Rockmytens förhållande till offerrollen

Ska jag säga dig nånting riktigt om offerskapet? Det tilldelade, det som våldsutsatta kvinnor får dras med, alienerade invandrare, alla situationer där någon utomstående kan få säga med sympati det är inte så lätt det där. Ja, det ska jag säga något riktigt om.

Föga förvånande är den av klyschor rykande texten i dagens GP om Olle Ljungström författad av Johan Lindqvist. Oöverträffad i den moderna musikjournalistiska paradoxen att vara medveten om rockmyten samtidigt som man vräker på av den nåt så in i helvete utan att märka det. Han talar om Ljungström som uppvisandes sina sorger och misslyckandes, men som ändå på nåt sätt behåller värdigheten. På nåt sätt!? Som om misslyckanden och framför allt sorg skulle vara något som står i motsättning till värdighet. Det är så jävla dumt, och fan också farligt.

Där har vi skamkänslan efter en våldtäkt, och varför den inte är nödvändig. Värdighet kan man inte ha som sörjande, som sårad, som illa behandlad. Så är tanken, och den är fucked. Och tillbaka till rockmyten, och den sortens värdighet, äkthet. Tror du det är en slump att Olle Ljungström kan beskrivas såhär, medan en Britney som rakar av allt hår är desperado som helt tappat all sans och är det inte så att vi tycker synd om den stackarn som bara varit en produkt och inte stor på riktigt, för egen maskin? Fuck that!

Det handlar inte främst om kön, utan om äkta skapande vs. fulkultur, men gissa vilka kön som brukar representera i störst antal på varje sida där.

This entry was posted in seriöst and tagged , , , . Bookmark the permalink.

8 Responses to Rockmytens förhållande till offerrollen

Comments are closed.