Det är jävligt skönt att Ann-Charlotte Marteus med både skärpa och hänvisning till erfarenhet läxar upp de som fått för sig att det är skandal att hålla demensavdelningar på äldreboenden låsta. Särskilt många timmar i faktiskt vårdarbete kan inte Maria Larsson ha bakom sig, men ens utan erfarenhet i vården är det sjukt att få för sig att dementa människors frihet står på spel av en inlåsning.
Häromveckan hade vi en utbildningsdag på mitt jobb där en punkt var en föreläsning om etik och moral inom vården med Daniel Brattgård, sjukhuspräst, teolog och medlem i Statens medicinsk-etiska råd (jag är förvisso bibliotekarie på heltid numera men fortfarande kopplad till #vårdish då min arbetsplats är på Dalheimers Hus). Brattgård förklarade mycket pedagogiskt hur man kan hantera den ständigt återkommande inlåsningsfrågan i demensvården utan att begå integritetsbrott, genom att dela upp integritet och autonomi.
Det man gör med egentligen all form av tvångsvård är snarare att skydda integriteten genom att begränsa autonomin. En dement person har i princip en autonomi som går rakt emot integriteten, det faktiska egenintresset är något annat än plötsliga handlingar och impulser baserat på en falsk bild av verkligheten, men upprörda skandalropare saknar förmåga att skilja dessa åt. Man kan för all del tala om frihet men om något är det just demensen som berövar personen denna frihet. Låst dörr eller annat skyddar friheten från autonomin som inte längre fungerar som den ska. Tänk dig själv: du kommer till sans igen och har plötsligt tagit dig med buss tre mil från närmsta trygghet, var är din frihet och integritet då?
Det kunde naturligtvis lösas med ständigt sällskap av någon som styr personen rätt – men utöver att vården då får hosta upp pengarna är också frågan om inte det att bli bortsnackad hela tiden är samma sak som, eller värre än, att råka möta en låst dörr ibland.