Varför ställningshets?

Veckans tema på Vecka 6 gäller en av de mest klassiska frågespaltsämnena och favorit bland ytliga sexdiskussioner: ställningar. Vilken är bäst, vilken är favorit och så vidare. Eftersom övriga bidrag skött den kritiska biten funderar jag på om man inte kan behöva ett försvar för ställningshetsen. Eller snarare förklaring. Varför är folk ställningsfixerade?

Ja, ett huvudskäl är nog Jakten på Vaginalorgasmen och en fixering överlag på kuk i fitta-sex. Kanske också att vi har svårt att inte diskutera sex utan en massa lustiga namn på det som görs. Men jag tror också att en anledning att man gärna diskuterar ställningar är för att alla är så himla olika rent kroppsligt. Och att alla nya matchningar av två (eller fler) kroppar är en ny olikhet. Utöver generell kunskap om hur man får det bekvämt eller kommer djupt eller liknande finns massor av högst personliga lösningar som faktiskt kan ligga där och vänta på att bli upptäckta. Både med helt nya partners och med någon man legat med i ett år. Och från andra hållet finns det lätt positioner som helt enkelt inte funkar med en ny person, eller att nya vinklar på samma tema måste kalibreras. En missionär är egentligen en hel karavan med missionärer.

Det är ingen tävling om att kunna flest och ”vilken ställning är bäst?” är förstås fortfarande en skitkonstig fråga, såvida man inte bara av av ren nyfikenhet efterfrågar just din favorit. Men ”vad kan man mer testa?” kan vara nyttigt att fråga. Även om det kanske som vanligt är bäst att bara laborera lite. Det brukar liksom vara rätt kul på vägen.

Kroppsdelar i radio

Jag hade visst missat att Ligga med P3 i onsdags var det ena programmet som jag var med i och spelade in i somras. Finns ett till avsnitt också men det sänds väl senare gissar jag, om jag inte missat två.

Lyssna på SR:s web. Det handlar om olika kroppsdelar och deras betydelse, jag tror det blev ett bra program men har inte hört klippningen själv. Förutom jag är det Hannah Arnhög från Vecko-Revyn och @lismilf som är med.

Skiljas

Jag skrev på Twitter häromdagen att det var genant att nyligen behöva försvara äktenskap och nu plötsligt försvara skilsmässa istället. Tänkte inte riktigt på att det kunde låta som om jag syftade på mig själv och att äktenskapet härvid inte hållit en månad ens. Så är naturligtvis inte fallet. Men det har visst blossat upp ny debatt efter att antologin Happy, happy släppts.


Maria Sveland är redaktör ihop med Katarina Wennstam för antologin Happy, happy. Foto: Anders Wiklund/Scanpix

Är det inte intressant, så säg, att debattörer som vanligen ropar ”Argh oh noes politiken ska hålla sig borta från hemmet” vredgas över att några personer känner behovet av att berätta om otragiska skilsmässor? Det är förstås den vanliga snedförståelsen av personligt-politiskt. Att som Maria Sveland och Katarina Wennstam styra upp en bok om positiva erfarenheter av skilsmässor är ju inte så mycket ett politiskt initiativ som det är ett svar på befintlig politik och normsystem.

Från pseudoförlåtande individer kan det låta ungefär: Alltså det är ju otvetydigt sämre med separerade familjer än med kärnfamiljer, bara så ni vet, men okej om tre-fyra stycken barn per tusen inte dör i missbruk och super-aids till följd av skilsmässor. Man kan också läsa det som: Det är en privatsak hur man har sin familj, men alla borde ha kärnfamilj. Som vanligt är det alltså de som inte vill kännas vid det politiska i privatlivet som mest av alla likförbannat gör det till politik.

Trots den världsfrånvända inställningen att skilsmässor skulle vara okontroversiellt* (och den vidriga attityden med inslag av personligt agg i SVT) är Hanne Kjöller den enda som kommit med vettig kritik av Happy Happy hittills. Det är ju verkligen beklämmande att man försökt spela på OMG what about the children!!-hetsares planhalva och argumenterat med vaga positiva effekter för barnen efter en skilsmässa. Inte för att dessa saknas, men de finns i så fall där eftersom alternativet är så mycket värre. Det står ju mellan en crappy familj med bråk/kärlekslöshet och en separation, inte mellan glada snittets mysfamilj och en separation. man kan inte jämföra vad som är ”bäst för barnen” mellan ens egen separation och någon annans lyckliga äktenskap.

Sen kunde man förstås utöka komplexiteten ytterligare genom att släppa blicken från det binära ”ihop eller inte” och kanske leva ihop med barnen ändå, öppna relationen osv osv, men det får väl vänta ett tag innan nån mäktar skriva en sådan antologi – med tanke på vilken skitstorm som möter en simpel vit flagg för kapitulation av relation.

- – -

* Att skilsmässor eventuellt ökar gör det inte mindre kontroversiellt och misslyckandestämplat, fö helvete.

Penisförlängaren

Humorscen: Skallig man kör förbi på gatan i en flådig bil av något slag, vad vet jag om märken men säg att det är en Lamborghini. Fort kör han, eller om han gasar lite grann. Så står vi på trottoaren intill och ba ”penisförlängare ….. höhö.”

Scen 2: Chef av manligt kön missbrukar makten sin och skäller på olika sorters praktikanter. Kontorslandskapet är knäpptyst och lyssnar, sen går chefen till annat rum och kontorsråtta 1 säger till kontorsråtta 2: ”liten kuk han måste ha som tuppar runt med sin makt så där ….. höhö.”

KUL VA????

Nä.

Låt mig nu inte gå så långt att jag tar detta till någon slags ”OMG mansförtryck!”-fest, stackars oss och våra skärskådade kukar osv (trams), snarare handlar det om ett missförstånd korsat med könsstereotyper. Så här:

Både kompensationstyranni och kompensationskonsumtion existerar förstås. Problemet är bara att det inte egentligen handlar om den lilla penis man eventuellt har, utan om självförtroende. Vad vi egentligen säger om vi skojar om en liten penis är ”så osäker han måste vara som behöver fetbil/aggrobeteende/nåt annat”. Oftast är vi förstås latent medvetna om det och det är här sterotypen kommer in, nämligen vikten vi lägger vid kuk som maktfaktor.

Att skämta om någons uppenbart pyttiga penis gör inget annat än att dels förstärka betydelsen av stor kuk i sexuella sammanhang och dels förstärka betydelsen av stor kuk för självförtroendet och i förlängningen makt. Att som kvinna skämta om en mans pyttekuk är inte att utradera maktsymbolen kuken, utan att förstärka den, och att samtidigt underkänna sin egen förmåga till självförtroende och makt. Liten kuk = inte riktig man = inte mäktig = män är mäktiga och kvinnor …. whatever.

Och, naturligtvis, gör lillpenisskämten det hela självuppfyllande och får män med faktiskt liten kuk att tro att den har denna enorma betydelse för deras förmåga till allt möjligt i livet. Inte mansförtryck, men kukförtryck.

Stackars kuken, den vill bara vara kuk och inte hålla på och leka linjal för framgång.

Byxomyndigt

Även när jag var i den åldern var femtonårsdagen upplagd för skämt. Även när jag var i den åldern rådde den generella missuppfattningen bland oss unga att det var för ens egen del som det blev tillåtet att ligga vid uppnådda femton år. Som om man skulle straffats ifall man knullat som yngre. Men även innan lagen automatiskt kallade sex mellan någon över och någon under femton år för våldtäkt var skälet till lagstiftningen att skydda barn från vuxnas övergrepp, inte att förbjuda ung sexualitet.

Praktiken har dock visat sig vara något annat. Det tänkta utrymmet för flexibilitet vid små åldersskillnader är mer snävt än man kunde tro. I DN häromdagen konstaterades dessutom att senaste tidens rättsfall gett väldigt olika domar beroende på könen på de inblandade. Oavsett inställning till själva tanken om en åldersgräns för kvalificerad fri vilja så är domarna oerhört talande för samhällssynen på övergrepp, och på sex*. Det krävs en grabb för att begå påtryckning.

Mest vidrigt, vilket kommenterats förr här i Pillow Talk, är förstås uttalandet om de unga pojkarna i ett fall som, istället för att som tjejer ses som offer, antyds ha varit de verkliga slughjärnorna – att de snarare utnyttjat den äldre flickan som stod åtalad. Att man baxnar är inte ord nog att beskriva detta.

Jag sympatiserar generellt med bedömningen att en väldigt ung människa kan manipuleras lättare än en vuxen och att särskild hänsyn därför bör tas vid frågor om frivillighet**. Problemet är bara att denna hänsyn skräpats ned av utgångspunkten att pojkar automatiskt sysslar med manipulering och flickor, ja, de vill väl inget alls utom att behaga. Med tanke på hur mycket denna bild genomsyrar samhället är det inte svårt att se hur problemet dessutom reproducerar sig självt. Unga pojkar kommer inte kunna se skillnad på manipulation eller tjat och ömsesidig kåthet om de alltid betraktas som ständigt på jakt efter knulla.

I bästa fall ska man vara försiktig med att jämföra fall som bedömts av helt olika orters domstolar, kanske skulle flickan fälts i en annan rättssal. Men ett allmänt oklart rättsläge för våra yngsta ”byxmyndiga” är aldrig en toppengrej, oavsett.

- – -

* Tänkte sätta ett ”hetero” inom parentes där, men ärligt talat är bilden av bögar som överkåta och flator som mer gosande än knullande en del av precis samma grej (och övriga möjliga sexualiteter är helt bortglömda – försök bara se en asexuell tonårspojke i det allmänna medvetandet!).

** Och då menar jag inte som hovrättsfailen att inte vara ”mogen att ta ställning till sexuella handlingar av mer kvalificerad art”, utan att ta ställning till en specifik sexpartner. Brottet ligger i manipuleringen, inte i vilken mer eller mindre ”kvalificerad” (??????) art som knullas kring.

Sova isär

Med anledning av det roliga projektet Vecka 6, igångdraget av Tanja Suhinina, tänkte jag också peta ned någonting på veckans tema, som är ”sova ihop”. Och då menar jag bara sova (nästan). Pass på nu för 80-talsreferens!

I filmen En fisk som heter Wanda befäster man John Cleeses rollfigur Archie som uttråkad man i trist äktenskap via en scen i hans och fruns sovrum – där de har separata sängar. De har praktiska nattkläder och trivsamma läslampor och hela köret. Säger godnatt och släcker i varsin säng. Poängen är att det inte bara ger att de sover för sig. I princip vill man med separata sängar också säga att det inte knullas i relationen överhuvudtaget. De är så långt bort från varandra! Hur ska det då bli knulla?

Javisst, den mest smidiga ingången till ligga (redan avklädd + redan vertikalläge + varmt och gosigt osv osv) blir förstås åsidosatt när man inte sover ihop. Men är det bara där man knullar? Och har man blivit tråkiga ens om man faktiskt inte knullar? Dessa hakar fattar man ju med lite eftertanke men ändå är separata sängar, för att inte tala om separata sovrum, något som kan ses som riktigt underligt i sammanhang med monogama par. Något som i bästa fall hör högsnarkande medelåldersplussare till. Det finns dock fler som har svårt att somna med andra i sängen, eller rummet, än bara de som härjas av partnerns snarkande.

Jag gillar i och för sig själv att sova med andra. Men jag kan ju lätt vrålsomna på ett par minuter, något många har svårare med (i ett av de allra första inläggen i denna blogg skrev jag till exempel att jag nästan uteslutande varit ihop med folk som haft sömnproblem). Lika väl har jag mina egenheter när det kommer till saker som sovställning eller temperatur i rummet, som inte alltid är rätt matchning ihop med någon annan. Ibland har man dessutom sina olika perioder själv för vad som är bäst sovklimat. Tvåsamheten som man ska tänka om den är liksom så mycket allting tillsammans, och en mysig grej som sova måste man väl dela då?


Mindre myzig ihopsovning. Foto: Biswaranjan Rout/Scanpix

Kanske är det normen att par bör sova ihop som gett att ihopsovning är så intimt (eller uttrycket sleep with som ord för att ha sex). Till den grad att även de mest hårdnackade predikarna av att sexuell otrohet är det värsta av allt kan uppleva det som nästan lika illa med ett helt hångel- och könsgrabbarfritt ihopsovande med fel person. ”Alltså vi sov inte, höhö”-skämtets motsats, ursäkten ”Men vi sov ju bara!”, blir plötsligt helt verkningslös. Dock att fler borde ha lite platoniskt ihopsovande.

Wild Wild West

En av de mest efterblivna saker jag vet är grabbklyschan om att man skulle se på porr för att lära sig grejer. Inte för att det är omöjligt, men jag kan inte med att låtsas som om det skulle vara ett första motiv för vare sig produktion eller konsumtion. Bästa kameravinkel inte samma som ”fuck yeah va skönt”-vinkel, som ett exempel på uppenbar fail.

Men när jag läser Karolina Bångs nya seriebok Cowgirls är det fanimej den perfekta blandningen av utbildning och erotik. Fast mer från andra hållet. Jag läser det som en handbok med storytelling som själva det pedagogiska greppet, snarare än som porr med pedagogiska inslag.

Mellan fistinglektioner och annat byggs detaljerade historier och sexscener upp som påminner mig om de tecknade knullillustrationerna i en gammal sexhandbok för ca medelålders gifta par som jag brukade smygläsa på det lokala biblioteket som 7-åring. Som om dessa gett fingret åt sin stela kontext och dragit ut på egna äventyr och visar upp sig från alla vinklar och aspekter, inte bara de mest motljusknullande kärleksmyziga.

Jag läste någon recension som gnällde lite på tunn story, men det gör liksom inte något alls även om man skulle instämma. Nog för att det är ett skitsnyggt grepp att bara exkludera män helt och hållet, som om de aldrig funnits, det kunde man komma hur långt som helst med litterärt sett. Jag blir ändå som gladast över boken när jag läser den som sexnörd än som bok- och serienörd. Eller för den delen som porrgubbe.

Dirty Mind

Jag kan inte låta bli att inför kvällens spelning på Way Out West tokhylla ett Prince-omslag. En för dagen lämplig bild som gör mig glad. Om det finns någon enskild bild i mainstreampopkultur som uppvisar exakt vad jag önskar av mer mansobjektifiering är det bilden på Dirty Mind från 1980. Du ser omslaget ihop med låten i klippet nedan.

http://www.youtube.com/watch?v=bNa1YgdbMZk

Alltså inte som om det inte finns mansobjektifiering eller rent specifikt samma typ av bilder, men var är dagens storstjärnor som poserar like that?

Vem kunde tro?

Idag dök visst en liten intervju med Ogi ”SurveyFail” Ogas (se föregående inlägg) upp även på Nyheter24. Good times! Det är lite som en ofrivillig satir, kolla bara slutcitatet:

– Vår bok innehåller de hittills klaraste och mest omfattande förklaringarna till sexuellt begär. [...] Den innehåller information som dina föräldrar aldrig någonsin skulle gissa på, avslutar Ogas.

LOL! Våra föräldrar skulle aaaaaldrig kunna gissa på att knullande ungdomar var mest eftersökta i porren. Tänka sig. Var den omfattande förklaringen till sexuella begär styrks återstår att se.