Författararkiv: Gustav Almestad

Näringsfattigt fläsk

Publicerat av

grisen

Eftersom jag älskade Cigaretten efteråt är det riktigt deppigt att Horace Engdahl i sin nya textsamling Den sista grisen levererar så liten andel tänkvärt innehåll, till förmån för det reaktionära som i förra boken bara var en njutbar underton. Vasst har blivit slappt, och beskt blivit bittert. Än mer sorgligt är att flera texter består av plattityder eller rent nonsens.

Förklaringar är alltid bortförklaringar. Om man har situationen i sin hand, behövs inga förklaringar.

Okej.

Det krävs nästan rakt igenom att läsaren själv känner igen sig eller instämmer i tesen för att en text ska nå fram. Självklart är jag då målgrupp nog att hitta flera texter som får mig vilja hala fram mobilen och instagramma ett citat. En om att försöka formulera sina nej på ett tillmötesgående vis, en om att franskan är en svår häst som man omöjligen kan sitta upp på, etc. Men som bäst är ju Engdahl i de alldeles för få glimrande fraserna där ingen igenkänning behövs men där innehållet ändå är hejdlöst specifikt:

Döden är ett gammalt tidskriftsnummer där man medverkar.

Där den stilen råder kan till och med den annars tröttsamma fixeringen vid att avslöja inställsamhet och poserande (ärligt talat i sig en pose) då och då leda till en välbalanserad dråplighet, den sortens utsagor som inte ens behöver vara sann för att man ska nicka och le:

När man börjar fundera över vilka fördelar det skulle innebära för ens närmaste om man dog, har man kommit fram till en självkritik som inte är låtsad.

Det är guldkorn som jag klarar att vada genom en del könskrig för att nå. Åsikterna om genusvetenskapen gör ingen direkt överraskad. Dock ska sägas att det mest ökända citatet faktiskt inte alls är det otvetydigt essentialistiska påstående som det verkar när man läser det fristående:

Den fullbordade penetrationen är evigt ett nederlag för kvinnan och evigt en seger för mannen, sedan kan man stapla teorier till himlen.

Detta hävdas i ett längre resonemang om uppvaktning och (hetero)sexualitet som förvisso är banalt (har ni tänkt på det här att killar blir kingen som ligger runt, men inte tjejer?!) men inte desto mindre korrekt. Även om jag skulle anta att Engdahl vill förklara det mer med natur än normer så sägs faktiskt ingenting om varken orsak eller önskvärdhet.

Den avslutande monologen är egentligen bara en upprepning av allt som just sagts, men med den förtjänsten att den inte bara talar från en tydligt fiktiv position, utan också leker med denna position. Visserligen med en sarkastisk ton, nästan hånfull, men ändå en påminnelse om att detta är litteratur, konst, något att tugga, svälja och smälta och inte bara buga för eller avfärda. Det är bara synd att tankarna får så näringsfattig kost av denna gris.

Från Småland till yttre rymden

Publicerat av

jannah_omslag1-280x373

Dystopisk sci-fi må vara en populärkulturtrend som vi dragits med så länge att den redan passerat sin topp och ibland känns lite uttjatad, men i svenska tecknade serier är vi knappast bortskämda med genren än. Johan Jergner-Ekerviks och Frida Ulvegrens nya serie Jannah, en planerad trilogi om en förfallen jord och utvandringen till den eventuellt frälsande planeten med samma namn som serien, är därför ändå att betrakta som en riktigt uppfriskande utgivning. Första delen bär titeln Sista året på jorden, och det avlägsna paradiset Jannah är för människorna som skildras ännu inte mer än en mytomspunnen och ouppnåelig plats för andra än de riktigt rika. Vägen dit går genom ett konstgjort svart hål, en enkelriktad väg, och dessutom är kommunikationen bristfällig mellan solsystemen. För de flesta människor är det alltjämt den halvsaboterade jorden som finns kvar att leva på även år 2080, eller möjligen någon av rymdstationerna i omloppsbana som inrättats i år av hungersnöd.

Skildringen är följaktligen av det jordnära slaget. Ingen enskild huvudperson finns, men till största delen tillhör personerna samma svenska familj, eller rör sig kring densamma. Utgångspunkten är ändå Harry, som driver en småländsk hemelektronikbutik och bor i ett litet hus där hans make drömmer om ett eget växthus och självförsörjning. Därifrån går trådarna till månen (och Kenya) där Harrys bror Isaak är gruvarbetare, och till Stockholm där kusinerna Jonna och Pil ockuperar Kaknästornet med sitt punkkollektiv och där framtidsmodebloggaren Lo jagar status bland internationella festspanare. På en rymdstation följer vi även en vaktstyrka med lite dunkelt förklarat uppdrag. Bland ny tandborstningsteknologi och biochip är vardagsproblemen sig ändå lika: få ekonomin att gå ihop, hamna i kniviga skuldfällor, ha dåliga arbetsvillkor på (det livsfarliga) jobbet, hitta sin plats bland statusjakt, ordna svartklubbsliknande fester under ockupation och slåss med snuten, göra sig ren från knarket.

Det är alltså något annat än den äventyrsinriktade europeiska sci-fi-genren jag minns från förr, som Linda och Valentin och liknande, och teckningarna är långt från den franska skolans superdetaljerade snyggteckningar. Bildmässigt syns rötterna istället i den grova stilen som dominerar den svenska serierealismen. Det gör också att Jannah skiljer sig en del från de episka serierna kring magasinet Utopi, som annars vore närmaste svenska jämförelsepunkt. När Sista året på jorden gör sitt episodiska berättande som bäst går mina tankar snarare till annan litteratur än serier, inte minst Jerker Virdborgs Skyddsrummet Luxgatan*.

Upplägget är smart nog också rent dramatiskt likt en välproducerad TV-serie, med första avsnittet som en lömsk teaser utan en enda scen från Jannah. Det är svårt att inte redan längta efter nästa del bara för att se exakt hur det där jämrans paradiset ser ut, och inte minst mycket skit som garanterat kommer finnas där. Min förhoppning är också att när vi lämnat jorden kommer en del lite krystade nutidssatiriska inslag att fasas ut, som att den mäktiga kyrkan som Harry lånar pengar av efter en butiksbrand heter ”Bieberkyrkan” och har Justin Biebers poptexter som grund för sin religiösa urkund ”Biebern”, eller att den här jakten på likes som Lo sysslar med känns plankad från någon gubbig dagens bildinsändare till DN om ungdomen och deras himla mobiler. #asså.

Trots något platt skildring av mikronivån i form av Harrys säljsnack på egosvaga kunder i hemelektronikbutiken fungerar dock det klassiska upplägget med samvetslösa storföretag alldeles utmärkt, och lär också kunna stärkas i nästa del.

 

– – –

* Vill bara påtala att ja, det var verkligen förra årets bästa bok precis som jag vågade lova!

Kärlekslös opera

Publicerat av

Dialogen som bygger Århundradets kärlekskrig förs av två namnlösa röster under ett trettioårigt äktenskaps sista veckor. Hela giftskåpet ska fram i argumentation där Han är motvillig till idén om skilsmässa, medan Hon försöker prata, eller anklaga, sig fri. Det är bildade människors ordkrig, fullt av referenser till tänkare och litteratur, och inte minst markörer som pekar åt deras höga status inom kultur och akademi. Han med sin plats i Styrelsen, Hon på Departementet.

Feminismen är
en uppsättning åsikter.
Jag föraktar sådant.

Varje replik är uppbruten i korta rader, mellan och mitt i satserna, det är diktens form. Omslagets varudeklaration ”punktroman” till trots, i min läsning är det omöjligt att kalla det för en roman, men kanske inte heller poesi, utan snarare ett slags opera. Läst som dramatik och ett stormande skådespel blir de insprängda versala citaten som inte tycks vara direkt uttalade repliker istället begripliga som ett slags kör vid sidan av huvudrollernas krig. Referenserna går naturligtvis flera gånger till opera i själva texten.

Kom och hämta mig
Medea

Hon sa:
Kärlek är som opera
ett absurt pekoral
om man inte ger sig hän
låter sig beröras.

Vad är det hon gör sig fri från? Det mest konkreta som sägs om relationen och det förflutna är hur han försörjd av henne tagit sig fram under tidiga karriärens kämpiga år. Han har sedan kommit att öppet (från, antar man, i det dolda) förakta det hon gör och inte minst håna hennes feministiska gärning och ideologi. På det även fallit ut i vredesutbrott som vid några tillfällen (oklart hur länge eller ofta) lett till ren misshandel, något som han inte själv vill kännas vid eller ta på allvar.

Jo, den skiten ska man ju fly. Problemet är att det nästan aldrig går att se någon kärlek varken i nutid eller dåtid, varken gestaltad eller redovisad. Varför har dessa människor någonsin levt ihop? Hur kan någon av dem uppge sig vara minsta intresserad av att fortsätta det livet? Grälet är en självklarhet från början till slut, hans invändningar platta kulisser för henne att ösa rättrådig ilska över. Tro fan det att folk drar iväg i biografiska spekulationer när fiktionen bakom bråket, hatet, är helt tom på innehåll.

Det värsta är att den tomheten gör att våldet som benämns sällar sig till de värsta av patriarkala föreställningar om våldet i en relation, att det är något som vilar i bristande karaktär och problem med ilska. (Eller begynnande frontallobsdemens.) Som bara ännu ett tecken på en usel och nu avslöjad man, och inte en situation av makt och kontroll. I Witt-Brattströms iver att framställa den rättrådigt vreda frihetskämpen finns ingen antydan till svaghet i henne. Omvänt är alla könsord och avfärdanden från honom konsekvent framställda som korkade snarare än ämnade att knipa åt om de känsligaste punkterna i hennes innersta. Ja, det är med sådana skildringar som idioter kommer fråga sig varför man inte bara reser sig och går från en man som slår.

Enstaka partier står som undantag även till detta, där små antydningar till äkta känslor hos båda parter uppstår. Redan känd för att vara jävligt rolig är förstås Witt-Brattströms dialog bitvis riktigt vass, ibland som en positiv bieffekt när den litterärt platta rättrådigheten åtminstone kör på full patte.

Är det din uppriktiga mening
att det enda en hustru kan begära
är en make som kommer hem
och som inte är otrogen?

Men som i övrigt ostört får
köra sin dagordning
som en sovjetisk tank
över sin hustru och familjen.

Å andra sidan blir det bara direkt pinsamt när Hon taffligt slänger sig med begrepp som ”mansplaining”, ”neggraggare” och ”krankt.vit.man.nu” [sic!]. Så även med vissa av versalreferenserna. Redan på första sidan blir man full i skratt av det högtravande ”DÖDSDANSEN”, som helt saboterar en riktigt välformulerad inledning.

Jag förstår att det är lockande att läsa allt detta som en härlig partsinlaga i könskriget, frossa lite i kampen mellan man och kvinna som varje heteropar förväntas syssla med. Men kriget som framträder är varken århundradets eller något som har med kärlek att göra. Allmängiltigt är det möjligen i det rent banala att stå och skrika mot varsin vägg.

Blåögd debutant

Publicerat av

I tidskriften Grantas temanummer om sex, som kom ut i oktober förra året, stack framför allt två bidrag ut bland de mer väntat erotiskt lagda texterna. Dels var det den japanska författaren Sayaka Muratas intressanta skildring av en strikt uppdelning mellan sex och äktenskap, dels den svenska debutanten Erika Bernalt med sitt egensinniga utdrag ur debutromanen Bluebird, vilken jag sett fram emot att läsa i sin helhet sedan dess och som äntligen dök upp i januari.

bluebird

Bluebird lever på en tropisk ö som verkar vara en utopi för alla invånare utom just henne. Över hela ön lever de frigjorda och nakna, i avsaknad av såväl pengar som hierarkier, men som en konsekvens av detta också med total oförståelse för Bluebirds hämningar. Inte ens hennes föräldrar accepterar att hon hela tiden drar sig tillbaka och inte vill låta sig fulländas, som man kallar det på ön. Våren är den värsta tiden, då alla parar sig som värst och sperma kletar på ormbunkarna överallt. Eftersom Bernalt skriver fram Bluebird i andra person är det som att själv tvingas in i protagonistrollen, att vandra med och i henne, i den tropiska fukten som fläckats med doften och ljudet av andras sex.

Det innebär inte att Bluebird är asexuell, Grannen som kommer med både vänliga gester och mer explicita närmanden är ändå närvarande i hennes korta egna fantasier, men dessa slår hon alltid ifrån sig snabbt. Som vore hon styrd mer av en fix idé om att vilja något annat än av ett hundraprocentigt obehag. Hon drömmer om Staden, går omkring med portfölj och använder internet – som ingen annan på ön ens verkar känna till – och som väldigt begåvad med siffror är hon betrodd att sköta hela öns ekonomi gentemot andra platser. Hon ser lite ned på de kåtfnittrande öborna som inte förstår sig på världen utanför.

Genom handelsboden har hon fått tag i glansiga tidskrifter om det trendiga livet i Staden, och givetvis bestämmer hon sig för att faktiskt ta sig från ön och söka sig till detta liv. Det är också vid mötet med Staden som romanens placering framträder som mer tydlig framtidsvärld. Ingen avlägsen tid, men det är en stad med rullband på trottoaren och slushdricka som i princip ersättare av vanligt vatten. Till skillnad från på ön är också köttätandet uppenbar norm. Känslan jag får är liknande den av The Capitol i Hungerspelen, eller i viss mån den underskattade satiractionfilmen Demolition Man; Staden är en urban oas av övermedelklassig flärd och chockerande ytlighet. Lite vid sidan av handlingen ställer sig Bluebird också frågan var alla de här djuren de äter egentligen kommer ifrån, ihop med några liknande antydningar om att det förmodligen finns en hård verklighet utanför som stadsborna är lika ignorant inför som öborna om omvärlden i stort.

Möjligen kan man anse att Bluebird i den miljön har lite väl lätt att få jobb, hon kommer ju från ingenting i en stad som uppenbart ser ner på lantisar i allmänhet och ännu mer på hennes sort från öarna. Men det här är inte realism, så Bluebird snackar sig till ett jobb med siffror på något företag som verkar hålla på med något slags aktiehandel. Chefen har dock större planer för henne, och hon börjar att systematiskt utnyttja Bluebird sexuellt. Naturligtvis knullas det i Staden också, och det är något helt annat än på ön. Istället för öhippies fria kärlek är citysexet en handelsvara. Snart har Bluebird en svindyr lägenhet och kollegor som viskar bakom hennes rygg.

Fågeln: Jag såg nog din min, du gillare? Du har blivit helt sexgalen sen du kom hit, vad vare för fel på Grannen och hans lovers? Varför just CHEFEN??

Du: Jag sexar inte det här är ren professionalitet! Av en anledning. Jag klättrar fattaru det är inte SEX. DET ÄR INTE KNULL DET ÄR BUSINESS.

Vill hon vara trendig och gå på klubbar och hålla frisyren snygg och kort så är det bara att öppna när Chefen ringer på. Lika unik som skildringen av den aversion Bluebird känner gentemot borde-vara-idyllen på ön är naturligtvis inte den av en ojämlik relation med en överordnad, men den är fortfarande välgjord och just den här dialektiken mellan två ytterligheter av problematisk sexualitet som de två platserna tillsammans skapar är desto mer intressant.

Mycket riktigt kommer Chefen tröttna. Bluebird börjar så småningom tappa greppet och sugs in mer och mer i fantasier. De lite småsurrealistiska dialogerna med djur från ön och senare den karismatiske sektledaren Sara, vilka jag först läst som en metaforisk inre dialog, börjar efter ett tag framträda som äkta inbillning och senare närmast en psykos. Avslutningen är en spiral rakt nedåt, men med ett sista stycke som ändå är lite öppet för tolkning.

Det är ändå något mer än storyn om en ung kvinna* som går under i den hemska storstaden. Bluebird (romanen och inte personen) är drömsk men ändå gravallvarlig, och även språkligt imponerande i den smidiga användningen av talspråk och de grövsta anglicismer. Dessutom med den allra första användningen av verbet ”sexa” jag läst som inte får mig att rysa av genans, kanske för att Bernalt i övrigt knappast är rädd att använda mer kraftigt doftande termer kring kropp och knull. Det är dubbelt spännande att få läsa uppriktigt erotiska beskrivningar mitt i Bluebirds aversioner.

Debutroman och allt! Det är så man blir högröd av avundsjuka ändå. Jag har aldrig läst något liknande.

– – –

* Som en kommentar nedan påtalar är det aldrig uttalat att Bluebird ens är kvinna, det är bara min läsning som gjort den tolkningen. Negationen mot tropen om ”ung kvinnas undergång” som jag nämner i denna mening är förstås relevant ändå.

Istället för den distraherande smärtan

Publicerat av

”Sex som självskadebeteende” är en välanvänd fras för att uttrycka problematiska livsmönster hos företrädesvis unga kvinnor eller helst flickor*. Det brukar heta ”sexmissbruk” när det kommer till män, som för att betona att det är andra snarare än personen själv som far illa, eftersom utåtagerande är den populära beskrivningen av manlig dålighet. Frasen behöver ingen närmare innehållsbeskrivning, det hörs på namnet att det är skada på självet och därför är det illa. Och visst är det ett problematiskt livsmönster som skildras i Jill Alexander Essbaums debutroman Hausfrau, men det är en skildring som är fullständigt realistisk och som söker problemen i rätt ände.

Essbaum-Hausfrau-omslag

Anna kommer från USA men bor här i en förort till Zürich med den schweiziske maken Bruno och tre barn. Som titeln avslöjar är hon hemmafru, eftersom maken schweiziskt nog är bankman med råd till sån lyx. Efter flera år i landet med begränsade språkkunskaper och medföljande isolering har Anna börjat gå i psykoanalys, hon tar en kurs i tyska och hon knullar en skotte vid namn Archie som går samma kurs.

Mellan handlingen korta stycken från analysen, vilken pågår i en ospecifik tidpunkt nästan utanför det som händer, där doktor Messerli tyder Annas drömmar och Anna ljuger om sitt liv. Dessutom vävs Annas funderingar kring språk och kultur in i både handling och egna stycken. Språket är ett huvudtema, för även om hennes isolering som hemmafru är betydande så är språket vad som verkligen håller henne utanför samhället, och inte minst den speciella dialekten schwyzerdütsch, som till skillnad från den schweiziska standardtyskan betraktas av Anna som ouppnåelig för alla som inte är infödda. (Egentligen är det ett samlingsnamn på flera dialekter och stavningen på ordet är så olika att jag wikipedade en slumpad nu). Essbaums språk är också en styrka i romanen, lika fullt är den smidiga kompositionen som låter olika tidpunkter växla utan problem för läsningen.

Riktigt säker på varför hon låtit sig raggas upp av Archie är Anna inte, inte heller är hon det när en vän till Bruno adderas till utbudet, men börjar bli något på spåren. Hon undviker att ta beslut, hon gör sig passiv och följer med. Strävar efter att slippa välja. Är det därför hon hamnat i Schweiz och funderar på vilken av de två sönerna hon älskar minst? Antagligen. Det framgår efter ett tag att i Annas nära förflutna finns en ytterligare affär, till skillnad från det sexuella med de andra männen en stor kärlek, kanske det enda hon valt själv. Men den mannen flyttade hastigt tillbaka till Amerika utan att ta henne med sig.

Men nog dras hon själv till männen som vill ligga med henne, visst känner hon ofta stark lust, trots detta tänkta ideal om passivitet. Det ligger nära till hands att se relationen med Bruno som dålig eller otillräcklig (och den konstanta aningen att Bruno är en riktigt dålig man bekräftas så snart avslöjandet är ett faktum), och mannen som hon ville välja är en levande sorg i henne, samtidigt som den isolering hon känner förstås är den självklara källan till hennes ångest – inte minst då även hemlandet är tomt på vänner och släkt eftersom hennes föräldrar är döda – men faktiskt är inte anledningen till hennes flykt till otrohetsaffärer så intressant. Anna är en människa som mår dåligt. Hon vill känna något annat. Så hon knullar runt och det hjälper ett tag.

Det har fått heta självskadebeteende för att det sker på samma sätt som, istället för, saker som distraherande smärta med rakblad mot armarna. Det har ibland fått heta missbruk för att det sker istället för mjuk berusning med alkohol eller andra droger. Även då det inte är lusten som driver Anna är det kanske något särskilt med det tillfälliga bandet med andra män mitt bland isoleringen som lockar henne. Sexet är alltså inte ”skadan”, skadan är det tvångsmässiga, det som sker på bekostnad av att känna verkligheten eller ta tag i den.

Krisen kommer när en av sönerna dör i en bilolycka medan hon somnat hos någon hon knullat med. Berget av skuld blir för tungt och konfrontation måste uppstå. Har inte Bruno faktiskt misstänkt något en längre tid? De sista scenerna mellan Bruno och Anna är riktigt råa och realistiska, men slutar tyvärr i ett alldeles för fegt slut som jag hatar. Slut är det svåraste som finns så det må vara hänt.

Två hundar

Publicerat av

När hundarna kommer

När jag i bibliotekarierollen får den oupphörligen hopplösa frågan om jag ”kan rekommendera en bra bok” och frågan ställs av en ungdomsbokläsare går jag alltid till Jessica Schiefauers Pojkarna först. Som tidigare nämnt i förbifarten på denna blawg är det en briljant magikryddad roman, och handlar om några tonårsflickor som hittar en blomma som förvandlar dem tillfälligt till pojkar. Nu har Schiefauer äntligen kommit ut med en ny roman, med den hotfulla titeln När hundarna kommer, och den är precis som Pojkarna en bok som förtjänar att nå ut bredare än till bara ungdomsläsarna.

Magiska inslag förekommer inte denna gång, däremot en bekant mörk underton som också ökat ordentligt i styrka. Tydligt inspirerat av mordet på John Hron handlar det nämligen om ett mord som begås av två unga personer. Dock visar det sig snart att även om mordet som Isaks lillebror Anton begår är berättelsens motor så ligger fokus ändå på familjen omkring Anton och inte minst på relationen mellan Isak och flickvännen Ester. De två har nyligen funnit varandra, men Isak har tröttnat efter ett tag och bestämt sig för att göra slut. Han vågar inte göra det öppet utan drar sig bara undan. Parallellt har Anton funnit en karismatisk person som drar in honom i nynazismen, och när det leder till den homofobiskt motiverade dödsmisshandeln av en annan pojke klarar inte Isak av att vara ensam.

I Esters och Isaks relation känner den som älskade Pojkarna igen sig som mest. Träffsäkerheten är enorm i sättet Schiefauer skildrar nyvaken sexualitet och den unga kärlekens ambivalens. Ett krasst och realistiskt förhållningssätt som lyfter både Esters uppriktiga lust till Isak och hennes växande omsorgsmani, som till en början bara är som ett verktyg att hålla kvar honom, som i ett ömsesidigt utnyttjande. Även läsaren låter sig luras: Esters föräldrars oro när hon hänger sig för mycket åt Isak låter till en början bara som typiskt föräldratjat, innan det sjunker in att Ester verkligen störtat in i något osunt och deras förmaningar varit befogade från början. Till slut blir det hundarna, vakthundarna som Isak och Antons föräldrar skaffat som skydd mot pöbeln när Anton gripits, som får sätta stopp. Titeln blir på så vis dubbeltydig efter den inledande associationen till mördarna.

Trots tidstypiska omständigheter såsom en avsaknad av mobiltelefoner och en väldigt 90-talsmässig nynazism befinner sig berättelsen utanför någon riktigt bestämd tidsperiod. Vi som växte upp under exakt denna tid känner förstås igen stämningen från vit makt-rörelsens närvaro, men tråkigt nog gäller det nog även dagens unga på många sätt.

– – –

* En kanske inte helt motiverad bild jag fick av hur Isak och Ester gemensamt skapar en tillflyktsort via sex är faktiskt avsnittet av Buffy the vampire slayer när Riley och Buffy på magisk väg sugs in i någon typ av sexuell eskapism (vill minnas det som ett ganska dåligt avsnitt men det var väl tio år sen jag såg det).

Herregud

Publicerat av

Magisterlekarna

Charles är beundrad av alla de andra killarna på Läroverket, likaså av lärarna. Helt perfekt och onåbar är han ändå själv helt i Magisterns grepp, där leken som pågår består i att Charles spelar upprorisk och Magistern får anledning att ge nödvändiga reprimander i enrum. Något får dock Magisterns begär till Charles ur balans och han börjar istället söka sig till en grupp han kallar Hyenorna, fyra killar som bildar en till synes harmonisk och sammansvetsad grupp lite vid sidan av de andra eleverna. Det visar sig dock att gruppen har en hel del interna problem vilka eskalerar i och med konkurrensen om de bästa platserna i det årliga och prestigefulla Sångtåget.

Läroverket i Kristofer Folkhammars nya roman Magisterlekarna är en plats från en alternativ värld eller kanske snarare en nära framtid. Det är en plats som inte kan finnas ännu, därför att den tycks befinna sig i ett slags posthomofobisk värld där bara Magistern och hans lärarkollegor upplevt vår tids hatbrott medan eleverna vuxit upp i en helt annan verklighet. Från lärare till elever är samtliga på Läroverket också män med lust till andra män. Faktiskt är nästan hela texten befriad på referenser till kvinnor, vilket förstås är ett förstärkande grepp i frammaningen av en till en början lätt utopisk bögseparatistisk skolmiljö full av brottare, floristkillar, dominanslekar och jävligt mycket välsvarvade kroppar. Även själva undervisningen kretsar kring homosexualitet, historiska och teoretiska perspektiv. Folkhammar använder sig av alla möjliga klassiska stereotyper och dubbeltydiga homosociala sammanhang, vässar och vänder på dem, för att skriva fram Läroverket som vore bläckhornet fyllt av uppsamlat queert läckage.

Det är för den sakens skull inte fråga om ren satir eller parodi. Och det är inte bara fullproppat av riktigt bra sexscener för porrens skull; erotiken är ämnet. Begäret står i fokus som ett uppriktigt tema. Även händelserna kring Sångtåget och den speciella form av pennalism som förekommer som ibland kan verka väl tillspetsade måste under berättelsens premisser betraktas som helt trovärdiga. Gruppen som Magistern kallar Hyenorna, som också står för en större del av själva handlingen, faller isär inte minst på grund av deras tydligt skildrade personligheter. Främst då förstås de facto ledaren Tim.

Inbäddad bland skolintrigerna finns också flera explicita resonemang som träder fram via elevernas redovisningar för Magistern, specialarbeten med rubriker som hämtade från nyfascisters mardrömmar om genusvetenskapen på Södertörns högskola (”Reproduktion? Ingen framtid för alltid!”), och väl även så i innehållet. De presenteras via Magisterns perspektiv och relateras där till hans bryderier, men fungerar också som en berättelsens metakommentarer, som inte bara pratar om utan med romanen. Eller kanske medlar mellan läsaren och handlingen, hjälper till att reda ut hur begären vi följer ska tolkas. Folkhammars språk är ofta just som ett direkt tilltal till läsaren, i beskrivningar av skeenden lika väl som i de frekventa utropen av HERREGUD som förekommer när något drastiskt eller drabbande erotiskt händer. Det är oftast bara till att instämma i detta uttryck.

– – –

När jag bläddrade i Natur & Kulturs katalog reagerade jag på hur lika författarporträtt Jesus Carrasco och Kristofer Folkhammar har. Carrasco ser ut som en buskisversion av Folkhammar! En given casting för en hypotetisk The XXX Parody av den senares liv.

jesusfolkhammar

Ädel sten runt halsen

Publicerat av

Eddy Bellegueule

Det finns en irrationell föreställning om att arbetarklassen måste beskrivas som god för att också få betraktas som legitimt subjekt för kamp eller överhuvudtaget värd några rättigheter. Det är inte så märkligt egentligen, men den uppenbara förklaringen i dagens uppfostransliberala diskurs är i sig något motsägelsefull med tanke på hur liberalismen egentligen borde betrakta människors rättigheter och agens som oberoende eventuell godhet. Den borgerliga varianten av identitetspolitik har ändå fest varje gång en person som Édouard Louis öppnar käften. Plötsligt bryr man sig jävligt mycket om hur fattiga framställs, men inte ett skit om villkoren, som hade man smädat ”identiteten” arbetare*.

Men i den självbiografiska debutromanen Göra sig kvitt Eddy Bellegueule, där Louis skärskådar maskulinitet och homofobi i den lilla hålan i norra Frankrike där han växte upp, finns faktiskt inte ett uns förakt mot arbetarklassen. Där finns bara förståelse och sympati, hur kompromisslöst och krasst han än berättar om misshandel, mobbning och – paradoxalt nog – sexuella övergrepp från andra pojkar i den homofoba miljön. Samtidigt ser Louis nämligen hur fattigdomen bryter ned alla omkring honom nästan lika brutalt som omgivningen utsätter honom. Till och med små tecken på hur fadern trots allt kämpar mot sitt arv ser han.

Starkast är det komplexa sexuella spel som inleds med ett kompistittande på porr, vilket Eddy först skyr av insikten om att runka tillsammans manifesterar en skillnad mellan honom och de andra. Det slutar snart i iscensättandet av filmscenerna. Eddy och en annan pojke får bli de påsatta, och bär ringar som symboler för deras kvinnoroll, och när det hela kommer ut är det på något sätt ändå bara Eddy som tar smällen. Redan från början är det scener kring eller över gränsen för övergrepp, men mest intressant är hur det på något sätt går utmärkt för vissa att städa bort hur heteropojkars sexuella uppvaknande kan gå via de facto homosexuell praktik.

En viktig nyckel är också moderns internalisering av det egentliga klassföraktet, inte det som skildrar alkoholismen, bristen på utbildning eller brutala omständigheter, utan det som mitt i allt detta avkräver den fattige en stolthet som inget annat gör än cementerar positionerna. Hennes återkommande försäkran att hon i alla fall inte är något våp, att hon har stake, som synliggör hur den klasspecifika maskulinitetens koder inte nödvändigtvis kommer av fattigdomen, utan även kan orsaka den och låsa in i den. Ryggen knäcks på dem alla som biter ihop och stretar vidare. Det finns inget ädelt i att vara fattig, snarare är tron på detta vad som håller fattiga tillbaka.

Som roman betraktat är tyvärr Göra sig kvitt Eddy Bellegueule en besvärligt komponerad historia, skriven med kommentarer och inspel som aldrig riktigt ger någon dramaturgi. Det är också ibland oklart, slår det mig nu, om det är vuxne eller unge Édouard/Eddy som iakttar och tänker.  Några enstaka scener och situationer, som när porrfilmen är på väg fram ur gömman, är ändå riktigt väl gestaltade, och bryter av mot den resonerande tonen. Så även slutet. Den unge bögen som till sist kommer bort från sin landsortshåla och börjar på teatergymnasiet bland fina borgare, de hans far hatar så mycket, och upptäcker hur han även där bland medelklassen fortsätter underordnas som en fjolla. Och inte fan behöver den klassen vara ädel för att få talan.

– – –

* Samma sak kan appliceras hyfsat på en del andra maktordningar. Rasifiering har exempelvis den verkan, vilket syns supertydligt när man kollar på händelserna som fick etiketten ”Husby” eller hur en som tigger förväntas vara tacksam och ädel för att få vare sig hjälp eller sympati.

Testa gå i dessa skor

Publicerat av

flickan med silverskorna

Det är jullov och elvaårige Mika tillbringar de flesta dagar ensam sedan hans föräldrar skilt sig och hans mamma jobbar mycket. Också hans gamla vänner börjar glida ifrån honom. En morgon ser han från sitt fönster en mystisk flicka, äldre än honom men inte vuxen, klättra upp i tornet på lekplatsen och gömma något i taket. Han kan inte låta bli att gå ut och undersöka det, och hittar ett brev där det står något på vers om två torn och en flod, undertecknat signaturen A. Han blir väldigt nyfiken, men fotograferar det med mobilen istället för att ta det med sig, eftersom han inte är den som stjäl andras brev. Dessvärre har han ändå förstört allt för den mystiska flickan, som han råkar på igen ett par gånger och sedan börjar prata med när hon står och dunkar huvudet i skolans glasdörrar. Hon heter Agnes, hon bär märkliga silverskor, och hon kan inte åka hem.

Mika får ingen riktig förklaring av Agnes om var hon kommer ifrån eller hur man tar sig dit, men han vill ändå försöka hjälpa till. De ledtrådar som bjuds, utan riktigt sammanhang, är det ska finnas ett annat torn, och att Mika behöver hitta någon som kallas transportör. När det närmar sig julafton har han fortfarande inte fått klarhet i särskilt mycket alls, men värre är att Agnes också börjat bete sig konstigt. Hon är som förbytt. Hon har inte längre sina silverskor, hennes blick är annorlunda, och hon är plötsligt ihop med Axel, som är kompis med Mikas pappa, och hon vill först inte alls kännas vid vare sig sitt namn eller pratet om att resa hem. Axel, däremot, tycks känna till allt om Mikas inblandning, och han är väldigt noga med att Mika ska lämna dem ifred. Så noga att han ringer hem till Mika och hotar honom. När julafton kommer börjar tiden rinna ut, men Mika har till slut hittat några andra i grannskapet som verkar veta vad som försigår och hur de kan hjälpa till. Frågan är om Axel kommer att stoppa dem, för som av en händelse ska han och Agnes också vara med hemma hos Mikas pappa och fira jul.

Svenska barnböcker saknar inte direkt tradition av förflyttningar mellan vår värld och en magisk plats bortom. Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta och än mer Mio min Mio är klassiska exempel. Men jag jag tänker i det här fallet också på Fredrik Backmans andra roman Mormor hälsar och säger förlåt (som var betydligt bättre än hans succédebut En man som heter Ove, särskilt om man tänker den som en barnbok). Där var fantasilandskapet som mormodern skapat åt Elsa explicit skildrad som en strategi för flickans ångesthantering. Inom Kassius Eggers fiktion är den mystiska Agnes istället en faktisk övernaturlig varelse från himlen, eller vad det nu är, men för den vuxne läsaren är det svårt att inte se det som en metafor. Det är Mika som omvandlar sin väns kamp mot normaliseringsprocessen till en saga om magi och en värld bortom vår.

Det är tyvärr en lite trög start på boken, innan man greppar vidden av mysteriet, och de korta inledningssekvenserna i varje kapitel, från en punkt längre fram i dramatiken, förvirrar då mer än de skapar stämning. Förhoppningsvis hindrar det ingen att fortsätta läsa, för utdelningen är stor och kompositionen överlag är riktigt snygg. Agnes berättar i början av vänskapen med Mika om hur hon anlänt på sommaren, att hon sett hur livet på jorden verkat så vackert, att hon därför velat stanna kvar. Men samtidigt som det börjat bli kallt hade hon sett genom ett fönster hur en man misshandlade sin fru, och efter det kunde hon se överallt hur det fanns oro i människors blickar. Samma familj som nyss upplevt en misshandel kunde gå ut tillsammans som om ingenting var fel. Det där finns ju överallt, menar Mika, men nej, inte där Agnes kommer ifrån, säger hon. Den unga läsare i som tar sig an Flickan med silverskorna kan nog få god eskapism i att föreställa sig den platsen, men framför allt hoppas jag att Mikas växande mod är en hjälp att våga ifrågasätta saker omkring en som inte står rätt till, och att hantera när det även i ens närhet finns förövare.

Trollbundet

Publicerat av

troll

I det Finland kring millennieskiftet som Johanna Sinisalo tecknar i debutromanen Bara sedan solen sjunkit (2001, på finska 2000) är det mesta sig likt, förutom då detaljen att troll är belagt som egen djurart sedan 1907. Mycket är fortfarande okänt om arten eftersom den likväl är så sällsynt att knappt några foton existerar, och bara något enstaka exemplar kunnat påträffas död i skick nog att konserveras. Reklamfotografen Mikael råkar ändå på vägen hem från krogen hitta en ensam trollunge som några ligister är i färd med att ge sig på. Han kommer till undsättning och bär med sig det lilla byltet hem, och känner med ens att trollet är det vackraste han sett.

Mikael inser snart att trollet, som han senare ger namnet Pessi, inte mår bra. Han börjar via gamla böcker och älskare ta reda på vad lämplig vård och föda kan vara, men försöker samtidigt undvika att avslöja hemligheten, eftersom ett sällsynt rovdjur i lägenheten inte är helt lagligt oavsett art och övriga omständigheter. Dessutom är hans dragning till trollet något mer än bara omsorg om ett skadat djur, läsaren kan tidigt känna vittring av en skam i lägenheten. Trollet avger en doft som visar sig ha stark afrodisisk påverkan på omgivningen, och både den doften och den efter en enklare avmaskning allt friskare Pessi börjar ställa till större problem än Mikael klarar av.

Perspektiven skiftar mellan Mikael (för sin skönhet kallad Ängeln), hans uppdragsgivare och tillika stora kärleksintresse Martes, hans två älskare Doktor Spiderman och Ecke, samt Palomita, postorderfrun som lever inlåst av sin man i lägenheten under Mikaels. De utgör alla tillsammans med Pessi en komplicerad sekvens av makthierarkier. Martes utnyttjar Mikael såväl professionellt som emotionellt, han ser sig som hetero och vill inte kännas vid att han hyst några äkta känslor för Mikael men flörtar gärna med honom för att få ensamrätt på bilder till underpris. I sin tur tar Mikael chansen att använda sitt överläge gentemot beundraren Ecke, och det med allt större desperation efter att ha utsatts länge för Pessis feromoner. På liknande vis är veterinären Doktor Spiderman trots sitt intellektuella motstånd också Mikael till lags med professionella råd och mer.

Ecke och Doktor Spiderman uppvisar naturligtvis också ett manipulerande beteende från sina positioner, precis som Mikael söker efter sätt att snärja Martes till sig. Maktrelationerna är nämligen tillbörligt komplext skildrade. Palomita och Pessi kommer dock in i sekvensen med totalt underläge. Pessis roll som omedveten katalysator och de facto inspärrat lustobjekt blir allt mer en tydlig parallell till Palomita som blir lurad och brutalt utnyttjad av maken. Ängeln må vara utsatt för kraftiga kemiska processer men går ändå mot att bli en mindre och mindre sympatisk protagonist från det ögonblick då han tvingar på trollungen ett par designerjeans för att under dennes kamp att komma loss fotografera en serie lysande reklambilder åt den överlycklige Martes.

Varvat med de korta avsnitten, som ibland bara är en mening långa, har Sinisalo placerat olika citat och längre utdrag från både äkta och påhittade (eller justerade) källor som behandlar troll på olika vis. Det är dikter, romaner, vetenskaplig text och tidningsartiklar vilka just genom mixen av fiktivt och verkligt bildar en trovärdig hypotetisk modernitet för händelserna i romanen. Ofta är utdragen som kommentarer till den pågående handlingen, och i de sista avsnitten börjar de gå samman med handlingen i en riktning som pekar på den pågående klimatförändringens påverkan på trollens tillvaro. Ängeln Mikael tvingas till slut inse att rovdjuret i hemmet inte kan tämjas till fredlighet och han flyr med Pessi ut i vildmarken, där den annalkande klimatkatastrofens mer oanade konsekvenser så småningom visar sig.

Tyvärr verkar denna roman inte ha sålt så bra i Sverige, för trots att den var prisbelönt i Finland och ändå kom ut i svensk pocketupplaga, så har ingen av hennes senare verk översatts till svenska. Anledningen att jag läste just denna bok var att hennes senaste på finska Auringon Ydin lästes av den finska bokcirkeln på mitt jobb och den lät som gjord för mig – storyn är en dystopisk framtid/alternativ nutid där exakt alla njutningsmedel är förbjudna och i fokus är något hemligt sällskap som odlar förbjuden chili i lönndom. Vem ska ta itu med detta? Särskilt nu när den senaste skräck-, dystopi- och fantasyvågen svept över oss i några år känns det fullständigt orimligt att hennes typ av böcker inte plockas upp av något svenskt förlag. Se detta som en uppmaning å det grövsta om du jobbar med sånt här!

En sista lustig detalj: Första svenska omslaget av Bara sedan solen sjunkit är konceptuellt oerhört likt det finska omslaget till den senaste boken. (Pocketutgåvan som kom lite senare är helt annorlunda men istället vrålsnygg. Den ska jag se till att köpa nu.)

auringon ydin9789170010699_200_bara-sedan-solen-sjunkit_pocket