Yokoskapet

Det är så himla sorgligt att Cl’Che’ gick från att i princip vara first lady i Guerilla Maab, till att bli tvingad in i någon slags Yoko Ono-roll och i varje forumtråd anges som skälet till att Z-Ro och Trae började beefa för 10 år sen. Det var något om att Trae hävdat att hon låg med andra bakom Ros rygg när de bodde ihop eller nåt sånt larv. Idag får Cli knega runt med halvdant proddade mixtapes, medan både Z-Ro och Trae byggde framgångsrika parallella solokarriärer, plus A.B.N.-samarbetet, och fick varsin legendstatus i Houston. Nu har de också lagt ned fejden helt.

Det har förstås inte bara med kön att göra när karriären går trögt. Dougie D har inte heller haft någon monsterkarriär och både Trae och Z-Ro har definitivt skäl för framgångarna eftersom de är unika rappare, dessutom är Cl’Che’ ett helt hopplöst artistnamn, men det är knappast första gången den från början otacksamma alibiposten att vara first lady i en framgångsrik posse inte betalar sig. Vad hände med Lady Rage till exempel. Var det riktigt sorgliga kommer in är dock hur just yokoskapet gör att Cl’Che’ blir definierad av dramat, alltså den ickemusikaliska delen av samröret med två män, och framför allt av relationen med den ena. Även när jag nu snokar igenom hennes gamla album och senaste släpp blir min egen lyssning solkad av detta.

Hur som helst är Cl’Che’ en fett bra rappare, och jag önskar verkligen att det lossnar med indieverksamheten, eller åtminstone rullar in lite fler rimliga beats hon kan få gå loss på. Det finns tills dess mycket gammalt bra att hitta och en del nya grejer håller också. Vapendragaren Ms. Toi (också ett hopplöst namn) och Cli samarbetar som vanligt i den ganska nya låten ovan, och även om det är en rätt bra låt så märks lågbudgettillvaron tydligt på själva videon, och inte ens tusen visningar på den är fan tråkigt få. Älskar dock att dessa två bara fortsätter och hustlar hårt, Cli verkar dessutom ha någon slags frisersalong, och de ser ju bara för gulliga ut i videon. Jag föreställer mig att de är Best Friends Forever i kontrast till allt jävla trams som uppstod när män var inblandade.

Del tre och fyra i Cl’Che’s mixtapeserie Hustle Hard finns på Spottan, tyvärr under olika artistposter eftersom hennes namn och stavning fuckar upp den som vanligt helt ouppstyrda spottankatalogen (ärligt talat, Spotify, hur jävla svårt kan det vara att anställa lite folk som städar i den jävla röran ni har?). Men det är ju kul att hon kan vara så lite känd men ändå ha FYRA artistsidor där. Under ytterligare två stavningar finns nämligen albumen Clasyfyd Lady (1998) och Off Da Chain (2000). Jag har inte hunnit lyssna noga på mer än det förstnämnda eftersom jag först köpte det på sosouth.com* innan jag hittade det på Spotify också, men det är riktigt bra. Smakprov nedan.

Notera den bekanta samplingen i första exemplet, som ju exakt samma år användes i svensk rap med stor framgång. Jag kallar inte någon för bajtare nu, men det kan ju vara så att…..

* Asså ÄÄÄG på det fyndet! Köp typ allt obskyrt texasrelaterat som finns för 45 spänn styck när dollarn är låg, och fuck itunes från nu till evigheten.

This entry was posted in seriöst and tagged , , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.