Nog för att jag stör mig på evangelistiska såväl som deterministiska syner på ekonomi – frihandel löser allt/marknaden kräver this or that/kapitalet faller förr eller senare – men det är ju skittråkigt att hålla på att fattigblogga med en massa privatgnäll bara (även om det garanterat kommer mer av den varan). Kontentan av det jag börjat konstatera är ju hur det skulle kunna odlas ett system som faktiskt bejakar av drömmar och potentiellt toknaiv optimism. För att det är vad som krävs. Se där, evangelism och determinism på en gång, of sorts.
När jag säger att det inte går att göra livsviktiga karriärsval baserat på vad som efterfrågas för stunden eller ens finns med i prognoserna för fem år fram, eller när jag säger att jobben man förväntas ta som arbetslös är inom något överflödigt, då menar jag varken att det är kört vad man än gör eller att allt som är att klassa som överflöd ska bort. Det är en vidare reality check, det är allt. Och de pekar inte åt dystopin, de pekar åt det motsatta. De faktiska behoven på någon slags grundläggande nivå (back 2 Maslow basix), och inte så lite utöver dessa, de är tillfredsställda – på det vis att resurserna finns att ta hand om dem även utan att sätta nuvarande arbetslösa på sysslorna. Därför är det också fullt möjligt att låta drömmar styra till en inte helt oansenlig grad. Vi har råd med det.
Kritiker av det bortskämda mediegardet som hånar frilansekonomin och uppmanar till avslutat gnäll, de verkar inte förstå att detta rör så mycket mer. Det råkar bara vara vi som talar just nu. Och då är jag jävligt lös medlem av ett sånt kollektiv – jag har ärligt talat varken drömmar om försörjning genom skrivande eller nån aktuell position att skryta med. Men jag förstår sättet att tänka, och det är helt enkelt inte särskilt annorlunda från det sätt att tänka som faktiskt kan ge tvivlare lite konkret samhällsnytta genom innovationer du kan ta på och presentera på internationella kongresser som framtidens energi eller informationslösning eller bara en jävligt fräck spelkonsol. The Game är att de flesta inte når skyarna, men många klarar sig på sin mellannivå och många andra får klara sig på annat vis. Det är inte bara Kent som blivit jätteekonomi baserat på bidrag, det är eeh typ all forskning. Det går att stötta detta istället för att håna drömmar. Det går att klaga på att människor hånar och tycker det är dags för ett riktigt jobb.
Ett Riktigt Jobb(TM) är det faktiskt inte så många som vet vad det är i en I-landsekonomi.