Jag kan ärligt säga att jag tyckte Eva Coopers granskning av halvmyten “kvinnor är mera vänster än män” var nyttig och intressant. Synd bara att det skulle placeras i en helförvirrad bok också:
“Ett antal framstående genusforskare, som Yvonne Hirdman och Maud Eduards har kraftigt klandrat och varnat kvinnor för att ägna sig åt så kallade mjuka frågor. Bland annat har Yvonne Hirdman formulerat sin kritik såhär:
Naturligtvis opererar internsegregeringens mekanismer också inom det politiska området, vilket framför allt innebär att kvinnliga politiker företrädesvis finns samlade kring konsumentpolitik, socialpolitik, kulturpolitik och andra “vårdande” eller “reparerande” politiska områden, medan deras frånvaro är markant vad gäller till exempel försvarspolitiken.
Hirdman förtydligar med att säga att vårdande områden varit tomma på makt med fyllda med ansvar.
Maud Eduards skriver:
kvinnoforskningen är föga optimistisk vad gäller kvinnors möjlighetes att förändra politiken på ett mer grundläggande sätt … väljer de att betona skillnaderna mellan könen och kvinnors specifika intressen, riskerar de att hamna inom “mjuka” områden, som utbildning, kultur och sociala frågor. Väljer de en jämlikhetsstrategi löper de risken att bli integrerade i ett manligt normsysstem.
Ett gemensamt tema hos Hirdman och Eduards är alltså att de varnar kvinnor för att ägna sig åt frågor med en mjuk inriktning. Det är knappast något unikt för dessa forskare, ständigt dyker det upp exempel på hur människor – gärna i feminismens namn – inte vill arbeta för människors frihet att välja hur de vill leva sina liv.”
Det här är biten som ger största Lol, what?-utrop i hela Myten om det andra könet. Jag har naturligtvis mer att invända men detta är verkligen kärnan och det är skit samma om man är höger eller vänster. Sorteras under: Läst men inte förstått.
Vad är det Hirdman skriver? Ja, att statistisk skillnad i mäns och kvinnors politiska engagemang föreligger. Även att makten är mindre på de områden där kvinnor återfinns. Värdering i detta? Ingen. Och vad är det Eduards skriver? Ja, först samma konstaterande som Hirdmans att “kvinnoområdena” innebär mindre makt (att förändra politiken grundläggande) och sedan en beskrivning av själva problemet: att valen som finns är att sitta på vårdande minimakten eller tävla om hårda stormakten och sen antagligen börja fnysa åt det “mjuka”. Värdering i detta? Ingen.
Var finns detta kraftigt klandrande eller varnande? Hirdman och Eduards beskriver båda ett konkret problem som dessutom är samma problem som det Cooper vill behandla men tyvärr inte förstår sig på tillräckligt bra. De har inte förmanat någon, utan själva motsatsen: de har förekommit Cooper ca 20 år i påpekandet att mjuka val nedvärderas. Detta utan att fästa en diffus radikalfeministgrupp vid klottersprayen när det i själva verket är patriarkalt tänkande från alla håll som skapar problemet.
Det är inte kvinnor som är underordnade i alla situationer, utan “det kvinnliga” (med riktigt feta citationstecken) som underordnas genomgående i samhället. Vilket också är varför vissa feminister och typ alla möjliga kan få för sig att ha åsikter om en annan kvinnas underkläder, varför färgen rosa eller nåt jävla glasyrbakverk får sån problemstatus, och varför en pojkflicka har det lättare än en flickpojke. Det patriarkala tänkandet kvarstår oavsett syn på frihetsgraden i val, det är mer en fråga om hur valen och valmöjligheterna tolkas och värderas. Det är ingen marionettmästare utan ett normsystem värderat efter det traditionellt manliga.
Idag skrev Elin i sin GP Kultur-krönika om Rättviseförmedlingens Tacka Ja-kampanj och det problematiska med den: dels att representera alla kvinnor, jämt, och dels att påtvingas som ideal att “våga” tacka ja och vara driven, jämt, när det att tacka nej lika gärna kan vara en frihet och något att våga. Det illustrerar så bra hur komplicerat det kan vara, och då kan man varken tala om fria val eller typ förtryck i alla sammanhang. Det här är förstås en av de allra största utmaningarna för feminismen, och det är fan inte helt lätt att bolla kamp för jämn maktfördelning ihop med kamp för förändringen, makt och frihet som det skulle kunna se ut i ett annat normsystem.
Möjligen kan man hitta många inom radikalfeminismen (men lätt fler charlatanfeminister) som klankar ner på en benrakande kvinna och kallar henne styrd av patriarkatet, men kritisera dessa görs bäst genom att påminna om att de själva beter sig på patriarkalt vis. Första gången jag varit med om det faktiskt, att amendurå! är bästa metod.
– – –
Elin skrev som bekant också om Coopers bok, två inlägg. Andra inlägget har länkar till allt relevant och lite till.
Bonus: Att det var en företrädare för “Liberala kvinnor” som skrev den där Newsmillgrejen om “OMG lägre valör på kvinnornas sedlar!!!” och gick helt millimeterkamp-bananer. Dagens freebie för denna vänsterfeminist.
One Response to Den största utmaningen