Roland PM:s kommentar till det som helt vansinnigt fått namnen brunsåsdebatten (alltså den om att citera från Facebook hur som helst, vilket gjordes angående Landet Brunsås på SVT - vilket jag kommenterade häromdan), den är inte riktigt klok.

Ja det finns inga direkta upprördheter kring hur han kommenterar kärnan hur man får använda Face-citat, för det gör han inte överhuvudtaget. Närmast gör han som jag och kallar det för mest skvaller. Men han går längre på den vägen och börjar jämföra olika lösa gemenskaper på internet för bysamhällen. Att det dessutom är särskilt skoningslösa konformister som skapas och den som tycker annorlunda tjäras och fjädras. Jag kan definitivt se konformitet, skvaller och ryggar hållna om, men som effekt av internetkommunikation? Dum i huvudet much?

Jag tror inte på nån förändring här, alls. Jag tror det är same ol same old och klart det skvallras och bildas större grupper mot mindre, men för min del måste jag verkligen påtala att jag aldrig någonsin umgåtts med så mycket olika människor som tyckt så jävla olika. Jag har sett vissa tjäras och fjädras i twitterfeeden, men jag har också sett de som skakat av sig fjädrarna efteråt utan att behöva ändra sig heller. Jag har av själva känslan av gemenskap - den finns förstås - slängt ut åsikter i tron att jag är överens med alla och så plötsligt fått mothugg. Men istället för att tvingas ut har jag tvingats till att lyssa på andra sidor.

Min upplevelse är nog inte allas, och jag tror inte att internetbyarna är generellt mindre konforma överallt än köttvärlden skulle behöva vara. Men det är RPM:s älskade verkliga möte som gör att köttvärlden får lättare att hamna i konformitet, då man kan döma på fler aspekter. På nätet har man förmånen att inte se och glömma bort en massa punkter att hata varandra för.

Det är så man baxnar av den totala oförmågan hos Björn af Kleen att fatta skillnaden mellan sagt privat och sagt som statement offentligt. Fetbaxnar. Man måste fråga sig i vilken skepnad och i vilket syfte som kulturella makthavare uttalar sig på nätet, skriver han - men kan inte skilja på olika skepnader och syften själv, vilket ju var det ursprungliga felet.

Redan från början tyckte jag förstås att texten om kritiken mot Landet Brunsås var mest lölj och knappt läslig, men det kunde väl ha fått passera som en parentes på egen hand. Men nä! Här finns det tydligen skäl att gnälla vidare om rätten att ta allt som minsta etablerade röst säger, var som helst utom möjligen i viskleken på tu man hand, som officiellt uttalande.

Det är ju just det där med officiellt eller inte som är frågan, inte offentligt vs. privat egentligen. Sociala medier har förvissogjort det svårare att avgöra en sån sak enkelt, men en oerhört enkel tumregel för hur människor är och pratar är denna: Jag säger gärna en sak i affekt och hårdare för tex mina vänner, inför andra sansar jag mig och blir mer respektfull. Allt detta på en steglös skala. Som Paradise Hotel-twittrare är exempelvis vissa kommentarer för mig och Panam endast, andra kan jag med att sarkastiskt skriva i feeden, och till slut kanske jag faktiskt - från en inledande cynism eller ett uttryck i affekt - har material till ett blogginlägg som är fett genomtänkt. Eller ännu en nivå - att jag är argare här och försiktig i tryck. Kan inte Björn af Kleen känna igen att skrika dumjävel! åt teven när man ser en debatt?

En statusrad på Face kan ligga på alla dessa nivåer, men det är säkert att de flesta av oss ser en status som en hyfsat högt privat nivå och skriver därefter. Så även i Unsgaards fall förstås! Ja, vi har nu lyckan att kunna jämföra med det aktuella Unsgaard-exemplet. Vad är det som skiljer hans statusrad från de Kleen hänvisat till?

Skitenkelt: Unsgaard är fucking politiker. Han jobbar med ideologi och specifikt med att sälja sin ideologi till väljarna. Eventuella sprickor mellan hur han verkligen tycker och uttrycker sig offentligt är oerhört mycket mer intressant än hur en journalist uttrycker sig på olika platser. Även en journalist som skriver tyckartext. Man skulle till och med kunna argumentera för att det är ett direkt sabotage mot en skribent som har som jobb att gå från reaktion till analys till färdig text. Ett medvetet försök att devalvera en genomtänkt slutsats. Ja bullarna blev ju smällgoda, men hade du inte lite keffa råvaror där? Jaha? I alla avseenden är det af Kleen som bestämt syften och skepnader, definitivt aldrig ens frågat sig vilka de var tänkta att vara.

Att helt och hållet gå omkring och vara en bluff är en sak - om jag skulle vara aktiv SD-anhängare i verkligheten men skriva som jag gör om främlingsfientlighet här, då kunde vi nog snacka. Det ska dock till en rejält betydande person för att det ska va så jävla intressant.

Jag giver er nu Lars Demians Ormtjusarvisa som ni kan nynna på när ni går förbi Björn af Kleen på gatan där han ändå helst inte är privat. För nåt sånt finns väl inte när han omges av fler än fyra personer på en restaurang? Hurra nu blir jag hjälte och får skriva om mig själv!

- - -

(Denna text lätt uppdaterad as of 100128)

Åh ni fantastiska män som vet hur man angör en gala. Ja det verkade ju som att det var the manliness som var Grejen med stort G när P3 Guld kritiserades för att vara jämställdhets-fail. Ännu mer så kan det verka när idioten Timo Räisänen får uttala sig i GP om vilken antifråga jämställdhet är för musiklivet - jag blir ryggmärgskittlad att gå könsmaktsordning på dumfan.

Timo Räisänen har förstås fel. Det finns inga undantagna yrken eller områden om vi ska snacka lika villkor mellan kvinnor och män. Och en bra grundprincip så fort människor vill vifta bort påpekanden om könsbalans med att hånfullt raljera över kvotering och dogmatisk 50/50 är detta enkla: Det är en sjuhelvetes skillnad på att vilja ha kvotering eller kalla 50/50 för egenvärde och att bara titta på siffror, påpeka att det ser olika ut och ställa frågan varför?. Nej, varje artikel om hur det ser olika ut är inte ett rop på kvotering.

Dock finns det gott om ogenomtänkta reaktioner ändå, med eller utan kvoteringsönskan. Ok att your average nöjesjournalist inte kan greppa enkla analyser när det gäller kön men det var inte bara såna. Och just detta om P3 Guld blir fanimej parodiskt mycket så när man jämför med glädjeyran häromveckan efter att Guldbaggegalan också skulle ha en övervikt på ena könet. Inte så konstigt att många reagerar som att det kallas jämställt när kvinnor har överhanden men ojämställt när det är männens år. Det är ju så. Det har visserligen mindre med dogmatisk millimeterrättvisa att göra än det har att göra med att det fortfarande är undantag med kvinnor i majoritet på väldigt många områden. Ett års övervikt för kvinnor är seger för jämställdheten på så vis att alla andra år innan dess varit männens. Det är en seger just eftersom det inte ska vara nåt jävla millimeterland i kulturen.

På samma sätt gör det männens övertag i P3 Gulds nomineringar (inte i själva vinsterna för de bestämmer Winnerbäck-röstande miffon) till bara ett tecken på att just 2009 var fler män än kvinnor the hype i musiksverige. Bland de som nominerar alltså. Lyssna på mig nu: Att skrota könsuppdelningen i årets artist var förjävla radikalt av P3 Guld och samtidigt så sjukt rimligt och enkelt. Men medan de gjort det harvar alla andra pris fortfarande runt i det helt ofattbart omotiverade årets kvinnliga/manliga. Det är ju den verkliga skandalen.

Vi måste då kunna se alla år efter den skroten som räknat från noll. Inte bara, men också. Naturligtvis ska könsaspekten tittas på och bokföras grundligt, men varje övervikt från vilken generellt förfördelad grupp är inte en effekt av den ojämlikheten. Och det finns många fler aktörer än en Guldjury i resultatens påverkan. Du och jag, till exempel. Att göra det till en fråga endast om enskilda prisers ansvar är fett puckat. Hellre Gunilla Brodrejs balanserade utlåtande. Mer kritiskt än jag skulle vara av bara detta fall, men i alla fall utan en stolpig idiotanalys.

- - -

(Se även inlägget om Guldbaggen och Let’s Dance.)

Det måste varit för lulz som Newsmill fått Jenny Beltran att uttala sig i “svineridebatten”. Så måste det varit. Ja, och så måste det ha varit hon som blivit kontaktad och inte det omvända, ty det vore för mycket lulz även för min dumhetståliga hjärna. Jag vore i annat fall rädd att explodera.

Redan nu känner jag mig fnitteruppsvälld som en heliumballong innanför pannan när jag läser texten som inte verkar säga annat än att vissa kvinnor är ena horor som ligger med män för att de är kända och säkert anklagar dem för våldtäkt efteråt också, ungefär som mot han den andra med samma efternamn. Åh det Beltranska hatet mot falska kjoltyg rinner tjockt som sirap över mina lulzpannkakor.

Iakttagelsen är förstås korrekt till stor del: Med makt och framgångar av alla de slag kommer det folk som vill ha en slice av härligheten. Ibland använder sig människor av sex som tillgång och vapen, ibland tycker folk det är fräckt att ha en story om hur de låg med nån känd. Åt den som har är fett mycket givet och fortsätter ges. Alla dessa saker ingår i det sammantagna som, oavsett om vi blandar in kön i frågan eller inte, gör att folk med framstående position kan bete sig på sätt som inte alla andra kan. Jenny Beltran harvar det dock helst som att debatten handlar om en våldtäktsrättegång, och dansar snabbt iväg från sin egen individ-tes för att mest säga att kvinnor horar för män & that’s final.

Åh vad de älskade att kalla oss killar omogna. Tjejerna i min klass på högstadiet hade väl läst nånstans att det är senare mognadsålder på killarna, så själva uppfattade de sig själva som fett vuxna. Vad mogenheten innebar var förstås en annan sak, och skulle de läsa dagens rapportering om att supa mindre skulle det passa illa med att det ofta var samma tjejer som var först på spriten i min ålder. Inget nödvändigtvis ont om den saken då, men att det kändes skrattretande att höra fjortonåringar prata om sin mognadsnivå borde inte vara så svårt att tänka sig.

Det verkar som att Aftonbladet Wendela gillar det där med äten kaka ändå kvar. Det är inte särskilt ovanligt med artiklar om en sak som känns fjantig och sen en krönika i anslutning till densamma som förhåller sig skeptisk till innehållet. Så får man med både sensationen och hedern kvar i behåll. Det handlar alltså om att pojkar blir män först vid 27 enligt nån brittisk tramsgrej, enligt definitionen mindre supa och mer lyssna på pratradio. Det finns förstås en mängd saker man kan säga som kunde förklara skillnaden män och kvinnor emellan - det är mer accepterat för män att laja runt i högre ålder, det är säkert kopplat till att få barn vilket också kan vara något som inträffar i olika åldrar mellan könen och så naturligtvis att det mogna beteendet sätts efter duktiga flickors mall. Inte att de nödvändigtvis bestämt saken alltså, utan att det är bilden av ansvarstagande personer. Men det där med könsskillnader struntar jag faktiskt i just nu.

Främst intresserar mig nämligen vad man menar med moget beteende. Britternas markörer intresserar mig inte så mycket som själva konceptet att dela in i moget och inte. Är vi så statiska?

2007 började jag festa nåt så in i helvete. Innan dess hade jag levt sexårigt parliv och haft inredningsdiskussioner och parmiddagar (nåja, inte så många, men det fanns med) - och väldigt länge aldrig satt min fot på en klubb i Göteborg bortsett från nån enstaka konsert. Jag var förstås inte bränd i huvudet nog att gå på Blondinbellas take att det första långa förhållandet med ihopflytt var en strikt markör på vuxenhet, men jag fick både andras kommentarer och egna tvivel på mig angående att jag under festperioden blivit som en tonåring. Det tog mig nåt år att förstå att det snarare var tvärtom.

Jag kunde inte ett jävla skit när jag klev in i plötsligt singelskap 2006. Bara den utlösande orsaken till att jag blev singel var just på grund av min bottenlösa brist på koll. Hånglat? Jamen då är vi väl kära då, eller i alla fall jag? Nu ska jag stalka dig. En lärdom senare men fortfarande så speedad av dramanoja: I min gamla blogg kan jag se saker jag har skrivit som tack och lov är för kryptiska för någon annan men som får det att krypa under huden för att jag skäms så. Gamla dramer och nervositeter under singelåren som var värsta hypen för mig, men som nu bara känns som trams att ha brytt sig om. Åren jag festade som hårdast och blev kallad tonårig var året då jag lärde mig dessa saker och växte upp. Självklart inte på alla sätt, men likväl.

Javisst. Har det funnits en lärdom genom festandet och så är man inte ute lika mycket sen - då kan man väl säga att det är än mer moget att sedan ha det bakom sig? Det kan man ju, men det gör det inte till själva essensen av omoget att bli full eller vara singel. Det gör inte heller livet till säkerhet och stabilitet och garanterat utan kommande perioder att vara på ett annat sätt. För mig kändes det snarare så in i helvete vuxet att inte tänka i termer av hur det mogna beteendet skulle se ut. Vad gäller festandet att inte vara så rädd för att stå som äldre än alla andra på klubben, rädd för att göra bort sig eller se löjlig ut på dansgolvet. Att inte bry sig så mycket kan betyda både supa mer och supa mindre.

Kanske är det för att det överhuvudtaget är livsviktigt för mig att lära mig hur man släpper och inte bryr sig, med anledning av social fobi och allt det där, men mina vuxenmarkörer är just det som andra ser som det motsatta.

När Yoho var på besök senast satt hon, jag och Elin och käkade frukost och pratade om ost. Jag tycker att fina ostar är sjukt äckligt. Jag och en sjuåring reagerar lika på synligt mögel. Det och pistage är de enda saker som jag verkligen inte kan med att äta och jag både frontar och skäms för detta. Det är roligt att väcka reaktioner med min avsky (inte med nåt äckelprat alltså, jag säger bara att jag verkligen inte tycker om det) men sen får jag ångra mig när reaktionerna börjar bli till skam istället. Just denna frukost var grejen att Elin beklagade sig för att jag inte skulle käka ost och dricka rödvin med henne, och så blev jag arg på Elin när att hon sa att jag hade omogna smaklökar eftersom jag inte pallade ostarna och föredrar vitt framför rött vin.

Det var verkligen uttrycket omoget som fick igång mig, att det i princip skulle innebära att jag inte var en lika fullt utvecklad människa som andra för att jag aktivt valde bort något jag inte uppskattade och jag surförsvarade mig med att hon inte skulle göra nån ansats att lära sig uppskatta dödsmetall och dubstep heller.  Jämförelsen tycker jag håller bra fortfarande, men det är uppenbart att jag surade extra just för att jag fått den där vuxenheten ifrågasatt. Det händer fortfarande för varje gång ett verkligt eller påhittat fel jag har eller gör kallas omoget. Jag är ledsen men det har inte med min mognad att göra att jag kommer riskera att göra en massa dumt crap i hela livet, sånt gör man. Åldern är bara en omständighet bland andra när det kommer till varför man gör som man gör.

Jag kommer fortsätta tycka det är mer integritet att typ vara med i Let’s Dance än att vara rädd för att tappa credd på det. Jag kommer fortsätta skaka det på dansgolvet precis som jag känner för. Jag läser inte klassiker av tvång och jag äter inget som misshandlar mina smaklökar bara för att man ska.

- - -

Jag har faktiskt en låt om det där, som jag gjort som remix på R. Kellys I’m A Flirt, kanske får du höra den nån gång. Även en annan låt om att skita i att ta sig an klassiker bara för att man ska ha läst, men den har nog flera redan fått höra live.

Jag lider denna vecka av svår gäddångest. Jag hade så många besökare i slutet av förra veckan att det bara är störtdykning ner för statistiken just nu och jag kan fan inte komma på nåt bra att skriva som kommer förändra det.

Eller?

Kanske är det dags att förklara detta med gäddorna genom ett Mogi-style videoinlägg där jag redogör för två olika sorters gäddor. Naturligtvis med laptop-presentation hellre än griffeltavla (ehm ok jag hittar inte min tavla bara så jag fick köra nördlösning). Here we go - olika gäddor:

- - -

Alltså: Besöksgädda, eller bara gädda, innebär att man har en tillfällig och väldigt hög besökssiffra på sin blogg/sajt. Besöks-spike -> besöks-pike -> besöksgädda.

Gäddångest är när en besöksgädda orsakar känslan att inte kunna följa upp sin plötsliga besökarboom och kanske inte få potentiella nya läsare att återkomma.

Det finns många spännande symboler man kan använda sig av - den vassa toppen i statistikdiagram kan till exempel relateras till gäddans tänder och allmänna vasshet, och den lömska och plötsliga attacken från ingenstans som gäddan använder för att äta småfisk och bita badgäster i tårna är lika plötslig som de tillströmmande läsarna.

Se även första gången som Yoho använde gäddbegreppet i bloggen.

Gårdagens nattahärj inleddes alltså genom att jag satt och läste i mitt gamla bloggarkiv från tiden jag skrev utan bloggverktyg direkt i textfiler. De sidorna är lite jobbiga att länka till och ingen läser dem utom jag och eventuella stalkers. Därför vill jag lyfta fram en bra text jag hittade igår för att ge den större publik.

- - -

Skräp fascinerar mig. Inte sopor alltså, skräp, snorbilliga produkter av olika slag som redan vid tillverkningen egentligen är värdelösa, förutbestämda att gå sönder vid nästa användning. Halva ÖB:s sortiment, leksaker sålda från gatan, alla de där skumma iPod-klonerna som likaledes skumma importörer kränger på Tradera, matvaror som smakar papp. Många sorter finns det.

Det intressanta är helt enkelt vad är tanken, och ännu mer, hur kan de med skådespelet? De vet ju mycket väl på fabriken att det är skit de producerar, men ändå lägger de bara upp en skön sovjetkuliss, eldar lite hö i skorstenarna och skriver Mp3 av iPod nano-typ, 10GB, fler finesser än orginalet! i produktbeskrivningen. Eller sånt där 10-spännsvin som egentligen inte borde heta vin ens men som ändå säljs och dricks över hela Europa (och världen antar jag), och även om det inte kostar 10 spänn, eller ens finns lika hemska sorter på svenska systemet har vi garanterat motsvarigheter som ses ner på på samma sätt. Vem har odlat, skördat, trampat det och tänkt fy helvete, men vi säljer det ändå?

Visst, där kanske det finns ett samhällstänkande åtminstone, billig fylla för ungdomar och alkisar, men man ska ändå sitta där och skriva lockande text på tetran och sälja in den till distributörer och låtsas som att det man har är classy shit. Jag vet att du vet att jag vet att du vet att jag snackar skit, och tvärtom, men låt oss inte tala om det.

Eller andra intressanta saker, som all spam som uppenbarligen måste dra in en jävla massa pengar eftersom den fortsätter finnas. Vilka är alla idioter som går på det? Nån måste ju göra det för att det ska funka.

(21:56:17) Johanna: men kul att hitta gamla inlägg från dig
(21:56:39) gustav: haha
(21:56:49) Johanna: fan jag har fortfarande ångest för det där du råkade spara över
(21:56:49) Johanna: haha
(21:56:52) gustav: jag läser igenom det själv. gört ibland, fortsätter där jag var
(21:56:55) gustav: haha
(21:56:57) gustav: det finns flera
(21:57:08) Johanna: jamen det var efter en utekväll som jag har förmig var skitkul
(21:57:26) gustav: aah
(21:57:39) Johanna: kanske då vi åt pizza
(21:57:43) Johanna: eller inte
(21:57:52) Johanna: inte åt pizza alltsp
(21:58:19) gustav: hmm.. nä
(21:58:24) gustav: det är en annan och den är kvar
(21:58:32) gustav: “gången vi inte åt pizza”
(21:58:34) Johanna: jamen du fick ju skriva om det!
(21:58:43) Johanna: ja ok men då är det en annan
(21:58:48) Johanna: du skrev om det iaf
(21:58:52) Johanna: fast det blev inte lika kul
(21:59:02) gustav: haha
(21:59:29) Johanna: delvis för att du inte “orkade”
(22:00:05) gustav: hmm
(22:00:10) gustav: det var inte den kvällen.
(22:00:23) gustav: måste varit nån av ggrna jag ändå skrivit att “fan jag har sparat över filen igen”
(22:00:24) Johanna: ok men var det när vi vart på glory på whitest då? näää?
(22:00:29) gustav: aaah
(22:00:31) Johanna: ja jag tror det
(22:00:33) gustav: jag trodde det var samma!
(22:00:40) gustav: kanske pizzan ändå isf
(22:00:40) Johanna: att du skrev så
(22:00:47) gustav: intepizzan
(22:00:48) Johanna: jaha ja det kanske var samma??!
(22:00:57) gustav: fan det var samma
(22:00:59) gustav: …
(22:01:00) gustav: suck
(22:01:06) Johanna: haha
(22:01:08) gustav: #fars
(22:01:15) Johanna: :D
(22:01:21) gustav: imma blog this

(20060818 - intepizzan/ 20060722 - översparat)

Förutom att det blir väldigt mycket fotboll, fotboll i svaren om killars oengagemang i skolan är Sydsvenskans artikel om skillnaderna i betyg för tjejer och killar väldigt intressant och nästan pinsamt fräsch. Pinsamt för att det finns så in i helvete mycket jidder i pressen om betyg och ordning men inget är vanligen särskilt intressant. Här har man istället satt sig med ett par lärare och ett par elever och frågat vad de tror.

Synnerligen upplysande att höra en kille i nian fundera på om inte ordningsbetyg kunde fungera närmast befriande för killar som annars skulle få pluggstämpel av att inte härja i högstadiet. Nå, det är min förlängda tolkning och jag tror fortfarande inte på ordningsbetyg på allvar - men i vilket fall är det intressant att höra en så icke anklagande ton från alla parter när det gäller att finna orsaker.

“Daniel: Killar får lättare plugghäststämpel på sig. Killar ska hänga med kompisar istället. Fast just i vår klass finns det en del killar med bra betyg.

Florence: Om en tjej får IG får hon en massa uppmärksamhet på ett negativt sätt, men för en kille är det helt normalt.

Daniel: Tjejer som har en massa IG ses som slarviga. En tjej ska vara fin och ha en massa MVG, tycker många.

Anna: Det finns en massa olika teorier. Om den duktiga ambitiösa flickan, om antiskolpojken som tycker det är omanligt att plugga. Eller att det undervisningssätt man har i skolan passar pojkar sämre. Men det finns väldigt lite forskning på området och inte så mycket är säkert. En sak vet man i alla fall, och det är att pojkar lägger ner mindre tid än flickor på läxläsning.”

Det är lättare för en kille att klassas som plugghäst. Tjejer förväntas vara duktiga eller i alla fall inte härja och störa. Ett IG är inte nån skam för en kille utan helt normalt. Inget av detta är fakta utan bara vittnesmål, men en sak vet vi alltså säkert: Killar pluggar mindre.

Precis som varje gång någon jiddrar om att tjejer väljer sina lågbetalda jobb själva, väljer att lägga tid och energi på utseende själva eller vad det nu kan vara, precis så är det med killars betyg. Fast det där med att välja själv är - precis som då - mer komplicerat än så. Vad vittnesmålen säger är att sanktionerna säger annat än att killar ska plugga. Sanktioner som byggs av lärare och av tjejer lika mycket som av den egna gruppen killar. Man imponerar inte på tjejer med bra pluggresultat.

Förmodligen imponerar inte någon tjej på killarna med bra pluggresultat heller - men det gör inte för den sakens skull någon skada så länge det tillhör tjejers erkända beteende. Den som inte pluggar är snarare på de utstöttas skala eftersom det gärna sammanfaller med olika strul- och horstämplar. Men nu var det killar vi snackade.

Att några killar med bra betyg finns i en klass säger förstås ingenting. Vad kan vi ha varit, kanske fyra eller fem med pluggstämpel i min högstadieklass. Av typ 18 killar. När jag säger att jag befann mig i dengruppen menar jag inte att jag var early upplyst och stod emot strukturer yadayada. Jag gjorde knappast något aktivt val att stå emot en roll jag inte passade in i genom att vara på pluggsidan. Pluggarn är också en roll som vissa känner sig för hemma i för att välja något annat, eller ens tänka på saken. Men klart som fan hade jag en bild av vad som utgjorde en mindre ocool kille i högstadieåldern, vilken överensstämmer bra med den som tecknas av Daniel i 9B - och bara den bilden skapar en viss självkontroll som inte behöver mycket yttre sanktioner för att ha effekt.

Vi är både våra egna och varandras fångvaktare i genusfängelset.

Jag får fan krupp på uppföljningen i dagens DN (hittar inte på nätet) där Arne Ruth får frågan varför han inte “ingrep” mot Stig Larssons utspel. Han svarar ganska intressant, men bara att frågan ställs: ännu mer bortslarv av poäng. Alltså jag kan ju inte gå omkring och svära på att vare sig DN eller Beckman  från början velat säga det jag tyckte var viktigast, men jag tar mig ändå rätten att bli besviken på att de fastnar i det enskilda fallet. För att inte tala om i nån form av förväntad ridderlighet från chefer och kollegor, som naturligtvis kunnat uppskattas så länge man skiter i könet på alla inblandade men nu bara blir trött och öppet mål för alla som slår ifrån sig att det skulle ligga någon sexism i saken.

“Men det intressanta är ju att hon skrev att ingen kom till hennes försvar. Vilken manlig kritiker hade kunnat skriva det? Är det meningen att vi ska tycka synd om henne för att hon inte är witty och snabb i repliken?” skriver Kalle i en kommentar på tidigare inlägg. Fram till uppföljningen idag hade jag kunnat svara att det inte handlar om män till undsättning för kvinnor, men det är tyvärr svårare nu. Beckman menade det nog inte, jag tycker det var mindre fokus på avsaknad av försvar än det var på att inte en käft verkade så mycket som bekräfta en dålig stämning. Om jag oavsett kön pratar om att pissa dig i munnen borde omgivningen byta ansiktsfärg tycker man.

Jag är precis som Kalle också övertygad om att Larsson varit lika förbannad på en man och lika gärna kunnat säga nåt om brutna fingrar. Att pissa i munnen inte är fritt från sexuella tolkningar tycker jag dock är ganska uppenbart, men könet på Beckman är inte det relevanta när det kommer till den sexistiska aspekten utan bara att män är de som behandlas som Larsson - med respekt även när de förbrukat den. Kom ihåg att han inledde med att föreläsa inför alla hur kass DN blivit på publik - med rätten tagen inte från annat än att han var den store Stig Larsson. Kvinnor med samma arrogans finns, tro inget annat, men mottagandet är inte detsamma.

Ingripa schmingripa. Och det är inte ältandet av tio år gamla oförrätter (minns att Larsson själv hade ett halvår på sig att komma över Beckmans “sågning”) utan bara ännu ett exempel i raden på personer som får carte blanche till dryghet för att de råkar vara bra på sitt kreativa yrke.