Inga simulanter tack

Idag uppskattar jag redaktör Alabamas svar på läsarfrågan om hur fan man lär sig deepthroata egentligen. Det var faktiskt länge sen jag såg en sån fråga utan att det stod i samband med en massa trams om hur mycket skönare det är för kukägaren. Här var både fråga och svar rensad från sånt, till och med så att Alabamas invändning att det är illa att hålla på att träna det av dåliga skäl inte hänvisade till pojkvänspress, utan allmänt vaga förväntningar och kompisars kunnighet.

För liksom, ja, man kan gärna tro att längre in = mer skönt för en snubbe och att alla vill ha det så. Men jag lovar att det inte är så lätt. Knappast så att det inte är skönt, men det är jävligt synd att betrakta oralsex på kuken som någon slags simulerad vaginalpenetration och bara jobba in+ut där också. En del av ett sugjobb, visst, om man vill, och jag tror många går igång på det visuellt eller psykologiskt, men det som känns på kuken är ju lika lätt att få till på massor av sätt. Känsliga punkter hittas med fördel kring ollonkant, dito undersida och så roten. Ibland är man för känslig för allt direkt på, men det märks snabbt.

Bästa generella oralsextipset är fortfarande att testa lite olika grejer och se vad som funkar på aktuell partner. Bästa generella avancerade grejer-tipset är fortfarande att testa med någon man är trygg med. På ett eller annat sätt, ska tilläggas, för vissa är ju tex mer lättgenerade med långtidsparters och då kanske ett one night stand är bra lekskola.

Jag har inte så lätt att utvärdera om tipsen är bra, men någon gång ska jag fanimej få chans att prova pga vill veta om jag är nå bra (inbillar mig ändå, helt grundlöst, detta). Utöver länkarna i Alabamas svar vet jag i alla fall att Johanna Sjödin skrev om deep throat-teknik för ett par år sedan, men jag har inte orkat söka upp vilka inlägg exakt. Vsg att söka.

Förenklad otrohet

memes - Philosoraptor: Do infants enjoy infancy    as much as adults enjoy adultery?

Förmodligen med anledning av att de börjat annonsera i Stockholm, och dragit på sig RO-anmälningar, har otrohetsdejtingen Victoria Milan börjat harvas i mitt mediaflöde igen, trots att jag trodde det var förrförrgårdagens nyheter (Nöjesguiden var ute med ett lustigt och nergörande gräv för flera månader sedan). Det handlar alltså om sajten som uttalat är till för att redan upptagna ska dejta fram en otrohetspartner. Ja visst är det skabbigt. Fast liksom håll i hästarna lite va?

Flera kritiker menar att det väl är bättre att vara öppen med att vilja ligga med fler än partnern. Andra förfasas över alla dåliga relationer därute som kräver dessa ”äventyr” för att vara uthärdliga. Ja, kan vi inte bara prata med varandra istället? Det låter fint men varför ska man räkna med att detta är samma sak?

Jag tror inte att de flesta som ger sig ut på otrohetsmarknaden gör detta för att de känner vare sig ett genomtänkt behov av en öppen relation eller ens kvävda i sin aktuella tvåsamhet. Många är säkert omedvetet ute efter att ha någon form av sexuell frihet men det är en instabil grund att stå på för att faktiskt lyfta frågan för en partner. Mest av allt tror jag dock att det precis som reklamen säger är fråga om simpel spänning och förbjuden lockelse.

DN Insidan publicerade faktiskt ett sympatiskt reportage igår om en kvinna som redan innan denna sajt fick uppmärksamhet använt nätdejting för att söka spänning och sex. Rakt skildrat och varken friande eller fällande. Men familjerådgivaren Erik Netterberg gör verkligen en konstig sak av det hela. Sexuell otrohet kan aldrig rädda en relation och ett fritt förhållande slutar alltid med att någon far illa, menar han. Han går sedan loss om att sajten och program som Big Brother är ett tecken i tiden och att inblandade mår dåligt.

Lolwut? Utan att säga för mycket om dokusåpamedverkan kan man i alla fall anta att sexet inom serien kanske inte är det största problemet i så fall. Visst har han vidare rätt i att otrohet förstör för relationen – men varför utgår han ifrån att det är ett försök att rädda en relation eller alltid ett tecken på att relationen är kass? Snarare är relationssaboterandet en medveten riskkalkyl, särskilt för någon som aktivt söker affär och inte bara råkar halka på någons kuk på krogen/konferensen.

Tack och lov är de andra två ”experterna” mer sansade. Sexualupplysaren Maria bergström menar också att man behöver bli bättre på att prata om sin relation och sina förväntningar, men utan att rakt av hävda att affärer är på grund av denna brist, och får dessutom in att det handlar om brutet förtroende och inte nödvändigtvis utbytta kroppsvätskor. Hon påtalar vidare att inget ”ökat behov av sex utanför förhållanden” finns. Forskaren Kristian Daneback påpekar också med kött på benen att många just bara surfar runt och får spänning utan att fysiskt göra något. Inte för att exkludera det ur problembilden för en relation, men det gör det tydligt att mycket mer än sexuellt utlopp spelar in. Det är inte samma otrohet för alla.

Den som kikar efter sidoäventyr hade kanske kunnat få kickar av det som singel också men själva otroheten är en grej, det måste inte bero på ens aktuella tvåsamhet – oavsett om den är harmonisk, knullrik eller förjävlig.

Vad jag tycker om sajten då? Fett osympatiskt att göra affär av affärer förstås, men ärligt talat tror jag det är en dödsdömd idé och inte någon djävulens kassako och samhällsomstörtare.

En löjlig myt

Med tanke på några av programmets deltagare och deras förvåning vid konfrontation av fakta är det fortfarande inte läge att sluta tjata om myten bakom mödomshinnan. UR fortsätter alltså sin grymma satsning på sexualkunskap och sände igår ett helt program om det faktiskt helt ofattbara att människor har trott på mödomshinnor och blödningar av ”första gången” i tusentals år – och ännu gör det! Då menar jag verkligen inte bara någon oupplyst främmandekultur som man kan vara rasist mot, utan även di mest rågblonda skolungdomar och vuxna som borde veta bättre.

Skoja att språkets makt över oss är stor när bara detta falska lilla ord burit en hel fördomsuppsättning med sig genom alla tider. Jag skrattade faktiskt lite rått i tevesoffan över det urlöjliga att det bara häromåret fanns seriösa motiv att bedriva forskning på hinnans icke-existens. Skönt att man tog tag i att bekräfta det vi redan visste, men fucking joke att det krävdes.

Vsg för upplysning.

Olika kokongtyper

Vanlig irriterande grej som inträffar när kompisar hamnar i tvåsamhet: det där totala kokonglivet. Plötsligt ser man inte röken av ens kompis för att den jäveln gått och blivit lyckligt kär. Man känner inte riktigt att man får bli irriterad heller. Kärlek ska väl unnas ens vänner?

Nykärheten som brukar åsyftas när man lite skamset irriteras trots att man är glad för vänners skull är dock bara en inkörsport till den långt värre typ 2 – bekvämlighetsfällan. Den som slår käftarna runt den som inte längre bara måste vara med sin partner varje stund, utan mest blivit van att ha snabbt och enkelt umgänge. Kravlös icke-ensamhet är långt mer diaboliskt frestande än kravlöst sex. Det är faktiskt inte särskilt olikt vilken sommarlovsförslappning som helst.

Nej, jag har inte någon vän på väg i dimman just nu – men när jag läser Kom ut ikväll om hur bloggen inte blir så angelägen längre när gnagande känslor försvunnit så kan jag bara tänka skräckslaget att detta kanske blir slutet? Dock talar superfina rapporter om lyckan för motsatsen.

Det är insidan som räknas

Läser Tanja Suhininas fortsättning på serien om DSM-5, vilket jag ska erkänna att jag bara orkar läsa hälften ordentligt av (pga är inte psykologstudent och slipper läsa tung facklitteratur om jag vill, tjohej!). I senaste inlägget alltså om definitionen på orgasmstörningar och där petar Tanja fram denna väldigt viktiga grej:

”Någonting som är betydligt vanligare hos kvinnor som aldrig fått orgasm än hos kvinnor som får det är att inte onanera. Att man inte onanerar innebär att man inte får möjlighet att utforska och lära känna sin kropp, att i lugn och ro få veta både hur man framkallar orgasm och hur det känns att vara på väg.”

Här ett mer pinsamt erkännande än att jag inte pallar tung akademisk text jämt: Jag har hört ungefär detta sen tiden då man generat läste Kropp & Knopp i Kamratposten. Onanera är bra! Lär känna dig själv! Men inte förrän långt senare har jag kopplat vad som faktiskt är grejen. Jag inbillar mig att detta gör saken relevant för fler, så jag pekar ut det. Läs det allra sista i citatet igen plz: … hur man framkallar orgasm och hur det känns att vara på väg.

Är det gnugget/runket som gör det? Kanske, men vad mer? Jo, allt annat också. Hjärnan, lusten. Grattis om du klarar dig på rätt move på en enda punkt utan tanken eller resten av kroppen med, men glöm att människokroppen generellt är en maskin. Det som är uppmaningen när man säger ”onanera för att lära dig din kropp” är inte att hitta på kroppen som en karta eller ritning, det är inte att hitta den hemliga manövern. B, A, B, A, upp, ned, B, A, vänster, höger, B, A, Start?

Nej. Det är hur du slappnar av, eller spänner, och tänker, eller avtänker allt. Personlig manöver som oftast funkar kan man nog ha till slut, men den funkar bäst om man tagit hand om sin insida först. Även om någon annan har världens bästa handlag på dig gör du en stor del av jobbet själv.

Och du lär dig detta smidigast ensam, eftersom du kan tänka på det och utforska och prova utan att det i sig blir till en press och prestationsångest som blockerar dig. Dats why. Snubbar och andra som tycker det är en baggis har bara inte greppat att det här är vad som skett utan att man reflekterat över det.

No Compromise

Som jag nämnde igår var jag med i Tendens i P1, men det var inte ett enskilt program utan en del i en serie med temat ”Mellan njutning och övergrepp”. Idag handlade det tex om hatkommentarer, och i måndags hörde man bland annat Sandra Dahlén (faktiskt min första upplysarhjälte!) prata om problemet med kompromisser i sex. Jag tänkte fylla i lite extra om den saken:

Det som folk tänker på när de hävdar att man självklart ska kompromissa sexuellt i en relation är ju inte ens en kompromiss. Det hela är istället mycket likt hur den väldigt dåliga idén tjatsex har blivit ihopblandad med ”att kåtas upp från noll”, då man ju inte alls bara ställer upp längre utan faktiskt har ändrat sig! Med reservation för fall då man ändå inte vill trots kåthet förstås (skydd saknas/annan monogam relation finnas etc etc). Det blir jättekonstigt om man blandar ihop sånt som någon brutits ned till att göra trots olust och sånt någon bara behöver lite startsträcka för, det är ju därför vissa reagerar helt bestört och tror att man menar att totalt synkroniserad kåthet alltid är ett måste, annars är det övergrepp. Klart man kan ha olika utgångspunkt.

Anledningen till att kompromiss aldrig är bra är att det inte längre handlar om lust. Och så fort ömsesidig kåthet är inblandat är det ju inte längre en kompromiss, du har inte gett bort något som du helst behållit. Att avstå något specifikt för att din partner inte gillar det är den enda rimliga riktningen för kompromisser i sex.

Det må väl vara hänt att man ger någon oralsex utan att vara vrålkåt själv, man behöver inte bli traumatiserad av allt (beror alltid på typen av relation med partnern). Det viktiga är att inte se ens sexualitet i allmänhet som styrt av köpslående. Om det inte är ens speciella fetisch att leka förhandling, men sådant brukar förutsätta att man redan har stenkoll på läget – och partners på samma våglängd.

Vsg för The Haunteds kompromisslöshet:

Whatever love means

Nu är jag kanske lite taskig som tipsar om en redan slutsåld föreställning, men jag kan väl få hoppas på att den både sätts upp igen och kommer till andra städer än Göteborg. Whatever love means av Teater Tamauer, baserad på Liv Strömqvists serier, var nämligen ingenting annat än förjävla bra.

Detsamma gäller förstås serierna i sig, vilka säkert redan är bekanta för många läsare, men just denna teatergrupp lyckades också förstärka såväl de humoristiska delarna som det allvar som allt bottnar i. Framför allt föll naturligtvis kritiken mot sexualitet som handelsvara i god jord för undertecknad. Både originalserierna och teaterföreställningen illusterar mycket pedagogiskt hur det uppstått att kvinnor både kunnat och tvingats använda sex som förhandlingsmedel, samt hur det i själva verket är en skenbar makt som snarare eliminerar möjligheten att faktiskt njuta av sex istället.

För den som ropar manshat kan även sägas att det där porträtteras mycket rättvist som något kvinnor upprätthåller själva till stor del – eftersom valutan minskar i värde om andra delar ut den fritt kan kvinnor börja förakta varandra. Et voilà: Horstämpeln. Det är svårare att bli av med den än att bara vägra kallas hora. Viktigast är att utplåna ordets betydelse – eftersom ”horan” som menas genom skällsordet faktiskt inte existerar.