Undanflykter.

Jag har lite semester och sticker utomlands. Under tiden kan man till exempel läsa Julia Skott om Knullträdet-kampanjen (med tillägget att det inte bara är lite knepigt med random vänner som hamnar på ens hypotetiska ligglista utan även mycket knepigt att det ibland är facebook-konton som är typ klubbar och annat istället för riktiga personer) eller Tätortstimotej om att vara ”den sortens människa” (vilken jag planerat att återkoppla till när jag har tid igen).

Håll också utkik efter snart färdiga antologin Skamlöst.

Titans will clash. Relationsklyschan om ”för starka personer” är högt placerad på min topplista av hat.

Jag sitter på mitt dagjobb, under frukostrasten, och deltar bara halvt i samtalet (som vanligt, man har ju twitter att tänka på). Mina två kollegor diskuterar ett äktenskap mellan bekanta till dem som nyligen tagit slut. Så kommenterar den ena:

”…ja men det är ju så när man har två starka personer. De har för starka viljor för att komma överens.”

Wut?

Alltså. Även om jag skulle ignorera det väldigt vaga i vad folk egentligen menar med en ”stark person” – vad innebär det att starka personer inte kan samsas? Att det måste vara en svag och en stark person i varje relation (eller två svaga kanske?). För mig låter det som att relationen behöver en boss. Ja, och att det finns naturliga utgångspunkter som inte förändras. Inte så fresh.

Uppbrott för att man vill olika saker är inte så konstigt, då kanske man inte kan eller ska behöva samsas. Att man är bångstyriga jävlar som inte vill samsas är inte heller konstigt skäl till fail. Men skulle då lösningen vara att en bångstyrig jävel ser till att hitta någon svagare att bestämma över?

I heterokontext är det svårt att inte höra patriarkatvarningen och jag skulle definitivt säga att det mer än något annat förstärker myten om ”starka kvinnor” som svåra. Men det stinker ändå lika illa för mig oavsett kön, vare sig man i heterofall menar att mannen dikterar eller att kvinnan agerar ”regeringen” med brökaveln i högsta hugg. Att förvänta sig total jämlikhet ständigt är naivt, men varför skulle det vara önskvärt att rankas enligt militär hierarki som aldrig får växla? Nej, jag tror inte att kärlek är ett slagfält.

Kanske är det just slentriananvändning av ”stark person” som gör det. Hade starka personer inneburit de som inte bara vet vad de vill, utan också samtidigt varken räds att ta konflikter eller att vika sig när det krävs – då hade det snarare betraktats som det bästa man kan tänka sig att kombinera två av samma sort. Eller varför inte att alla kan ha potential att bli så – jamen låt oss kalla det för det – starka.

Dags för monstrets framfart del 2, och inte minst sekundärmonstret ”idiotpublicitet”.

I DN:s söndagsbilaga igår, under rubriken ”Så förändrade de vårt sexliv”, frågades det vad Sex and the city betytt för svenska kvinnor. Tre erfarna sexrådgivare får svara och alla tror att serien gjort stor inverkan. Själv suckar jag högt.

Det är en synnerligen puckad fråga och en än mer puckad rubrik. Nog för att tiderna kan ha förndrats angående syn på sexleksaker och relationslöst sex under de senaste tolv åren, men hur lång tid ska det behöva ta innan Sex and the city upphör att framställas som en serie som faktiskt handlar om sex?

Herregud, sex i SATC är en jävla bisak och bonuslulz. Carrie Bradshaw må arbeta med en diffust lönsam krönikeplats om sex och kärlek, men hur mycket ligga det än blivit av i vännernas singelhärj har det aldrig handlat om något annat än tvåsamhetsjakt. Möjligen verklighetstroget mångas singelliv, men knappast något nytt. Frispråkigheten kanske man kan säga varit provocerande i USA, men är inte det bara amerikafördomar som talar då?

Carrie Bradshaw does not know good sex, är dessutom visst rädd för att fråga, men framför allt är hon inte så jävla intresserad om man jämför med intresset för att hitta kärleken. Det är naturligtvis inte något som helst fel med det, men att ett helt medieklimat verkar totalt oförmöget att se igenom ett billigt publicity stunt om sex är bara så pinsamt.

Det är som om man fortfarande skulle skriva något om det feministiska i Desperate Housewives bara för att titeln antyder uppror. Den gubben gick inte längre än två avsnitt.

Men Sam då? Ja du. Samantha har sällan varit annat än comic relief och den pryda Charlotte är bra nära den rollen hon också. De föreställer sällan annat än ytterligheter på den smala catwalken att inte vara rädd men att inte heller ta för sig för mycket om man vill hitta rätt. Åh vi älskar karaktärerna, men är de inte lite tokiga båda två?

– – –

Värre känga kan du hitta i Daily Telegraph, om det ännu mer puckade att kalla SATC feministiskt. En ganska läsvärd sådan men lite väl hård i antydan om att barnjämförelsen skulle vara något aktivt skapat.

Kampanjen Stoppa Langningen kör med värsta sortens skräckpropaganda och helsvensk hederskultur.

Jag hade nästan glömt bort att jag skulle kommentera kampanjen ”Stoppa Langningen” men upptäckte den igen hos både Tanja Suhinina och Henric Grubbström. Kampanjens agenda om mindre tonårssupande är väl inte så anstötlig, men när en av deras reklamaffischer frontar med texten:

”Din dotter är fortfarande oskuld. Men när hon druckit av vinflaskan du gav killarna törs hon nog gå hela vägen.”

…ja, då lackar man. Just snyggt.

Det hade varit lite mindre stötande om vinkeln mer försiktigt varit i stil med ”när man är full gör man sånt man kan ångra”. För jag har ingen lust att gå totalliberal på unga och alkohol eller låtsas som att man inte kan göra dumma fyllegrejer i vilken ålder som helst, även om jag hatar skräckpropaganda. Men nu står det alltså istället, i princip:

Orört är bättre. Skydda din dotter, för när dottern haft sex är loppet kört.

Frågan är hur de menar – kommer det vara ett sänkt marknadsvärde på henne sedan? Eller har hon kanske upptäckt the dark sides lockelser och har för mycket av det goda? Är alkoholen inkörsporten till det tyngre missbruket: sex?

Notera också, såklart, att det står just dotter. Det är bara att välja om det innebär att tjejer inte kan tänkas ha lust nyktra/frivilligt, eller om män kan inte förbrukas på samma sätt. Klart står i alla fall att ingen var uppskrämd över att de vinbjudande killarna var fulla nog att ha sex.

– – –

Update: Det finns fler sköna bilder och skabbiga moralismer på kampanjens facebookgrupp, för den som vill gotta sig i sin egen upprördhet.

Hey it’s the ass-man! Tap that ass.

Alla måste läsa på Fuckbook om män och röven. Det är ett väldigt bra inlägg. (Men kom ihåg att den bloggen sällan är safe for work – och även om just detta inlägg faktiskt är det så vet man aldrig vad som finns överst ifall man klickar på titeln.)

Sedan kan alla … ja kanske inte vara män och testa röven, men ni kan väl fundera lite över frågorna i alla fall. Lider män av penetrationsskräck? Eller assrunkar män i hemlighet? Skulle ni män skämmas för att prata om saken? Och håller folk fortfarande på med det där töntiga att sätta bögstämpel* på allt som har med röv att göra oavsett vems den är?

– – –

* Eller för den delen: blir man fortfarande utskämd av en sån stämpel?

Sex har vi, men varken genom marknad eller välgörenhet.

Liggscenen, i brist på bättre term*, beskrivs ofta som en marknad. Raggning,  singelliv, swinging eller äktenskapsbrott – det är samma ”Vem får ligga?” som  behandlas. Förmodligen är det därför så många verkar feltänkt och gjort det till  en fråga om frekvens när den där undersökningen om nöjdhet med sexlivet kom ut i  kvällspressen (och sällskapades av en debattartikel by yrs truly).

Jag irriterades över detta och tyckte att om man nu ligger för lite får man väl  göra något åt det. Det må låta lite drygt, men det handlar inte om att peka ut  ligglösa som lata individer à la arbetslinjen, det jag vill åt är ett skifte i  synsätt. För att förtydliga: Har vissa mer sex än andra, är vissa mer attraktiva  för fler? Javisst. Dessa har säkert bättre förutsättningar för mer sex på  liggscenen. Men vidare: har ”fula” människor sex? Ja för fan.

Analogt med att vissa skarpa hjärnor påpekat hur det där med ”kvinnors sexuella  makt” där det kan finnas är resultatet av en jävla massa tid, arbete och pengar –  hur tror du the beautiful people skaffar sina ligg? Jag tror det kostar att vara  på topp. Nå, det verkar som en marknad nu ändå tvärtemot vad jag säger va? Jo, men är det  ”ett bra sexliv” vi snackar om egentligen? Nä, det vi faktiskt pratar om är  bekräftelsen.

Jag köper inte att det man är mest missnöjd med ens som bittraste singel är att man inte får ha sex nog ofta. Bra sex saknar man säkert, och det lär man inte alltid få även om ragglyckan infinner sig, men jag skulle tro att ensamhet  toppar. Känslan av att inte duga. Och då har man plötsligt lagt sitt eget värde i andras nåd.

Det är lätt att då börja känna som att världen är skyldig en mer ligga, mer bekräftelse. Lätt att få för sig att det vore bättre bara man fick knulla oftare  när det kanske skulle kännas bättre med bara väldigt bra sex ibland. Lätt att få  för sig att alla andra jävla lyckade människor går och trillar på oändliga mängder  knulla bara sådär. Men noboby gets a record deal, you gotta take that shit. Ingen  förväntar sig att arbete leder till jämlikhet med underbarnet, men det kan bli en rätt så god karriär ändå.

Och det finns en jävla massa sätt att göra karriär på, det som behövs är att hitta  sin nisch.

– – –

Vagt relaterat: Ladström om att spela spelet, en nisch right there. Eller varför inte Suhinina om att vara sexuellt attraktiv på ett direkt sätt som man.

– – –

* Man kan liksom inte säga raggning eller singelliv bara, eftersom det där marknadstänkandet går utanför sånt.

Även om det inte vore totalt jävla bull att mammor är ”genetiskt programmerade att veta vad sitt nyfödda barn behöver”, även om det inte vore en förolämpning i klass med ett slag över munnen (lagom ömt levererat) mot alla kvinnor som faktiskt inte upplever detta och i så fall måste vara defekta, så skulle Eva Rusz svar till den övergivna mamman i dagens Aftonbladet vara lika wack.

Så, mannen, du är inte perfekt skapt för att vara allvetande om barn? Lär dig hur motherfucker. Och det utan nån vuxenbarnvakt till fru. Allt annat är ansvarsflykt och ska endast behandlas så.

– – –

Läs även Linna Johanssons kommentar btw.

Om någon undrar varför det bloggas så lite här just nu kan jag ursäkta mig med att jag mest håller på att arbeta på den erotiska antologin som släpps i sommar. Men jag har ändå hunnit med att skriva en artikel i Aftonbladet Debatt med anledning av undersökningen som visat att en massa svenskar är missnöjda med sitt sexliv. Jag menar där att det krävs att man tar sitt eget ansvar för att få det fett. Skaffa lustbetingning som Pavlovs hundar.

Det finns väldigt mycket mer att säga om det där, jag tänkte förklara ett par eventuella drygheter och utveckla några stickspår så snart jag hinner. Då gör jag det här i Pillow Talk, så håll koll.

Robotmännen med sina köttdildos.

Martin Ezpeleta har skrivit ett brev till sin dotter. En guide till kommande situationer av eventuellt sex. I hans krönika i Aftonbladet får vi ta del av ett utdrag, och det är inget att störa sig på – jag tycker till och med det är ganska fint. Att krönikan handlar om att män är kukrobotar och döttrar måste skyddas är dock ett sjuhelvetes skäl att störa sig.

Ännu en offerbild.

Jag är inte blind av sexpositivitet och skulle aldrig rekommendera husfriden som ett gott argument för att ha sex utan att känna fört, men vilken sten har Ezpeleta gömt sig under för att missa hur ”husfridssexet” snarare harvats till leda än ignorerats, precis som det ännu äldre tugget om att skydda sina döttrar och lära ut nej först och ja som en parentes. Föräldrar är rädda om sina döttrar och för sina söner på sin höjd oroade för att denne ska göra någon gravid.

Ezpeletas retorik är definitivt av den äldre modellen. Han är en hagelbössa på verandan-pappa. Han vet vilka hemska kåtdjur som lurar därute eftersom han själv vet att kuken styr. The Penetrator, som han kallar sig själv under erektion, den mäktiga och okontrollerbara. Fan det är rena SCUM-inställningen denna köttdildoliknelse, fast utan ett spår av ironi. Män är djur. Eller robotar då.

Ingen skulle komma på tanken att skriva en krönika om utsatta män som legat utan vidare lust. Trots att de finns, och visat sig just efter undersökningen Ezpeleta hänvisat till. Det är killen som är skyldig om två unga har legat.

”Varje morgon när jag vaknar, tar jag mig på kuken. Jag gör det reflexmässigt. Känner på den bultande hårdheten och tackar gudarna för att den även idag vaknat före mig.”

När man ser bortom de oändliga skratten under läsningen av hans första stycken om Penetratorn är det också provocerande hur han lägger sitt eget människovärde i könet. Whoa vilken förolämpning, jag undviker helst att sätta mitt värde i kuken. Och var vi slutligen hamnar: oskyldiga fittor och mäktiga, farliga kukar. Pappakuken som måste försvara sina nära fittor mot främmande kuk.

Men tror man att problemet med tjatsex har med kåthet att göra är man duktigt mycket på tunn is.

Vad är det för fel på ett enkelt #vafan?

Ja, här sitter jag en måndagkväll och kollar på ”Om jag vänder mig om” på SVT1. Och Jakob Eklunds rollfigur, toppkirurgen, säger en av de mest klassiska no-no-repliker till sin älskarinna när hon nyss talat om att hon är gravid.

”Är du säker på att jag är pappan då?”

Åh kära vänner, vare sig det är du eller nån annan ni pratar om: Ifrågasätt aldrig vem som är pappan det första ni säger vid besked om graviditet.

– – –

(vafan? vafan!)