Jag har sett Casablanca. Det hade jag inte gjort förr. Varit måttligt intresserad. Men nu gick den på Cinemateket och Link ville gå, och jag är inte den som är sen att tänka what the hey.
Det är alltid svårt att ha en normal inställning till en film som varit the hype bland klassiker länge länge, och framför allt som refererats till så mycket att man nästan sett den utan att se den. Kan man ta en replik som play it, Sam på allvar längre, ens i den rätta kontexten? Jo det kan man hyfsat, jag trodde det skulle vara svårare, men lite töntigt blir det. Sluttrepliken om a beautiful friendship däremot, den var fan inte lätt att inte bara flina stort åt nu. Fast den ska ju faktiskt vara skojig. Det hade jag inte fattat innan jag såg filmen.
För det här är ju inte en text om Casablanca. Det är en text om att se Casablanca, i fel generation, i kompakt 40-talistskugga (och då var det ju ändå rimligtvis 30-talister och äldre som såg den först, men det är inte de som gjort den till störst). Det är en omöjlig uppgift att se den utan kontext, både vad gäller kontexten från dess egen tid och den nutida som odödlig klassiker. Jag köper inte, vilket kanske inte överraskar någon, att se något objektivt överhuvudtaget men det är extra svårt att ens tycka nåt eget med ett gigantiskt maskineri bakom som viskar från alla håll. Alltså det här med hype och klassikerstatus går att tänka bort hyfsat när man sitter i salongen. Replikerna man känner igen från hundra parodier och hyllningar går dock sämre att höra utan reaktion, och man kan inte veta om man tycker de är töntiga för att de upprepats hundra gånger eller om de är töntiga i verkligheten. Ungefär som frågan huruvida den som hörde raggningsfrasen kommer du hit ofta? först i världen tyckte den var lam eller inte.
Det irriterar mig oerhört att inte vara skild från omvärlden eftersom det blir precis lika lamt att hylla som motreaktionen att såga. (Navid, hur orkade du med det här när Bergmanfilmerna klämdes?) Och visst återkommer jag alltid till den här frågan varför man gillar eller hatar på nåt, men den är ju intressant. Ganska viktig också, men jag lurar redan på en text som ska utveckla vikten.
Jag har alltså inga svar om du undrade. Men jag kan säga vad jag tyckte i alla fall. Jag hade inte tråkigt (det var faktiskt överraskande att det var så mycket humor i filmen men jag menar även på övriga underhållningsplanet). Jag har dock alltid svårt att försätta mig i läget i vilket man intar en helt annan skådespelarform än jag är van vid idag, Bogart är bra, men det intensiva bruket av ciggtricket blir lite parodiskt för mig. Och distansen var för stark för att beröra. Framför allt måste jag hävda en sak som ganska ordentligt skabbig, men där får den samtida kontexten bitvis ursäkta saken. När tyskarna sjunger på Rick’s och Laszlo grå fram och med hjälp av orkestern och alla andra fransmän på stället kontrar med den franska nationalsången, högt som fan, och det är meningen att man ska värmas i hjärtat av ett rakryggat civilkurage, och patriotism om man är lagd åt det hållet, kan jag bara tänka på var de befinner sig. Casablanca, Franska Marocko, en jävla koloni. Fint.
Dock var jag oerhört imponerad över en sån påtaglig frånvaro av löjlig svartsjuka mellan Rick och Laszlo, med tanke på den ändå ganska uppenbara rivalsituationen, vilket för mig verkar rejält progressiv om man tänker på hur mycket man förväntas tåla fortfarande i den vägen. Lätt kvällens största behållning.
Sen köpte vi godis på 4-Gott.