Har ni beef eller?

Det är som sagt lätt att hänga upp sig vid analen. Sex & Blandat-bossen Hanna Fridén har redan fått mothugg av en annan av mina favoriter. Jag gör ett försök att kommentera saken.

Här är man off internets en liten midsommarhelg och så plötsligt har två favoriter gått i clinch, som typ det första som händer efter Sex & Blandats lansering. Hanna Fridén skrev ett spaltsvar som Tanja Suhinina kritiserade och sen har tröskan harvat. Man känner sig onekligen lite kass som haft vanlig firarhelg och inte skrivit en rad medan andra går lös på en rätt intressant grej.

Ursprungligen föreslog Hanna alltså en motreplik till någon som har en dude som tjatar om analsex. Den klassiska ”javisst om jag fixar dildo och du släpper till” som jag först hörde Olle Waller köra. Och som jag precis som Tanja reagerade på och ogillar rätt mycket. Oftast.

Det är ju oerhört wack att man ska behöva gilla eller för den delen ovilligt ställa upp på anal stimulans själv för att typ ”få tillträde” till någon annans röv. Där finns faktiskt en potentiell underförstådd värdering att analen ska vara något man bara ställer upp på motvilligt och som bara freaks* verkligen gillar.

Men i det här fallet? Njäää. Om frågan är hur man svarar på ett enträget ”don’t knock it til you try it” tycker jag det är helt rimligt att föreslå det omvända. Det är måste inte vara slutdiskuterat för det, utan bara för att såga det faktiskt puckade argumentet. Det säger inget mer än att duden ska sluta tjata, och om hon ska vara öppen för nåt som känns sådär ska det vara allmän regel och inte enkelriktat (det kunde teoretiskt gälla vilket sex som helst alltså). Som sagt är det inte slutdiskuterat för det – vad gör hon om han svarar ja liksom – men så är det ju en höhö:ig comeback mer än det är sexualmoralisk argumentation. Höhö:n träffar inte alltid rätt men det är lugnt.

Däremot tycker jag det är rimligt att använda svaret som exempel på en generell diskussion om analsex som förväntat problemområde. Det var ju inte enda exemplet heller. Hanna Fridén svarade främst på en fråga om hur man får slut på tjat, men: hade tjatet gällt en annan sorts sex, eller kanske tjat om att ha sex alls, så skulle faktiskt svaret sett annorlunda ut. Det är grejen. Det här var alltså ett analsexsvar på en analsexfråga och självklart ska man fundera över hur den saken värderas annorlunda, precis som med andra normer. Ingen hade väl krävt att Hanna skulle svara med typ ”skärp dig och testa”.

Yeah, jag är en mes, ni har båda några rätt.

- – -

* Freak som i ”that girl so freaky!” och inte som i Elefantmannen. Gu det här är ett eget inlägg egentligen, om alla föreställningar om vilken typ man är, vanilla eller freak etc. Men tillsvidare har jag väl nyligen sågat att det som pratas om som vanilla måste vara trist (eller problemfritt för den delen).

Sex & Blandat

När jag själv legat på latsidan tjockar Nyheter24 upp stora grejer på sajten.

Med tanke på hur mycket jag redan länkat till Hanna Fridén i denna blogg är det väl uppenbart att jag ÄLSKAR Nyheter24:s nya tilltag att blåsa upp en hel specialsajt om sex, med just Hanna som redaktör. Jag är naturligtvis också stolt att få ha samröre med denna satsning, och lättad över att slippa noja för att inte vara skoj nog när jag har sura perioder. Det finns ju en hel sektion att backa upp det med.

Jag tror att Sex & Blandat kan bli den där kombinationen av lättsamt och allvarligt som jag längtat efter sen Darling gick i graven. Substitutet för all crappy dubbelmoralisk tramsjournalistik om sex som flödar annars, där det för varje gott råd kommer två nya komplex eller nojor.

Make some noise för storfräsarn Fridén och vår nya Sex & Blandat hustle!

Tillägg om vestibulit

Missa inte Tanja Suhininas träffande analys av vestibulitfrågan som togs upp häromveckan av Uppdrag Granskning. Och om lågprioriteten för sexualitet som vårdområde generellt, långt bortom de frestande harangerna om svek mot kvinnor jämfört med glada tillfredsställda män:

”Kvinnorna i programmet har mött på barnmorskor och gynekologer utan rätt kunskap. Visst, men de visste i alla fall vart de skulle vänta sig. För kvinnor är det betydligt mer självklart vem de ska ta kontakt med när de har problem i underlivet än för män.”

Inga råd plz

Hänförd av lyckotårar men ändå irriterad. På folk.

Rojalistyrans osmaklighet i sig åsido, när det direktsänds vigsel och brudgums tårar är det väl klart jag smälter också. Synd bara att allt detta hyllande av kärleken snarare blir till en tvångströja av den.

Aldrig förr har jag sett så många människor uttalat sig med relationsråd till folk de inte känner eller verkligen vet nåt om, varenda tidning verkar ha haft en sån sektion. Vanligt folk till kändisar av olika auktoritet har fått lägga sig i.

Det var säkert på beställning, men droppen var ändå när Malou von Sivers och some dude* ogenerat marknadsförde sin bok via debattartikel i Aftonbladet igår. Tack för showen brudparet – var nu noga med att leva som vi tycker är bäst!

Fast det är klart, dessa råd till en symbolisk familj får väl sägas vara riktade till oss alla. Vilket förstås är ännu värre. Olika berättelser om vad som fungerar för olika människor är all good, men annars … här ett råd: Strunta i att ta universella råd från nån.

- – -

* Eh jag kom inte ihåg namnet när jag skrev bara, men nu äre länkat.

Kan man få sista dansen?

Drömmar om dirty dancing.

När man går på techno- eller indieklubb, vilket brukar vara det vanliga om det i alla fall bjuds dans i mitt privata uteliv, så är det ganska tydligt hur svårt folk har att dansa till nåt som långsammare än 100 bpm. Kanske för att bara porriga låtar eller partydödande ballader är så långsamma (med vissa indieundantag där publiken dock skrålar med mer än de dansar).

Jag skulle älska om man vågade dra på inte bara slow dance utan även lite halvslö fast riktig dansmusik nån gång, men glädjande nog är det inte längre helt ovanligt att få höra nån tryckare sist på klubben – halvironiskt men ändå. Folk står där och folk hookar upp med sina kvart-i-tre eller helkvällsspan. Just idag är min högsta dröm att få en sistadans till Lil Jon & Oobie i ”Moist” nånstans.

Mellan plikter

Några i min twitterfeed uppmärksammade idag en synnerligen skabbig hora/madonna-grej av Daily Mail, i och med en läsarfråga om du är ”mother or lover”, alltså sätter barn eller man först. Knullplikt eller barnplikt först? Åh frågorna är så många.

Finns det en motsättning mellan att vara intresserad av sina barn och av sin man? Kommer barnen ta skada av att ha föräldrar som uppskattar varandra? Kommer mannen vara sur för att frun tar hand om det jobb han rimligen borde vara en del av? Borde inte ett hemligt rätt svar finnas i form av dubbelarbetande ”ja på båda” eftersom det helt klart är den moderna förväntningen? Eller ett annat tredjealternativ som det Laurie Penny föreslår. Eller ett alternativ för ”sig själv” som första prioritet.

Pasch auf

På Tysklands största bordell, med kunden i fokus.

<3 SVT. Det är rejält förtjänstfull public service-vecka när SVT både behandlar vestibulit i Uppdrag Granskning och sänder Svante Tidholms dokumentär ”Som en Pascha”. Och lite lustigt att den flippade diskussionen om rätt till sex som uppstått på Tanja Suhininas inlägg om det förstnämnda får hjälp med exemplifiering.

Männens resonemang i Tidholms film är någonstans grundläggande för att hävda en allmän rätt till sex. För män. Det som sexköpande män och personal på storbordellen Pascha gemensamt hävdar är att män måste få knulla. Bara kravlöst knulla, och att kvinnor inte är intresserade av detta. Därför finns bordellen och därför går de dit. Knappast något överraskande att de ser saken så, men det är viktigt.

Det är filmens verkliga behållning där det annars lätt hamnar i frosseri i sunkiga miljöer och gubbkuk, för att inte tala om Tidholms egna genans inför den bisarra verksamheten. Jag kallar det behållningen eftersom det sätter fingret på det som jag verkligen ogillar med prostitution. Kanske kunde en perfekt värld kunna skaka fram en oproblematisk marknad för sex och då blir argument baserade på säljarnas utsatthet svagare. Kvar finns ändå den verkliga smutsen som en flytt till fina lokaler inte råder någon som helst bot på.

Männen förklarar sina behov som manliga. Det vore till och med otänkbart för en man att sälja sex! Inte av moral eller personlig inställning, menar snubben på kontoret, utan för att det inte går. Männen förklarar sina behov som jämbördiga hunger. Äter inte mannen svälter han, det är blå jävla ballar om inte tjejen där hemma ställer upp så mycket som krävs och det gör hon förstås inte för kvinnor är inte intresserade av bara sex.

Det är i den världen som katolska celibat orsakar pedofili och våldtäkter finns för att tjejen inte släppt till och sexköp är förbjudet, men den världen är ett jävla trams. Smutsen som likförbannat sitter i är inte moralens förfall utan oljespillet över hela skiten från den rent mekaniska sexualitet dessa män och kvinnor föreställer sig.

Män kan i värsta fall runka och kvinnor är också intresserade av sex, den där handeln har alltid haft andra skäl.

- – -

Diskussionen jag länkade till, huruvida det ska finnas hjälp för de med vesibulit då? Ja, om man nu tycker att det är viktigt att kuken får spruta ofta och helst i en äkta fitta så ska man väl satsa lite på att den inte är obrukbar. Men om man inte tycker det så är fortfarande rätten till sin egen fungerande kropp viktigare än rätten till någon annans kropp.

- – -

Oh, den går inte att se på SVT Play förresten, eftersom den innehåller sex. ”P.g.a. filmens karaktär och innehåll visas den inte i SVT Play.” Lame. Mindre förtjänstfullt av SVT där, men repris går i Kunskapskanalen på onsdag och annars kan man skaffa den själv.

Komplexlättnadsfail

Stoppa in den? Stoppa upp den!

Nämen way to förstöra en nyttig tes, Wendela! Istället för att bara upplysa om att 1) heterokvinnor hindrar sig av kroppskomplex och 2) hetermännen antagligen inte söker fel på deras kroppar, så måste man hala fram ett ytterst osympatiskt citat av ”auktoriserade sexualrådgivaren” (lolwut?) Suzanne Lindström:

”Killarna ser inte det, de vill bara få lov att stoppa in den.”

Jasåru.

Det skulle alltså inte handla om att kvinnor inte har skäl för sina komplex, utan att män bara är kåta nog att bortse från det. Nöjer sig. FRESH. Det gör säkert att kvinnor ser förbi sina komplex. Jag tar mig också gärna friheten att älska en kropp som inte matchar reklampelare utan att göra det med kåtberusning som en reservation.

Jag tänker ofta på när Fabienne i Pulp Fiction säger att vad handen och ögat gillar sällan är samma sak. Det är inte en komplexupplösare direkt, men säger något om hur ideal inte bara misslyckas att matcha verkligheten för att det är ouppnåeliga utan för att de inte speglar faktiska preferenser.

Utan att helt ta till den gamla slitna klyschan att ”män vill ha något att ta i” (som mest blir idealskifte men lika exkluderande) tycker jag att man kan se hur det vi brukar tänka på som skönhetsideal faktiskt inte behöver ha med sex att göra. Möjligen råder det i en inledande spaningsfas, eller som skrytsnack, men när man väl hamnat mitt uppe i sexet så är man, jamen visst, hell yeah kåt förbi sånt schablontänkande och ens personliga turn-ons smäller högre – eller förändras på plats. Kåt för att den kroppen man ser eller känner faktiskt är kroppen* man tänder på, inte för att man nöjer sig.

- – -

* Yeah eller utstrålning, för visst fan är det inte bara kvinnor som går igång på det.

Vestibulit på tapeten

Missa inte Uppdrag Granskning ikväll om vestibulit. Det är faktiskt oerhört fint att den saken uppmärksammas såhär stort igen, det känns som evigheter sedan det var såpass omtalat i media. Hoppas det slår igenom lika stort som Granskning brukar göra.

Missa inte heller Trollhares blogginlägg om saken för ett intressant transperspektiv, för att inte tala om ett bredare perspektiv än bara sexuellt.

- – -

Update: du kan förstås se det på SVT Play nu efter att det redan sänts.

Från vanilla till våldzilla

Jag tänkte inte röra denna med en ten-foot pole, men det blev lite för lustigt sammanträffande för att inte.

Något ironiskt skrivs det precis idag om den andra ytterligheten (om man verkligen kan se det längs en sån skala). Ett rättsfall där en 16-årig tjej ska bedömas som antingen instabil eller bara strykälskande har dykt upp i media och Helena Bergman skriver bra om saken i princip. Med just en hänvisning till vanilj som en motsats.

Dock tycker jag att även om det stämmer att ”vi” ska acceptera om en byxmyndig person tänder på att bli slagen så måste inte anhöriga göra det. Jag tror inte man kan hålla den andra parten ansvarig i särskilt många fall, men att ställa frågor är aldrig fel. Förmodligen också bättre för en eventuell psykisk ohälsa med lite hjälp än det är med ett rättsfall.