Rätten till kroppen

Det s.k. BDSM-målet har gått vidare till hovrätten och där gett en friande dom. Inte oväntat har starka reaktioner väckts. Igår skrev två företrädare för SKR (Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund) på SvD Brännpunkt att fallet tyder på en ”lucka i lagen [som] gör det möjligt för vuxna att kränka utsatta tonåringar”. Det är en rent ut sagt bedrövande läsning.

För all del finns inga skäl att avfärda misstankar om tveksamt beteende från den åtalade mannen. Det kan ha varit så att en lögn om 18 års ålder faktiskt inte var betrodd mer än att han sopat sina tvivel under mattan. Att han gick igång på utnyttjande och att han såg sin chans att få hem någon som inte backar när han hörde om flickans gamla självskadeärr. Moraliskt och juridiskt är dock inte samma sak. Där har rätten nu valt att bedöma frivilligheten som de facto uttrycktes som tillräckligt för att inte döma de smärtor flickan utstod som ett brott. Vid bestående skador kanske utfallet blivit annorlunda. Frivillighet är dock inget som verkar spela någon roll alls för debattartikelns författare eller andra kritiker. Fokus ligger på handlingarna:

” Under två dagar utstod hon slag, att bli urinerad på, inlåst i en hundbur, fasthängd mot väggen med hjälp av klämmor i brösten och att utföra oralsex tills hon kräktes. Bland annat.”

Med handlingar som enda faktor, helst av allt riktigt spekulativt beskrivna (”Bland annat.” – vafan ska det betyda?), och explicit uttryckt att 16-åringens absolut tydliggjorda vilja och tillgång till stoppord inte spelar någon roll går man våldtäktskulturens ärenden. Det är att bedöma en person helt omöjlig att vidröra utan att det är övergrepp och att ställa upp en matris av vem som är våldtäktsbar och inte, vilka handlingar som är övergrepp och inte. Förmodligen irriterar detta alla som ägnat sig åt praktiker som inte klassas som ”vanilj” (whatever that means), misstänkliggör alla som haft sex med någon som har gamla ärr, eller för all del som dämpat ångest med sex någon gång. Men mest av allt gör det att det blir ännu lättare än det borde att komma undan med övergrepp där alla handlingar varit inom ramen för det normalt accepterade sexet.

Här försökte man #prataomdet och förklara hur även handlingar som vissa idioter ville bortförklara som petitesser – tafs, oönskat sex oavsett hur kåt man än är, smärtande ”vanligt sex” –  ändå kan vara riktiga kränkningar, och kanske olagliga (om än allt inte handlar om domar och straff). Detta beroende på just frånvaron av frivillighet och då måste frivilligheten få spela den största rollen. Men rape culture sitter djupt, inget är så lätt att förfasas över som ett praktfall med bestialisk plågoande och en åtminstone fördomsenligt lättvält ung tjej.

Det är också djupt okunnigt om hur självskadebeteende fungerar att utgå ifrån att den som skadar sig är en slav under sina skadliga handlingar. Inga röster beordrar en att skära. Det kan vara makt att sitta på stoppordet och ändå inte yttra det. Om det nu är så att man använder sex för att skada sig är inte en ack så luguber partner mycket mer än ett verktyg, ens rakblad. Att med argument om bristande förmåga att fatta egna beslut försöka förstå ett beteende som främst handlar om att ta kontroll är både förmätet och dumt. Men också allmänt samhällsfarligt.

Fundera ett slag över hur denna syn på tonåriga ångestdrabbade skulle yttra sig om vi befann oss i ett annat samhälle, där en 16-åring med ångestsymptom blev gravid men inte ville behålla barnet. ”Abort? Nej, sådana beslut kan du faktiskt inte fatta själv lilla vän.” Eller ännu värre – om hon ville behålla det, men inte fick. På löpet: ”Tonåring självskadade sig med graviditet”.

Rätten till den egna kroppen måste vara rätten till den egna kroppen i alla lägen. Även när det gäller självskadebeteende, även om det var så att denna flicka gick in i lägenheten med motivet att skada sig. Alltså, hjälp mig om jag skär mig, men håll inte någon annan ansvarig.

2 reaktion på “Rätten till kroppen

  1. Man skulle ju till och med kunna se det som tvärtom – att tjejen i så fall utnyttjade mannen som ett sätt att skada sig själv. Det är inte speciellt trevligt att göra någonting och tro att man gör det för njutning för båda parter, och sen inse att den andre gjorde det för att straffa sig själv. Vare sig det gäller vaniljsex eller bdsm.

  2. Nej det kan förstås vara lite otrevligt, men jag skulle inte dra för stora växlar på en sån tolkning heller. Då hamnar man lätt i konstiga föreställningar om kvinnors sexuella makt istället.