Skogsporrens död?

Jag satt och skrev på någon typ av romanprojekt igår kväll och insåg att scenerna med porrtidningar som cirkulerade i ett gäng sjätteklassare kanske inte var rimliga ihop med tidpunkten jag föreställt mig, alltså runt 2001. Jag hade glömt internet. Trots att jag faktist på denna blogg uppmärksammat en kampanj för att bevara skogsporren!

Nå, nu är det förstås ett faktum att porrtidningar existerar i butikshyllor även idag och att skogsporr och tidningsdelande har en viss social dimension som är svår att rakt av ersätta med internet. Men förmodligen har tolvåringar idag inte samma desperation efter slitna pappersexemplar när det faktiskt finns en sjuhelvetes massa internetresurser att plocka, även utan att browserhistoriken skulle avslöja det direkt för en förälder. Jag frågade förstås twitterföljarna om det fanns några 88:or eller 89:or som delat tidningar eller hittat skogsporr när de var omkring tolv.

Hur det står till idag vet jag mindre om (och det spelar ingen roll för mitt researchmål), men tack och lov var runt hälften av alla respondenter med egen erfarenhet av slitna magasin i eller utanför skogen, trots anstormande internet. På väg bort verkade dock företeelsen ändå vara, och bästa svaret kom från @fallinpolarbear som troligen hittat den felande länken i porrmedias evolution från pre internet till post internet: sparade bilder på diskett (snajdigt märkt med texten ”skola”).

Varför ställningshets?

Veckans tema på Vecka 6 gäller en av de mest klassiska frågespaltsämnena och favorit bland ytliga sexdiskussioner: ställningar. Vilken är bäst, vilken är favorit och så vidare. Eftersom övriga bidrag skött den kritiska biten funderar jag på om man inte kan behöva ett försvar för ställningshetsen. Eller snarare förklaring. Varför är folk ställningsfixerade?

Ja, ett huvudskäl är nog Jakten på Vaginalorgasmen och en fixering överlag på kuk i fitta-sex. Kanske också att vi har svårt att inte diskutera sex utan en massa lustiga namn på det som görs. Men jag tror också att en anledning att man gärna diskuterar ställningar är för att alla är så himla olika rent kroppsligt. Och att alla nya matchningar av två (eller fler) kroppar är en ny olikhet. Utöver generell kunskap om hur man får det bekvämt eller kommer djupt eller liknande finns massor av högst personliga lösningar som faktiskt kan ligga där och vänta på att bli upptäckta. Både med helt nya partners och med någon man legat med i ett år. Och från andra hållet finns det lätt positioner som helt enkelt inte funkar med en ny person, eller att nya vinklar på samma tema måste kalibreras. En missionär är egentligen en hel karavan med missionärer.

Det är ingen tävling om att kunna flest och ”vilken ställning är bäst?” är förstås fortfarande en skitkonstig fråga, såvida man inte bara av av ren nyfikenhet efterfrågar just din favorit. Men ”vad kan man mer testa?” kan vara nyttigt att fråga. Även om det kanske som vanligt är bäst att bara laborera lite. Det brukar liksom vara rätt kul på vägen.

Kroppsdelar i radio

Jag hade visst missat att Ligga med P3 i onsdags var det ena programmet som jag var med i och spelade in i somras. Finns ett till avsnitt också men det sänds väl senare gissar jag, om jag inte missat två.

Lyssna på SR:s web. Det handlar om olika kroppsdelar och deras betydelse, jag tror det blev ett bra program men har inte hört klippningen själv. Förutom jag är det Hannah Arnhög från Vecko-Revyn och @lismilf som är med.

Skiljas

Jag skrev på Twitter häromdagen att det var genant att nyligen behöva försvara äktenskap och nu plötsligt försvara skilsmässa istället. Tänkte inte riktigt på att det kunde låta som om jag syftade på mig själv och att äktenskapet härvid inte hållit en månad ens. Så är naturligtvis inte fallet. Men det har visst blossat upp ny debatt efter att antologin Happy, happy släppts.


Maria Sveland är redaktör ihop med Katarina Wennstam för antologin Happy, happy. Foto: Anders Wiklund/Scanpix

Är det inte intressant, så säg, att debattörer som vanligen ropar ”Argh oh noes politiken ska hålla sig borta från hemmet” vredgas över att några personer känner behovet av att berätta om otragiska skilsmässor? Det är förstås den vanliga snedförståelsen av personligt-politiskt. Att som Maria Sveland och Katarina Wennstam styra upp en bok om positiva erfarenheter av skilsmässor är ju inte så mycket ett politiskt initiativ som det är ett svar på befintlig politik och normsystem.

Från pseudoförlåtande individer kan det låta ungefär: Alltså det är ju otvetydigt sämre med separerade familjer än med kärnfamiljer, bara så ni vet, men okej om tre-fyra stycken barn per tusen inte dör i missbruk och super-aids till följd av skilsmässor. Man kan också läsa det som: Det är en privatsak hur man har sin familj, men alla borde ha kärnfamilj. Som vanligt är det alltså de som inte vill kännas vid det politiska i privatlivet som mest av alla likförbannat gör det till politik.

Trots den världsfrånvända inställningen att skilsmässor skulle vara okontroversiellt* (och den vidriga attityden med inslag av personligt agg i SVT) är Hanne Kjöller den enda som kommit med vettig kritik av Happy Happy hittills. Det är ju verkligen beklämmande att man försökt spela på OMG what about the children!!-hetsares planhalva och argumenterat med vaga positiva effekter för barnen efter en skilsmässa. Inte för att dessa saknas, men de finns i så fall där eftersom alternativet är så mycket värre. Det står ju mellan en crappy familj med bråk/kärlekslöshet och en separation, inte mellan glada snittets mysfamilj och en separation. man kan inte jämföra vad som är ”bäst för barnen” mellan ens egen separation och någon annans lyckliga äktenskap.

Sen kunde man förstås utöka komplexiteten ytterligare genom att släppa blicken från det binära ”ihop eller inte” och kanske leva ihop med barnen ändå, öppna relationen osv osv, men det får väl vänta ett tag innan nån mäktar skriva en sådan antologi – med tanke på vilken skitstorm som möter en simpel vit flagg för kapitulation av relation.

- – -

* Att skilsmässor eventuellt ökar gör det inte mindre kontroversiellt och misslyckandestämplat, fö helvete.

Penisförlängaren

Humorscen: Skallig man kör förbi på gatan i en flådig bil av något slag, vad vet jag om märken men säg att det är en Lamborghini. Fort kör han, eller om han gasar lite grann. Så står vi på trottoaren intill och ba ”penisförlängare ….. höhö.”

Scen 2: Chef av manligt kön missbrukar makten sin och skäller på olika sorters praktikanter. Kontorslandskapet är knäpptyst och lyssnar, sen går chefen till annat rum och kontorsråtta 1 säger till kontorsråtta 2: ”liten kuk han måste ha som tuppar runt med sin makt så där ….. höhö.”

KUL VA????

Nä.

Låt mig nu inte gå så långt att jag tar detta till någon slags ”OMG mansförtryck!”-fest, stackars oss och våra skärskådade kukar osv (trams), snarare handlar det om ett missförstånd korsat med könsstereotyper. Så här:

Både kompensationstyranni och kompensationskonsumtion existerar förstås. Problemet är bara att det inte egentligen handlar om den lilla penis man eventuellt har, utan om självförtroende. Vad vi egentligen säger om vi skojar om en liten penis är ”så osäker han måste vara som behöver fetbil/aggrobeteende/nåt annat”. Oftast är vi förstås latent medvetna om det och det är här sterotypen kommer in, nämligen vikten vi lägger vid kuk som maktfaktor.

Att skämta om någons uppenbart pyttiga penis gör inget annat än att dels förstärka betydelsen av stor kuk i sexuella sammanhang och dels förstärka betydelsen av stor kuk för självförtroendet och i förlängningen makt. Att som kvinna skämta om en mans pyttekuk är inte att utradera maktsymbolen kuken, utan att förstärka den, och att samtidigt underkänna sin egen förmåga till självförtroende och makt. Liten kuk = inte riktig man = inte mäktig = män är mäktiga och kvinnor …. whatever.

Och, naturligtvis, gör lillpenisskämten det hela självuppfyllande och får män med faktiskt liten kuk att tro att den har denna enorma betydelse för deras förmåga till allt möjligt i livet. Inte mansförtryck, men kukförtryck.

Stackars kuken, den vill bara vara kuk och inte hålla på och leka linjal för framgång.