I ain’t the one to be särskilt upprörd över vargprylen. I princip alltså, utlysningen av laglig jakt. Förvånad att man tagit beslutet, visst, och definitivt helt ställd av hur många varglystna jägare det finns out there med femsiffrigt antal anmälda på några futtiga vargar att jaga. Men det är ju grejen.
Jag håller med Helena Bergman om att uppmuntran av troféjägare är osmaklig. För vargstammen, den repar sig säkert och huruvida det finns genuit varghat och vem som har rätten att uttala sig vill jag faktiskt ta fram min tiometerspinne för om jag ska nudda. Men att så många anmält sig att jaga varg är dock tveklöst av helt andra skäl än varghat. Det är bara that old stridspitting. Troféjakt, som sagt. Ni vill ha en vargskalle på väggen, en vargfäll framför brasan, eller om trofén blir alltför sönderskjuten bara vetskapen om att ni är manly men enough att skjuta värsta bästa rovdjuret. Och där är stadsbor och lantisar alike.
Störst av allt inför en sån sak måste ändå reaktionen vara att NI ÄR TÖNTAR.
TÖNTAR. Väx upp för helvete.