Skiljas

Jag skrev på Twitter häromdagen att det var genant att nyligen behöva försvara äktenskap och nu plötsligt försvara skilsmässa istället. Tänkte inte riktigt på att det kunde låta som om jag syftade på mig själv och att äktenskapet härvid inte hållit en månad ens. Så är naturligtvis inte fallet. Men det har visst blossat upp ny debatt efter att antologin Happy, happy släppts.


Maria Sveland är redaktör ihop med Katarina Wennstam för antologin Happy, happy. Foto: Anders Wiklund/Scanpix

Är det inte intressant, så säg, att debattörer som vanligen ropar ”Argh oh noes politiken ska hålla sig borta från hemmet” vredgas över att några personer känner behovet av att berätta om otragiska skilsmässor? Det är förstås den vanliga snedförståelsen av personligt-politiskt. Att som Maria Sveland och Katarina Wennstam styra upp en bok om positiva erfarenheter av skilsmässor är ju inte så mycket ett politiskt initiativ som det är ett svar på befintlig politik och normsystem.

Från pseudoförlåtande individer kan det låta ungefär: Alltså det är ju otvetydigt sämre med separerade familjer än med kärnfamiljer, bara så ni vet, men okej om tre-fyra stycken barn per tusen inte dör i missbruk och super-aids till följd av skilsmässor. Man kan också läsa det som: Det är en privatsak hur man har sin familj, men alla borde ha kärnfamilj. Som vanligt är det alltså de som inte vill kännas vid det politiska i privatlivet som mest av alla likförbannat gör det till politik.

Trots den världsfrånvända inställningen att skilsmässor skulle vara okontroversiellt* (och den vidriga attityden med inslag av personligt agg i SVT) är Hanne Kjöller den enda som kommit med vettig kritik av Happy Happy hittills. Det är ju verkligen beklämmande att man försökt spela på OMG what about the children!!-hetsares planhalva och argumenterat med vaga positiva effekter för barnen efter en skilsmässa. Inte för att dessa saknas, men de finns i så fall där eftersom alternativet är så mycket värre. Det står ju mellan en crappy familj med bråk/kärlekslöshet och en separation, inte mellan glada snittets mysfamilj och en separation. man kan inte jämföra vad som är ”bäst för barnen” mellan ens egen separation och någon annans lyckliga äktenskap.

Sen kunde man förstås utöka komplexiteten ytterligare genom att släppa blicken från det binära ”ihop eller inte” och kanske leva ihop med barnen ändå, öppna relationen osv osv, men det får väl vänta ett tag innan nån mäktar skriva en sådan antologi – med tanke på vilken skitstorm som möter en simpel vit flagg för kapitulation av relation.

- – -

* Att skilsmässor eventuellt ökar gör det inte mindre kontroversiellt och misslyckandestämplat, fö helvete.

4 reaktion på “Skiljas

  1. Tänkte precis det när jag läste Weimers text – visst att skilsmässobarn mår sämre än andra barn, men hur dåligt hade dom inte mått om deras uppenbarligen dysfunktionella familj hade fortsätt på samma sätt? Under hela min uppväxt önskade jag att mina föräldrar skulle skiljas så jag kunde slippa höra dom bråka och se dom såra varandra och oss barn och att dom skulle få bli lyckligare och inte bara hålla ihop ”för vår skull”.

  2. Så bra skrivet! Sättet vi talar om relationer (och sex for that matter) är så onyanserat. Det dikotoma tänkandet och den förgivettagna monogamin är så onödigt begränsande, precis som du säger finns det en uppsjö av sätt man skulle kunna leva på. Det är väl att alla i slutändan mår så bra som möjligt, hur okonventionellt det än är?

    Vi har inte gett oss på nån antologi, men en blogg om alternativa relationer – framförallt öppna förhållanden (www.polygamera.nu)

    Förhoppningsvis kan den få fler att få den insikt vi själva fick då vi hörde om såna relationer, och hur ”normala” de faktiskt kunde vara.. :)

    • Jag har sett bloggen, men inte hunnit läsa ordentligt än – tack för påminnelse! Uppskattar initiativet och tror mycket på upplysning via berättande rent generellt.