Tioårsdagarna av debaclet i Göteborg 2001 har harvats i en vecka. Jag har ej orkat. Folk asså. Denna oförmåga – än en gång – att hålla flera saker samtidigt i huvudet. Än är det “Jaså Timbro firar polisvåld???”, än “Jaså vänstern är emot minskad fattigdom fortfarande”. Än är det “Jaså nu tävlar alla i vem som tar avstånd mest från svarta blocket – frågar ingen vad de ville?”, än “Det var inte alls bara glada förortsligister – vi vet vad de ville!”.
Jag blir bara trött på att det ska vara så in i helvete svårt att få hata både en maskerad man som jagar efter en snut med påk, och beslutet att ringa in Hvidtfeldtska. Både vilt kastande från svartblocket, och vilt batongsvingande och hundbussande från snutar. Vem som började? Lika lite relevant som när dagisbarn säger det. Ändå, vad man än säger, har man tydligen varit apologet av någon sida. Underligt, verkligen, när man hatar allt.
Jag ursäktar ingen. En krossad ruta, en kastad sten, en smäll på någons käft betyder och ger noll och intet politiskt sett. Samtidigt som samhället naturligtvis borde veta bättre, avkrävas större ansvar, än de ligister som alltid kommer finnas oavsett äkta eller låtsade politiska motiv. Som alltid kommer finnas även i den egna staden och inte måste vara främmande stadsvåldtäktsmän. Man kan inte på allvar tro att noll våld skulle ske om inte Hvidsfeldtska omringats oprovocerat. Men man kan inte heller på allvar tro att det för den sakens skull var ett bra beslut, och definitivt inte rätt.
Varför vissa ville kräkas när Timbro gör högtid av detta? Knappast besvikelse över minskad fattigdom. Globaliseringens tillstånd har ärligt talat jack shit med traumat att göra. Det kunde handlat om vad som helst. Själva traumat är en helg där alla omkring gjorde fel gentemot en legitim politisk rörelse, och förstås rättsskandalen efterråt. Efterföljande decenniets tragedi är inte världstillståndet, det är normaliseringen av våldets förekomst. Inte en legitimering, men närvaron och tillväxten av skuggan av potentiellt våld. Från polis och från stenblocket. Allting har mätts efter dessa händelser som om det kunde hända igen. Skräcken att så faktiskt skulle ske.
Fuck ’em, with no grease I hate ’em like I hate the po-lice
– – –
Måsteläsningen jag ändå funnit: Cecilia Verdinelli i GP i dag, samt Malin Ullgren i DN i söndags. Se även Uppdrag Granskning från 2002, “Ett år efter skotten”, för att fräscha upp minnet. Det är många jävligheter man glömt på 10 år.