That’s it for me, you’ve been great-effekten

(Den effekten som ger återfall av fattigblogg alltså)

När man dagen efter vaknar och tänker en stund på hur utslagen man var kvällen innan, hemkommen från jobbet. Working class hero spelas i bakgrunden, coverversion av Marilyn Manson, helt ofattbart var det att en kunde arbeta hela kvällen trots den alltmer massiva förkylningen. Inte så jag söker gloria, det är bara inte något som faller mig in att ringa och sjukanmäla. Inte så det beror på uteblivna pengar heller. South Park s07e02:

– […] that’s why everyone ditched on your show.

– So how come you came Butters?

– Well, because I said I would! …Oh, I’m a dork huh?

Något åt det hållet. Det är absolut inte ett karaktärsdrag jag odlat med flit, kanske är det just därför jag är lite stolt över det. Det där som samtidigt är lite av en plåga. Man härdar ut som en true hard ass guy, fast man ingen sån är.

Tänk om det var något man kunde få med i beräkningen när de miffona som författar regler för Soc petar in klausulen att man måste vara inskriven på Arbetsförmedlingen sen typ dagen man föddes för att de inte ska tro att man inte gör sitt yttersta för försörjningen. Det uppenbara missnöjet med den saken i rösten från andra sidan luren, men vad skulle hon göra liksom, annat än att ge förslag på kryphål och rule-bending. Det är faktiskt på tiden att jag börjar säga lägg ner allt när det är såhär. Och varför kan någon som Littorin prata om hur viktigt det är att alla skrivs in i en maskin han rimligen borde vilja avskaffa? En inskrivning ger mig inget alls utom ett alibi som alla vet är plain formality, vilken jag klarat mig jävligt bra utan i ett halvår. Skulle nån slags kurs gjort nåt för mig? Han ska fan veta, dessutom, att det är långt mer effektivt att ligga hemma och spela WoW eller whatever på nätterna. Men vissa håller ju hellre på irl än byter till afk och tror att nätkontakt är fejkkontakt. Tjipp och hej dumskalle.

Men till och med jag glömde ju att tänka på det som en social sak sist. I vilket fall kommer beskedet på telefon precis samma dag som ännu fler livsviktiga prylar havererar i hemmet som jag inte har råd att ersätta, men det inget att grina för. Den enda sunda reaktionen är flabb och that’s it for me, nu ger jag fan upp.

This entry was posted in seriöst, vardag and tagged , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to That’s it for me, you’ve been great-effekten

Comments are closed.