Clueless

Häromdagen blev det lite uppståndelse round teh internets angående Ann Charlott Altstadts krönika i Aftonbladet med den något aggressiva rubriken “Den blåsta generationen”. Det var ganska bra text, men eftersom Altstedt använde bloggentreprenörer som exempel brann det lite i hjärnan på folk, undertecknad inkluderad. För att få en rimlig bild av hela grejen rekommenderar jag därför Lisa Ehlins kritik och Unni Drougges medhåll för det viktiga, som alltså INTE är “ååånej ytliga bimbos”. Bara en sådan sak som att Altstedt faktiskt menar riktiga modebloggar/skribenter och inte “samtliga bloggar i rosa med många bilder” när hon använder ordet modeblogg – det är tråkigt nog mycket ovanligt. Det andas mycket bättreförrism i krönikan, men något bimbohat hittar jag inte.

Detta om bakgrunden. Att jag bemödar mig nu är dock pga Isabella Löwengrips horribla debattartikel som svarar Altstedt. Oj, alltså, entreprenör – bliv vid din läst.

Saken med Isabella Löwengrip är att jag respekterar hennes hustle, men att hon vill göra det till dominerande system har jag noll respekt för. Man måste fatta skillnaden. Och, vad värre är, jag brister inte bara i respekt för att hon på fullaste allvar tror att hennes värld är allas värld. Jag avskyr det, föraktar det, mår dåligt av att veta om hur sådana människor har makt. Detta är hela entreprenörismens problem och EXAKT det som Altstedt med rätta vänder sig emot.

Ja, det var kanske lågt och lite respektlöst att skriva “Isabella Löwengrip vågade satsa på sig själv och valde en pappa som både är företagare och jurist”. Men själv skriver hon:

“Genom bloggar och Twitter sprider vi våra åsikter. Vi behöver heller inte gå ihop på samma sätt som tidigare eftersom vi kan lösa många av våra problem på egen hand. Om man känner att ens lön är orättvis kan man själv gå till chefen och lösa det, eller så kan man byta jobb. Jag tror att vi har ett bättre samhälle än tidigare där unga har mer att säga till om.”

…och illustrerar precis samma sak. Genom bloggar och twitty skall vi vara individer i förhandlingen, fuck yeah! *vifta med flaggan*.

Hon vet inget, hennes värld är ett fluff. Och ja, det beror på hennes sociala bakgrund. Inte konstigt att hon inte kan begripa vad problemet egentligen är, utan irrar omkring i någon slags arbetslinjenfestival: “Genom att göra det vi gör ger vi andra personer jobb. Själv har jag sju anställda. Vi ger fler jobb än vad Ann Charlott Altstadt själv någonsin kommer att göra.” Sorteras under: Läst men inte förstått. Vem pratade om skapa jobb? Ni får skapa jobb allihop! Grattis! Men alla kan inte göra detta. Alla som vill kan inte göra detta.

Det är så fruktansvärt ironiskt hur dessa individualismhetsare kan vräka ur sig kliché på kliché om jante och om röda eller feministiska socialexperiment att styra folks val, när de själva frossar så i att alla ska leva som dem, i deras bubbla. Jag vet inte om det är värst i sig, eller det faktum att de inte greppar hur sådana bubblor omöjligen kan existera utan att folk under dem har fucking skitjobb där chefen knappast vittjar guldbyxorna eller ens lämnar god referens till nästa jobb, om det finns nåt. Jante? Nej, den verkliga samhällsplågan är att betraktas som avundsjuk för att man vill ha lite rimliga villkor. Valfrihet? Nej, vi har inte alla den.

“Man vill inte ha en fast anställning. Istället vill man vara frilans så att man kan vara sin egen chef – oavsett om lönen är lägre.”

Du vet ingenting om detta, Isabella Löwengrip. Arrogansen kväver mig.