Föga förvånande svämmar debatten över av dumheter när det dyker upp en story om en man som försöker amma. Det är förstås något att vilja låsa in sig över, men samtidigt precis det som måste hända. Eftersom det viktiga inte är huruvida this guy kan ge all nödvändig näring åt sin son eller om alla män måste börja amma nu. Eller får amma, whatever.
SVT Debatt körde ämnet på stört, vilket jag först suckade över men nu är glad för. Även om det inleddes av det väldigt vaga “Påhejarna säger: Jättebra, bra för jämställdheten” och bär titeln Ska pappor få amma?. Jag vet inte. Positiva reaktioner saknas inte, men så har de väl inte uttryckts? Handlingen i sig är skit samma för jämställdheten tycker jag. Jag skiter i näringsfrågan, jag skiter i närhetsfrågan, jag skiter i att uppmana andra män till detta, jag skiter i att fundera på om jag vill göra det själv.
Men som provokation är detta det mest perfekta någonsin, jag har aldrig varit så lycklig över Mordors horder som jag är nu (även om det sägs så mycket på så kort tid att man får kortslutning av att vilja förlja upp alla trådar). Vad detta gör om något är ju inte att öppna för mer millimeterrättvisa och delade försäkringar. Det utmanar bilden av vad en man är och vad en man kan göra. Det blottlägger fördomar om amning i sig, om kvinnors amning eller ovilja till densamma. Det visar tydligt hur det där med biologi, det kan du ju tro själv att du har stenkoll på, att det är svartvitt bevisat – men egentligen vet du jack shit. Föreställningarna om den är alltid större kraft än biologin själv.
De värsta hatarna har förstås inte så mycket glädje att ge mig när de kallar det onaturligt, inte för en förändringsaspekt, men jag flabbar ändå när det blir tydligt vilken ointelligens de uppvisar genom logikfelet att kalla något som går alldeles utmärkt helt av naturen för onaturligt. De har inte tänkt alls och kommer ändå inte påverkas.
Mumbojumbo skvalar runt i teverutan när debatten går, Hörstadius fjantar loss om tråkig likhet mellan könen och oförberedda manspsyken (Ragnar “Ammarn” Bengtsson zoomas lyckligtvis in samtidigt och visar en skönt föraktfull oförståelse med sin blick). Maria Abrahamsson gör sig ännu mer korkad än de vanliga horderna när hon dels kör på känsloargument och onaturlighet hon också, dels flummar ut i att feminister väl borde vara arga för att de onda männen tar över även detta område. Förstått feminismen? Nä inte så mycket va.
Alex Schulman säger förvisso att han får lite äckelkänslor, men han tillskriver faktiskt inte detta någon vikt för argumentationen. Han är närmast en idealisk kandidat för att demonstrera effekten av frågan. Detta har han inte tänkt på, och nu brottas han lite med vad saken innebär.
Till antifeminister också: Notera mamman som först säger att hon är feminist och sedan påpekar det störda i att mamman alltid ses som primärförälder, att man säger “ditt barn” och inte “ert barn”. Tänk på det nästa gång du pratar om feministers ansvar för att pappor ska jämställas mammor. Du vet, vi tar det. Gör du? Överhuvudtaget är detta en sån fantastiskt bra punkt att visa på inkonsekvensen i antifemzrörelsen med. Detta är en mansfråga. Detta visar på mäns lämplighet som föräldrar brett ifrågasatt av alla möjliga skikt och sammanhang. Ta chansen dumskalle.
5 Responses to Anfäkta och anamma