatiskt pratar faktiskt Jonna i förbifarten om Jessica Schiefauers briljanta magikryddade roman Pojkarna).

Jonna och Gloria är okej porträtterade, men alla andra är totala karikatyrer. Även från Robins eget perspektiv framställs han som superond till en början, en frikyrkoson som låtsas sjunga i kör men är rockstjärna, översittare, våldtäktsman och ateist i hemlighet, men sedan blir han blir hipp som happ ångerfull och har – ta-da! – såklart nån gammal övergreppsskit i familjen som förklarar hans tidigare okänslighet. Lol? Skolan och lärarna är helt bisarra, tex en till fucking niondeklassare alkoholbjudande frimodig bög (åh han är hatad och älskad på samma gång, vilken grej!), och en superkuvad relationsvåldsdrabbad kvinna enligt formulär 1A (så förenklat och platt att typ Organism 12 verkar skildrat det hela).

Hela skolan är orealistisk. Nätmobbningen som drabbar Gloria sker, förutom via Facebook-gruppen med namnet ”Hata horan”, på en sorts officiell masschatt för elever på skolans hemsida som vansinnigt nog kan användas anonymt. Om någon skola i verkligheten infört en sådan måste katastrofen inträffat på två dagar. Hierarkin bland eleverna är dessutom absurt lättmanipulerad i romanen. Gloria kan gå från utfryst med hora skrivet på skåpet till toppen, till att tidigare Kung Robin blir sänkt och toadoppad, på kort tid och bara någon smygtagen stjärtskårebild och ett nollgrundat bögrykte som medel. As if!

Moralen är förstås helt rätt. Det är absolut lika fel att sänka mobbaren med samma metoder. Det behövs dock verkliga personer att visa denna jävligt svåra sanning på, även om man väljer en urspårad spelplan. Johanna Nilsson kan ju definitivt bättre, det borde ha rotts iland. Skolor och organisationer borde ta upp Engelsforstrilogin istället som diskussionsunderlag, för där finns strålande och mitt i fantasyn realistisk skildring av mobbning och dito förövare, såväl som av masspsykos på skola.

Bakåt leder framåt

Publicerat av

Lila hibiskus är Adichies debutroman från 2003, på svenska utgiven först 2010, efter genombrottet En halv gul sol (2006, på svenska 2007). I jämförelse med den senare, såväl som den lysande Americanah från förra året, är berättelsen i debuten mer återhållsam. Femtonåriga Kambili och hennes familj står i fokus, och inte minst frigörelsen från en hårt kontrollerande far. Papa misshandlar både Kambili och hennes bror Jaja brutalt, och än värre drabbas deras mor, men samtidigt är han utåt den gudfruktige Eugene: högt respekterad, djupt troende katolik, och dessutom rik på både pengar och inflytande.

Konceptet ”till synes rättrådig man som egentligen är galen hemmatyrann” kan lätt bli kliché, hur effektiv känsloretare den än må vara, men Adichies porträtt är sällsynt nyanserat. Kambilis far är inte en skenhelig men ond man, han är samtidigt tyrann och rättrådig. Pengarna han donerar till kyrkan är en sak, de har han så mycket av att det inte gör skillnad för honom. Hans blygsamhet är däremot äkta – om än möjligen skapad av gudsfruktan. Viktigast är dock hans rakryggade förhållningssätt inför militärdiktaturen. Utan några namn eller år nämnda lär det vara Sani Abachas kupp 1993 som inträffar i romanens inledning, och trots den fortsätter Eugene driva den regimkritiska tidning han äger, och gör således stor skillnad för hela landet. Dessutom ser han engagerat efter de anställda och när hans chefredaktör arresteras både en och två gånger gör han allt han kan för att få honom frisläppt. Det djävulska ligger i att samma övertygelse driver både hans civilkurage och hans förtryck av familjen. Hans Gudssyn kräver båda delar. Sin egen far betraktar han som hedning och låter inte barnen röra vid honom, knappt ens träffa honom. Eugene är den sortens patriark som väst älskar att utmåla som Den Andre, men är så med katolska motiv och ett förakt för egna traditioner. Istället för upplysning ett föråldrat kolonialmörker.

Vägen till frigörelse för Kambili och Jaja går via Eugenes syster Ifeoma och en återkoppling till rötterna. Efter ett besök hos henne i universitetsstaden Nsukka har de båda för första gången fått bevittna att ett annat slags liv ens är möjligt. Ifeoma är också katolik, men församlingen i Nsukka är något annat än Fader Benedicts hemma i Enugu. Här tillåts sång och predikan på igbo, inte bara latin och tyst kontemplation. Adichie skildrar med precision hur Kambili långsamt inser att hennes tillknäppthet är något ovanligt. Kambili blir genuint förvånad över att kusinen Amaka inte, som hon, känner ett enormt motstånd mot att ens öppna munnen utan att vara tilltalad. Genom att berättarperspektivet också är hennes förstår läsaren inte heller vidden av hennes tystnad förrän hon gör det själv. Kambili blir också kär i den äldre (men fortfarande relativt unga) prästen Amadi, vilket också spelar en betydande roll i frigörelsen trots avsaknad av någon utvecklad relation dem emellan (gudskepris! #glappetnojan). Han utmanar henne, och bekräftar henne bortom de eftertraktade lovorden från Papa.

Det kan vara hennes ändå fortsatt tillbakadragna person som gör att hon lägger större vikt vid Jajas uppror under palmsöndagen, en scen som beskrivs redan i inledningen som vändpunkten. I själva verket tar Kambili, Jaja och deras mor alla varsin väg som alla är lika avgörande.

Fast förankrad i jord

Publicerat av

Mest av allt vill du väl veta om Nyckeln, den sista delen i Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens trilogi om häxcirkeln i Engelsfors, levererar. Det gör den. Slutet är allt man kunde önska, fast kanske inte som du tror. Vi tar det sen.

Anledningen till att Strandberg och Bergmark Elfgren lyckats så förbannat bra med sin trilogi är att berättelsen har fast förankring i det viktigaste för bra fantastik som utspelas i vår egen värld; att vanligheten i botten av det fantastiska tas tillvara. Författarnas element är jord, så att säga, med fötterna stadigt i marken. De sju häxorna är alla komplexa porträtt redan vid sidan av magin, realistiskt skildrade som vanliga gymnasieelever, och det är överhuvudtaget människorna som är viktiga.

Författarna förstår makt, alltså icke-magisk makt, och låter den spela avgörande roll. Det syns i skildringen av skolhierarkier i allmänhet, och i Eriks systematiska trakasserier av Linnea i synnerhet. Trots vissa magiska förvecklingar är den storyn extrem på ett helt realistiskt sätt. Inte bara de ovetande vanlisarna står för den sortens maktutövning. Även Rådets magiskt mäktiga ordförande har som främsta vapen att bryta ned människor fullständigt med vanlig omagisk manipulation. Det är en lika kuslig som finurlig gestaltning av normaliseringsprocessen när Walters charm och förtroendeingivande rättframhet långsamt övergår i ren grymhet.

” ’Det som Walter gjorde imorse var så himla hemskt’, viskar hon så tyst att Minoo knappt uppfattar orden. ’Han bröt liksom Felix finger och han måste ju ha vetat vad som skulle hända, att vi andra skulle känna det också.’

Nu när Minoo tänker tillbaka på det, så var det hemskt. Men när det hände kändes det inte så. Det kändes normalt. Felix var ju med på det. Men hon inser att om hon skulle försöka förklara det för de andra Utvalda så skulle de aldrig förstå.”

Att böckerna handlar om unga personer och är skrivna med hyfsat enkel stilistik sätter dem förvisso i ungdomsbokhyllan, men det måste påpekas att det ändå finns ett djup och ett intresse för mellanmänskliga relationer som verkligen sticker ut i jämförelse med annan ungdomspopulär fantasy. Oftast finns sällan andra skäl än klichéer och fina ord om kärlek och godhet till att personer i sådana verk ska vilja göra något alls. Här ser vi istället riktiga människor och därför måste protagonisterna ständigt fråga sig om de ska bry sig alls, hur fan de ska samarbeta, och vad de egentligen ska tro på. Apokalypsen är inte bara till för att stoppas, den råkar vara med som en jävligt jobbig omständighet i dessa personers liv. Och det är personerna vi bryr oss om.

Magin är en ytterligare aspekt av livet. Den är inte metafor för något, den är ingen förklaring för ondska, och den är inte heller det enda att bry sig om. Hoten från det magiska både smälter samman med och övertrumfas bitvis av den helt vanliga mänskliga uselheten. Det märktes inte minst i hur självhjälpsretorik-sekten Positiva Engelsfors tog över det lilla samhället både med och utan magisk hjälp i förra boken Eld.

Slutet då? Det finns alltid en risk att det bara pyser ut av bubblan som skapats i tre böckers upptakt till en slutstrid, att det metaforiska monstret inte är lika läskigt när det väl visar sig. Den risken visar sig irrelevant när stunden kommit, och själva upplösningen är faktiskt inte lika intressant som konsekvensen. Med fortsatt jordnära fattning lyfts frågan vad världen efteråt ska bli för slags värld.

Det kan tolkas som en öppning för uppföljare, men jag tror snarare det handlar om att ingen bok om verkliga människor kan sluta lika definitivt och glatt som en saga.

Uppehållstillståndet

Publicerat av

Det var aldrig Ifemelus dröm att ta sig till Amerika, hennes ungdomskärlek Obinze var den som fäst blicken västerut redan som tonåring och som vägrade läsa annat än amerikanska romaner. Ändå är det hon som nu ska resa tillbaka till Nigeria efter 15 år i USA, med hoppet väckt om att återse kärleken som aldrig kom efter.

Titeln Americanah på Chimamanda Ngozi Adichies senaste roman kommer av ordet för en person som migrerat från Nigeria till USA och där förändrats av livet i den amerikanska kulturen. Romanen börjar när Ifemelu inför återvändandet söker upp en hårsalong för att fläta sitt hår, och där lyfts snart frågan om hennes naturliga hår – en viktig symbol för romanens ena tema som är ras och migration. Nigeria är knappast färgblint, även där är till exempel ljus hy en statusmarkör, men först i USA har hon mött den explicita rasfixeringen och blivit ”svart”, och med detta tvingats konfrontera strukturen som gjort att det ses som något suspekt som svart att inte använda kemikalier för att tukta håret rakt. I bloggen Rastaggat har hon därför under de senaste åren benat i betydelsen av hudfärg, härkomst, hår och hur hon pratar, och via den även fått en akademisk karriär.

Romanens andra tema, kärleken, är det som driver själva handlingen. Parallellt med den flera timmar långa flätningen läggs Ifemelus bakgrund fram, hur hon som en av många tvingades resa utomlands för att få en utbildning när de nigerianska universiteten drabbades av uteblivna löner och ständiga strejker. Obinze lyckades inte komma efter då han inte fick visum, och den första förnedrande tiden i USA kulminerade till slut i en obehaglig händelse som fick Ifemelu att bryta kontakten i ren skam. De har nu trånat hela livet, först under tonårens osäkerhet och försiktiga sexuella närmanden, sedan under brevväxling mellan kontinenter, och slutligen har de längtat för sig själva, i ensamhet och tystnad under andra relationer. Vid den återupptagna kontakten försöker hon ännu som förr kalla honom Ceiling, namnet som kom efter insikten att hon ”aldrig såg taket med honom”.

Adichie skriver i tredje person, men perspektivet är Ifemelus. Undantaget är ett fåtal avsnitt med Obinzes blick, vilket både befäster hans huvudroll i kärlekstemat och förmedlar ett ytterligare djup till migrationstemat då hans misslyckade försök att få uppehållstillstånd i England kan väga emot Ifemelus migrationsframgång. Att Obinze är den som ändå blivit förmögen på allvar väl tillbaka i Nigeria förstärker bara detta faktum ytterligare, då den nigerianska klassresan är något helt annat än Ifemelus nya (om än villkorade) tillhörighet i amerikansk akademikermedelklass.

Porträtten av de två amerikanska män Ifemelu har längre relationer med är dramaturgiskt tacksamma utan att vara klichéer. Med Curt och Blaine synas friktionen mellan Ifemelu och medelklasserna i det vita respektive det svarta Amerika. Curt träffar hon när hon arbetar som barnflicka åt hans kusin, och han är biljetten till kvalificerat jobb och status nog att lyftas ur migrantens prekariat. Bloggen uppstår delvis som ett bearbetande av relationen med Curt. Blaine möter hon på ett tåg, blir förälskad på stört men återser honom först åtta år senare när hennes blogg gett henne ett föreläsningsuppdrag. När de blir ihop är han en efterlängtad samtalspartner men även Blaine är formad till ett visst oförstående inför viktiga delar av Ifemelus liv. Utöver detta är han också också lite självgod och omedvetet kontrollerande. Båda männen har en påtaglig dubbel överordning gentemot Ifemelu, men de tillåts ändå manifestera denna helt oavsiktligt, i detaljerna, utan att de görs till skurkar per se.

Skildringen av bloggandet och relationen till kommentarer, läsare och anonymitet är  mycket bekant för den som sysslat med det där själv under bloggandets glansdagar. Utdrag av blogginlägg vävs också in i berättandet, vilket gör att Adichie får fram mer explicita resonemang än Ifemelus ändå frekventa analyserande. Det är ett smidigt grepp för att leverera mycket kunskap utan att störa berättelsen. Dessutom framträder på så vis ett språk som är Ifemelus eget och inte bara perspektivet ur tredje person. Att Obinze sen anmärker på att hon inte låter som sig själv i bloggtexterna bekräftar bara detta som ett led i hennes förändring.

Det dröjer alltså inte lång tid tillbaka i Nigeria innan Ifemelu inser att hon faktiskt är americanah, oåterkalleligt. Så börjar en ny anpassningsprocess, men denna gång omvänt med hög status projicerad på henne. Ändå tar det henne emot att på en gång kontakta Obinze, som dessutom är gift och har barn. Omställningen är svår till både det gamla landet och den gamla kärleken. Trots att slutet inte tillfredsställer mig – istället rentav upprör mig och jag önskar stryka de sista två sidorna helt – så är de näst sista delarna om återseendet, där Obinzes egen förändring och nya status påverkar deras relation mer än hennes amerikanisering, en intelligent hantering av dessa år av trånande. Deras kärlek är verkligen unik i hennes liv, men personen Obinze kan förstås inte motsvara en femtonårig idealisering. Sådan är kärleken, logik är borträknat. Det går inte att resonera sig fram till att se taket eller inte.

Mellanrum

Publicerat av

Mycket faller på plats när jag upptäcker att Frälsningsarmén, Abdellah Taïas andra självbiografiska roman att ges ut på svenska, faktiskt publicerades på franska två år före den som kom ut först på svenska, Ett arabiskt vemod. Den senare läste jag i somras, och fick inte helt grepp om den. Den kändes fragmentarisk, jag upplevde att något saknades mellan inledningen under barndomen i Marocko och delarna om vuxenlivet i Paris. Frälsningsarmén är just biten som saknas. Den skildrar mellanrummet, både kronologiskt och metaforiskt.

Jag ligger på mage och ser på Abdelkébir, som också ligger på mage. Hans skinkor, nu höljda i svarta badbyxor, fortsätter att oemotståndligt kalla på mig, jag är besatt av dem, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det är inte så att de är vackra, det är bara det att de tillhör Abdelkébir.

Det börjar i Abdellahs tidiga tonår i Salé, där skildringen kretsar kring familjen, snart med fokus på den sexton år äldre brodern Abdelkébir som Abdellah på ett vackert sätt både idoliserar och erotiserar. Sexualiteten som naturligtvis är problematisk i landet är ändå från Abdellahs perspektiv väldigt självklar, även om han som fjortonåring inte är riktigt klar över praktiken. När Abdelkébir försvunnit från brödernas gemensamma resa för att uppvakta en kvinna kan en äldre man sätta sig intill Abdellah, och be honom följa med på bio också, visst, men hela praktiken uppdagas inte av att följa med honom en enda gång.

En 25-årig Abdellah står sedan nyanländ i Genève. Det är två dagar före universitetsutbildningens start, där en nyligen havererad relation med Jean som är lärare på universitetet gör att han inte har någonstans att vända sig. Vännen som skulle möta honom på flygplatsen har inte dykt upp. De två dagarna blir en karantän, där hopp och förväntan på det nya europeiska livet hamnat i en absurd blandning med ensamhet och oro. Frälsningsarmén är hans härbärge i den väntan.

Parallellt med Abdellahs ensamhet i Genève vecklas historien med Jean upp sig. Det var tillsammans med en schweizisk äldre man som det uppdagades hur praktiken ser ut för sexualiteten i rummet mellan Europa och Maghreb. Inte så att Jean har köpt Abdellah, nej nej, men inte hindrar detta polisen i Marrakech att utgå ifrån detta när de är där ihop. Inte hindrar det andra äldre män i Genève att komma med anbud till Abdellah när Jean vänder ryggen till. Inte hindrar det en svartsjuk Jean att påminna om maktrelationen som faktiskt finns.

Genom att röra mig i den här ”nya” världen med Jean framstod jag i andras ögon som hans sexleksak. Jag kunde inte vara något annat. Det var ju trots allt han som betalade.

Inte bara det. Kärnan i problemet är att deras relation aldrig ägt rum om det inte vore för maktskillnaden dem emellan.

Men i mellanrummet finner också Abdellah att den nedtystade sexualiteten kan finnas på jämlika platser, där attraktionen kommer före makten. På en offentlig toalett i Genève mellan en grupp anonyma män utspelas den mest romantiska scen jag läst på länge. Det är få som klarar att skildra ambivalensen i sexualitet lika förutsättningslöst och rakt som Abdellah Taïa.

Treva försiktigt i ett mörkt rum

Publicerat av

Ibland när jag går tillbaka i boken jag just läst blir det tydligt att jag markerat partier i de första delarna som inte följer tråden som jag skulle ansett mest viktig efter att jag läst ut hela. Markeringarna består av mina försök att greppa riktningen. Det är vanligen lustiga detaljer eller sidohistorier, eller så är det vackra formuleringar, beroende på om det är en intrig- eller språkdriven text jag börjat avverka. I Öppen stad av Teju Cole har jag markerat båda sorter i bokens början, i de första kapitlen om New York. Först en anekdot om en trångsynt religiös familj, och senare en träffande beskrivning av att vilja slippa kallprat med en taxichaufför som liksom protagonisten Julius är afrikan: ”Jag var inte på humör för folk som försökte ta mig i anspråk”.

Mängden sidohistorier och associationer kommer med strukturen i en flanörroman, samtidigt som perspektivet som betraktare i första person av lite allt möjligt också bäddar för beskrivningar om sakernas tillstånd som i bästa fall är välformulerade. Teju Cole har förstås inga problem med formulerandet. Texten har ett flöde som kan byta fil väldigt ofta och plötsligt, utan att egentligen bli svårt att följa, och den bildade psykiatern Julius röst är noga mejslad. Hans sätt att ta sig an diskussioner är med den kulturbevandrades självklarhet. Låt oss i det här fallet kalla det för egocentrismen som ligger i tonen och inte i världsbilden, hos den typiske vänsterintellektuelle mannen.

Som sådan är Julius ändå historiskt sett uppfriskande. Inte för att han lyfter upp rasifiering, vithet och kolonialism – en nyhet bara för vitheten som där kritiseras – utan för att han är en amerikansk afrikan som en tredjedel in i boken reser till Bryssel och med det perspektivet betraktar dagens europeiska islamofobi och främlingsfientlighet. I samtalen mellan Julius och Farouq där de vrider och vänder på Malcolm X, orientalism och Marockansk litteratur, såväl som på terror och extremism, pågår en laboration som varken urartar i debatt eller ryggkliande. När jag slukar dessa samtal tror jag att riktningen hittats. Romanen som lyfter stora frågor ur vardagen och använder protagonisten som redskap för idéerna.

Men så återkommer de små sammanhangen med allt större tyngd. Är det inte tvärtom? Diskussioner om hudfärg och migration finns där för att de är närvarande i detta liv, i mångas liv, det gör det inte till romanens tema. Världens avtryck på Julius handlar om just honom, och flanörens stora tankar om allt är en flyktmekanism lika mycket som ett värdefullt självändamål. Varför är egentligen Julius psykiater? Hur charmad jag än blir av pulserande diskussioner är det snart sidorna med introverta beskrivningar som fortsätter att få hundöron genom hela romanen. Julius pratar gärna om världen, men tänker egentligen inåt. Även mitt under en plötslig rånmisshandel vänder tankarna inåt, mot tankar på vad smärtan kommer att betyda under morgondagen. Alla idéer mynnar ut i en självreflektion. ”Också att bli medveten om detta, mitt i ett lyckligt ögonblick, var att flytta en av de där pjäserna och bli en smula mindre lycklig.”

Julius tänker på psykiatrin som ett mörkt rum att treva sig fram i, med medvetandet hos patienten som enda guide. Och detta är samma medvetande som bär på sjukdomen och därför inte kan litas på. Jag upptäcker då hur diskussioner och resonemang är metaforer snarare än egna idéer. ”I de dramatiska epidemiernas tidevarv var det den gamla vägglusen, en pytteliten soldat i röd rock, som var på frammarsch.” Likt vägglusen har små händelser smugit förbi medan jag lyssnat till Julius samtal och resonemang. Skymtats ett par gånger i texten för att till slut vara över hela sidorna. Bakgrund tar steget från att vara en principiell diskussion om perspektiv och blir istället väldigt konkret för den öppna staden Julius, som inte kan stå fri från bombning längre.

När jag kommer till slutet så faller ett till synes helt orimligt förekommande spontanragg utanför ett café i Bryssel på plats. Självförhärligandet och det skenädla draget jag störde mig på var inte ett misstag, det skulle vara så.

The way out is through

Publicerat av

Tre människor i olika slags flykt bär berättelsen i Elisabeth Hjorths nya roman Vid himlens början. Marina som kämpar för överlevnad, för sig och för sonen Kristijan, hon flyr i rent bokstavlig mening. Trots att kriget egentligen är över har hon tvingats ge sig av från Balkan, då hon blev gravid med fel man. Marko, fadern till hennes barn, har redan slagits ihjäl av sina forna kamrater för att ha beblandat sig med hennes sort. Det var hon själv som angav honom. Kanske för att rädda sig själv, kanske för att hämnas. Genom Europa har hon tagit sig fram med tiggeri och prostitution, och nyligen lämnat hallicken Alexandar på andra sidan bron för att ta sig till Sverige utan honom. Chansen att få asyl är mikroskopisk, de lever papperslöst.

Elsiie kämpar inte alls, hon klarar inte längre att leva, kan aldrig mer glädjas. Dottern som var hennes första barn dog strax efter förlossningen, något var redan fel, läkarna begick eventuellt misstag. Tanken på deras fel är enda hon bryr sig om utöver sorgen – hatet mot läkarna som hon anser dödat barnet. Att det nu gått flera år och hon därefter fått sonen Erik som redan börjat skolan förändrar ingenting, skriva kan hon inte längre, bara dricka. Maken Henrik har sin akademiska karriär och är borta mycket. Flyr, han också. Det finns gott om tid för Elsiie att dricka.

Soldaten, Sandlund, han söker likt Elsiie skulden hos andra. Han är frånskild och har varit borta från sin dotter under flera vändor till olika konfliktzoner. Även hemma undviker han henne, rättfärdigat av att hon ändå hatar honom. Det hindrar honom inte från att bli vansinnig av bara tanken på att den nya mannen till dotterns mor har något alls med henne att göra. Han verkar förakta alla och vägrar eget ansvar. Vill bara tillbaka till tryggheten i att ha en plats och följa order, men inkallelsen ser inte ut att komma. Något måste ha hänt som inte heller är hans ansvar, de vägrar honom hans roll i hierarkin.

Kronologin är uppluckrad, tiden som ligger bakom dem varvas med presens. Berättandet sker inifrån, känslolivet är överordnat händelseförloppen. Hjorth skriver med fantastiskt täta stycken, tunga innehållsrika meningar som ändå flyter lätt. Språket är detsamma men perspektiven är klara och åtskilda, att alla skrivs i första person är aldrig förvirrande. Nära står vi tre människor som försöker begripliggöra världen och sig själva. Svaren de formulerar behöver inte vara sanna för att kännas som deras sanna övertygelse. Hjorth är en rättvis tolk, trogen både text och person.

Lojaliteten med perspektivet gör också att dialogen inte konstrueras som autentisk utan istället komprimerad. Andemeningen, såsom den uppfattas av berättelsens ägare.

”Jag skulle inte uthärda skild från dig.”
”Du skulle återfå ditt liv, så som det varit hela tiden.”
”Den möjligheten har du gjort om intet, som du vet.”
”Men om du slutar att älska mig.”
”Det gör ingen skillnad. Det går inte att gå över någon tillbaka i tiden. Man måste passera genom henne igen, och då är det lika plågsamt som när man först möttes.”
”Vad är kärlek i så fall?”
”Att bli mera vanställd, förvriden i grunden.”

Trots att vi här befinner oss i tiden före barnet och Henrik talar om relationen med Elsiie, sätter han samtidigt ord på det som sedan kommer. Jag tror åtminstone att Elsiie i denna återblick griper efter en förklaring. Att det hon sysslar med är att passera igenom barnet på väg tillbaka. Ändå mäktar hon aldrig med annat än att fastna i tragedin och med åren har hon vanställt händelsen så den kan legitimera vad än hon känner. Vilket oftast är ett sug efter alkohol.

Deras tillstånd benämns indirekt som krig, trots att det är frånvaron av öppen konflikt som utgör kampen. De slåss mot sysslolösheten. Elsiie med sitt drickande, och både hon och Sandlund skapar sig nya yttre fiender. Att dottern hatar Sandlund är bara hans egen konstruktion. Marina, som är ensam om att ha riktiga mål och en verklig fiende i migrationens hinder, tvingas ändå i sin vardag som papperslös till samma inre kamp mot sysslolöshet. Det mest konkreta hon kan göra är att försöka hindra sonen från att bli cynisk som Alexandar, men för sin egen del har hon gett upp. Hon lever på dagarna som ett spöke och får rollen som betraktare. Där ser hon också flykten utifrån, när den återkommer som förklaring i Marinas upplevelse av torskarna som köpt hennes kropp.

De talade alltid engelska, de lät mig aldrig höra deras verkliga språk, det var som om de hade förlagt all instinkt och vrede utom sig, i det andra.

Att läsa Vid himlens början är dock på ett vis det motsatta – att genom språket placeras där all instinkt och vrede från ”det andra” lyfts in i en själv. Där finns inte någon självklar upplösning, snarare hopplöshet, men också en generös möjlighet till identifikation och förståelse. Trots de tre perspektivens grund i djupa sår är detta känsloliv inte särskilt långt ifrån dig.