Blackouts & push-overs

Jag minns gången då jag var på en fest där en rätt full tjej limmade på mig något djävulskt, på nivån att jag kände mig som en kvinna på krogen med tafsgrabbar efter sig – fast ändå inte eftersom jag är man och liksom vadårå, det är väl trevligt? Eller? Jag spelade i alla fall med, försiktigt. Inte riktigt min grej att säga ifrån, det var inget jag hade lärt mig. Hehe, jamen ojsan då.

Min syster, som också var med, tog mig åt sidan. ”Hon är rätt ofta sådär”, sa hon. Den fulla tjejen hade en del alkoholproblem och hånglade ofta upp män på fyllan, låg ibland med dem och visste inte vad som hänt dagen efter. Jag borde hålla mig borta. Ja, jo, jag försökte. Det fungerade att gå iväg en stund åtminstone, när jag inte kunde med att säga ifrån (för tänk om jag missförstått? att hon bara är glad, lite fysisk av sig, och jag går där och tror hon gillar mig? så förmätet. klart jag inte kan säga ifrån).

Sen blev jag också full, och vi satt ett gäng i ett litet rum som plötsligt avfolkades och tjejen började hångla med mig. Då var jag bara mottaglig. Säga ifrån? Ofta. Här får man ju hångla! Ganska nybliven singel tackar inte nej.

Och så hade jag lika gärna kunnat vakna upp dagen efter intill någon som inte hade något minne av att stöta på mig eller vara insisterande på att vi skulle ligga. Få skämmas för att ha blivit varnad men ändå gett efter, och få skämmas för att hon inte skulle kännas vid sitt pådrivande. Säkert kan jag förstås inte veta det, eftersom jag drogs istället därifrån av helt andra skäl efter en kort stunds hångel. Men jag tänker på den där händelsen idag när Johanna Koljonen intervjuats i DN (om Prata om det och journalistprisnomineringen) och passar på att problematisera antagandet att den kvinna som vaknar upp efter/under sex hon inte minns måste utsatts för ett övergrepp.

Det kan ju räcka rätt bra med lite osäkerhet, bekräftelsebehov och dåligt självförtroende för att sex man kunde varit utan händer. Jag skulle definitivt ha ångrat mig sen i nämnda fall, och även nu känns det oerhört pinsamt att ha varit så inledningsvis ovillig och ändå hånglat på. Att ”gå med på” grejer, ja, för vissa är det alldeles för lätt och jag har så svårt att relatera till människor som inte förstår en sån sak. Känslan av offerskap kan dyka upp även utan att någon är förövare, man kan vara två som utsätter varandra. För den delen kan skit hända ibland utan att det är så jävla farligt. Men när ett negativt mönster börjar skönjas är det alltid ett problem.

- – -

Jag skrev förresten om det där med blackouts och att aldrig se sig som utsatt som man för ett par år sendan, du hittar inläggen på min andra blogg, finns flera delar där.

Kommentarer inaktiverade.