Man får glädjas åt att Svante Nycanders dubbeldebatt i DN (sågat här och här) faktiskt genererat en givande ideologisk diskussion (i just den för honom förhatliga antiliberala DN Kultur). Om liberal ideologi och om ideologi i stort. I dagens inlägg märker man verkligen hur brett kalaset blivit när Stefan Jonsson dundrar på om kommunismen.
Jonsson gör detta förtjänstfullt inledningsvis, med påpekandet att kommunismens spöke lever vidare som trött argument mot allt rödgrönt. Ett lillpartis kopplingar från förra seklet och en persons vidhållande av sin egen definition av kommunism är i tid och otid framhållet som bevis för planer om ett sovjetiskt framtida Sverige. Det är faktiskt riktigt pinsamt att sådan argumentation förekommer så ofta.
Det är dock sånt som Jonsson själv härjar med senare i texten som gör att detta fortsätter fungera. Att nyansera är inte detsamma som att lyfta fram “de goda sidorna”, som några kubanska hjältar i Angola eller Sovjets stora roll i nazitysklands fall. Den idiotiska skurkrollen som likartat åläggs USA och kommunism från olika flanker ska inte motas med pluskonto utan med fakta och förståelse. Ens om sovjetkommunismen hade större pluskonto än minuskonto skulle ju inte läger och mord vara ursäktat. Det viktiga är förståelsen för varför dessa läger och mord inte är relevanta för ett parti i det rödgröna i dagens Sverige.
Nu kommer allt vettigt i Stefan Jonssons inlägg att överskuggas av denna kubavurm, och alla som vill det får behålla sitt kommuspöke. Jävligt synd.