Jag ska på fullt allvar ge dig mitt decennium. Nej hela år, hela livet - aldrig i livet, fan vad trist. Svårt. Men vi knyter det till en specifik punkt varje år. Så går det bra.

1999 var ett skitår. Nämen inte så farligt förresten, men dess enda plats i en sån här text är genom nyårsafton och den var banne mig en rejäl besvikelse. Vad annars när nyår alltid blir så och ett millenniefirande är dubbel börsbubbla. Jag var dessutom kär i nån som inte ville ha mig, #buhu. Så var mitt vin odrickbart så jag fick inte supa bort det. Mest var det trist sånär som på att skrika Kakuls! under tolvslaget med transhumanisten i gänget, samt med densamme halvsova på varsin soffa hos värdinnan till tonerna av Paul Simons Songs From The Capeman. Den är så jävla bra och att veta det är värt en crappy nyårsafton med lönlös indiecrush.

2000 var naturligtvis fantastiskt. Vi skulle flytta ihop om en månad, hon skulle komma till Sundsvall med mig och livet var på väg att börja. En ironisk twist då värdinnan från förra året, som var crushen, hade festen även detta år. Revansch, eller skiter i. Det andra som det första. Festen minns jag inget av förutom någons dryga påpekan att hon visst inte var ensam, vi var ju många där!, när min nya och första flickvän helst inte ville sitta ensam utan mig. Det räckte förstås inte för att sabba för mig.

2001 var i Göteborg. Med en flytt 80 mil för henne var det naturligt att julhelgen etc fick bli kompensation. När det blev 2002 stod vi på en balkong i Länsmansgården och ylade med Stroh-rommen i allas magar utom min för den skiten klarar jag mig utan. Vi åkte stjärtlapp i den helvetesbranta backen ner mot spårvagnsspåret och jag hade en Kilkenny som färdkost. Första gången i 418 som vi sedan skulle flytta till.

När 2002 skulle bytas ut var vi på växelvis schema i Sundsvall igen. Jag hade bott i Värnamo sen hösten, hon tillbaka i Göteborg men med mig nu. Jag gick folkhögskola och hade det jävligt fett men var tyvärr ensam om det. Detta års ironiska twist att det dryga påpekandet från två år tidigare bodde med henne i Göteborg. Jag flydde ganska mycket saker, lämnade strökursläsandet från Sundsvall för hardcoreversionen slackerplugg (folkhögskola ja). På nyårsafton var vi hemma hos mina föräldrar medan de var borta i Blekinge för att begrava min morfar. Efter tolvslaget kraschade vi kårhusets fest mitt över gatan. Gick sådär. (Eller var det ett annat år? Kom min de kanske tillbaka innan nyår? Vem vet.)

2003 till 2004. I Sundsvall än en gång. Vad vi gjorde? Minns inte. Jag gick på Fridhem och hon med. Jävla bit att åka men vi kan ha varit i Göteborg en sväng först eventuellt. Så många jular och nyår, ändå minns jag dem bättre än jag trott. Den här får vara ensamt offer för storförvirringen. Mina gamla ultrapinsamma dagböcker ger ingenting för jag var så kryptisk och just här hade jag ändå slackat av.

2004 var jag ensam i Göteborg. Fy fan vilket crap det var. Jag hade börjat jobba vården och jobbet var kuken. Alla var borta. Hon på Nya Zeeland och jag med livlinan att hänga med Navids gäng där jag tyvärr inte kände mig hemma riktigt. Man ska ha vänner man känner sig hemma med utav bara fan om man sen ska till en storjävelfest där man inte känner nån mer. Jag var som en klängig partner på de få jag kom dit med, ända till den stunden då min vite riddare Nik som var i stan ett tag tog mig därifrån i en svart taxi mot 418 Biskop och en alldeles underbar nyårsdag.

2005 i Göteborg men inte ensam. Vi var i Masthugget och återigen på bra höjd att se fyrverkerier, men att festa var dock underordnat att sitta i spelrummet och köra Buzz musikquiz på PS2 hela jävla kvällen. Bli imponerad över förekomsten av inte mindre än tre frågor på Terence Trent D’arby, som förstås bara jag kunde. Sista nyåret ihop oss två, men det märkte man inget av just då. Jag läste till bibliotekarie istället för att jobba vårdsatan och det var nöjdhet nog.

2006 hade kunnat bli ett jävla pisshelvete. Från sommaren hade allt varit illa och inte en käft bodde i stan och jag umgicks knappt med nån utom Boråskursare som inte var de jag brukade hänga med (ordinarie pendlargäng var utomlands de flesta). Men just där vid nyår, då jag var i Sundsvall igen, fick jag sporadiska SMS från någon som tyckte att jag gjort nåt med henne. Det levde jag rätt bra på, trots att de fortfarande var rätt sporadiska och att hon antagligen fortfarande hade en snubbe med töntigt namn. Festen var däremot ett brev på posten med besvikelststämpel. I Härnösand med de mesta hockeygrabbarna av kompisars kompisar och kanske fyra tjejer totalt, varav alla var med som flickvänner. Allt inleddes förstås med några timmars köld på pimpeltur och isvaksbad. Jag badade inte, men kände seriöst hot när grabbarna i bastun pratade om att slänga i mig.

Det blev förstås även diverse hångeldrama mellan paren men jag hade aldrig med sånt att göra på den tiden tack och lov. Men de hade en karaokemaskin som jag kunde imponera i. Episkt ögonblick också när jag beslutat mig för att ta kökssoffan att däcka på fort som fan för att garantera en ok sovplats, men väcktes efter nån timme av trubadurhjon som spelade och sjöng alldeles intill. Det episka att jag när en låt jag inte kunde låta bli kom upp och jag chockreste mig och sjöng med i högan sky. Men jag förlorade sovplatsen och fick istället gå ut på en cigg och se snön komma till Gingerbread Man med MF Grimm i lurarna, som med sina bjällerklang synkade underbart. Jag längtade till att komma till Göteborg igen och få se vad allt det där nya kunde vara för nåt.

Vet du alltså det var ju bra tidigare år också, ibland, men själva festerna som sagt alltid på sin höjd lagombra på nyår. The pressure, börsbubblan. Men 2007 hade jag bara vanligt enkelt förjävla kul. På toppen av allt möjligt, med en alldeles för glest befolkad fest i utmarkerna ändå min bästa peppmask på och speed på full fart. Vi dansade till min mp3-spelare för det var allt som fanns. Kassa datorspeakers som vägrade bas men jag skrattade och var mongofull och sen sprang vi i snön för att ta en taxi från en bit därifrån så att jag slapp vara Mest Bakis I Mitt Liv i ett främmande hem. (Istället liggandes på en madrass i mina föräldrars vardagsrum med en säsong Hjärnborrande Dr. House hela dagen. Spydde varje halvtimme.) Nyåret verkligen den mest raka speglingen av sitt hela år bland alla dessa. ‘07, jag är dig skyldig än idag för det var där det började.

2008 var det tillbaka i nyårslunket: Ingen vet vad de ska göra och jag engagerar mig inte och sen hamnar jag på nån skum fest i obygden utan sovarr eller hemskjuts. Detta år sov jag ensam i festlokalen som en nattvakt, i en vit skinnsoffa. Kovlands Idrottsförening. Festen var ännu en med hundra grabbar inga tjejer och det var trubadurshow och absolut ingen dansmusik. Bara Ryan Adams över hela skiten. Höjdpunkten var ett snyftarsamtal i telefon vid fyratiden efter alla gått, där andra sidan tråden hade sitt ragg intill. Det skulle ju fan vara att ha en trist fest att bara tänka under, just som livet var ett enda långt stretande. Inte illa, bara stretande fram och tillbaks och upp och ner. Men över hela julhelgen det året fanns svag värme och små små fyrverkerier varje gång man fick MMS från en Elin Paris Panam.

(…eller så gjorde jag något helt annat på nyår det året?)

Nu är det dags igen, jag sitter hos henne på middag imorn kväll efter ännu ett något stormigt år (som ändå varit bäst) och på vägen dit kan jag tro att 213 i mina lurar sjunger Ups and do-ho-owns, all my liiiiife. I’m just tryna stay rich, all the tiiiime.

- - -

Edit: Sanna minns. 03/04 var vi hos Kallioinen och satt i mumintornet. Det var en bra fest och mycket snö det året. (Edit igen: Kan också vara omvända fester mellan 02 och 03. Vi får se vad morfars dödsdag avslöjar.)

Alltså Maud Olofsson har ju rätt i att kvinnor i politiken råkar ut för värre bashing än män. På ett sätt, och i vissa fall. Men att kritiken mot henne under finanskrisen, hur puckad den än varit bitvis, har knappast varit hårdare för att hon är kvinna.

Dumjävlarna som börjar härja om klimakteriet redan vid andra kommentar på Olofssons debattartikel visar, precis som Anna Hjalmarsson skriver på Twitter att kvinnor förlöjligas och förminskas med hänvisning till kön, men det är helt enkelt inte samma sak som övrig kritik. Rättshaverister i kommentarerna har vi många men de är inte samma som kritiserat henne överlag. Att man ändå skyller en jävla massa grejer på Maud som hon inte har att göra med eller knappast kan eller borde fixa är förstås bäng, men inte misogyni.

Maud Olofsson är helt enkelt Lars Danielsson, Laila Freivalds, etc, of the year. Avgå Maud! i ryggraden på varje missnöjd Saab-anställd och egentligen varje missnöjd medborgare generellt. Det är bara småpopulism och inget att bry sig om.

Kvinnor bedöms grundat i utseende och allt möjligt shit lite hipp som happ, men en ogrundad kritik är inte all ogrundad kritik - och framför allt inte all kritik. Gå till de första offren när alliansen tillträdde istället - avgå för tevelicensfjant, avgå för hångel - där var det bara kvinnor som gick och männen stannade. Kom också ihåg att det inte bara hade med nivån eller mängden kritik att göra. Det är en fråga om tryggheten att säga fuck you jag stannar och avsaknaden som gör att man tror alla hatar en. Gissa vilken som är vanligast för vilken könsroll. Maud Olofsson däremot, hon backar fan inte för nån - på gott och ont.

- - -

(Gud vad jag saknar att kunna ropa Avgå Freivalds! för varje oförätt/fel växel på 7eleven/krogkö. Nu är tiden för länge sen förbi och Avgå Maud låter inte lika kul.)

Jag kliver in i bilen med ett piratiskt Arr och dunkar mina skor mot utsidan för att få bort snön innan jag stänger dörren. Jonas säger glatt till sällskapet ”Jag sa ju att det skulle bli hans första ord! Arr. För att han fick gå runt bilen i snön.” Jag skrattar. Det är härligt att de känner mig. Andreas kontrar dock från förarsätet, mindre realistiskt men med bilden av mig inför mina gammvänner så glasklar den kan bli:

”Nä, jag trodde han skulle säga Blogg.”

Jag kan inte låta bli att dra det vidare: ”Haha. Jag måste twittra detta.”

Mina vänner i bilen, Jonas, Andreas och Sofi, för dem är jag bloggnarkomanen med min internetsvärld väl omtalad men bara med mig deltagande. Deras oengagemang där gör mina vanor extra märkvärdiga. Blog guy framme med Twitter i mobilen ständigt.

Jag twittrar inte detta. Det blir för långt att förklara på 140, men väl hemma hos Hulten låter jag sporadiska tweets från mobilen upprätthålla min nätknarkarbild. Alltmedan Andreas och Hulten stärker sina varumärken som gubbrockare genom Springsteen, SVT:s dokumentär om Woodstock och finare konjak. Jag tar en för syns skull trots att det är pärlor för bloggsvin. Vi har våra platser och skämt om varandra och oss själva. När Woodstock klingar ut och en dokumentär om Monty Python tar över uppmanar Andreas till att stänga av – innan han sugs in i ännu en spännande timme av män som gjort grejer förr och deras kamrater från förr som minns deras spex redan i mellanstadiet.

Dagen efter ska jag åka till Östersund. Jag vill gå ut i en främmande hemvändaryra och vara Panams trofé. Själv är hon inte lika glad i Östersund som jag älskar att vara i Sundsvall och jag vill förändra det, visa min småstadsglädje och smitta med den. Vara accessoaren som skapar fuckyouall-känslan. Det är inte för att jag är det bästa man kan hitta, eller för att spela på att tvåsamheten är beviset och uppvisningen för duglighet. Jag vill visa att kärleken till henne finns, så tydligt att hon också känner den och förmedlar den utåt.

Ja, jag älskar att vara tillbaka i Sundsvall för fuckyouall-känslan. Jag hatar ingen, jag har inte behandlats illa, jag har förvisso varit osäkerheten själv och trott att ingen bryr sig nåt särskilt men fuckyouall är inte en hämnd. I Sundsvall bryr jag mig inte mer. Jag kan er utan och innan, och jag kan er inte överhuvudtaget. Och jag bryr mig inte. Fuckyouall, därför älskar jag er. Därför dricker jag champagnen och säger inte sanningen till er men till mig själv.

Du har ditt, och därför behöver du inte tänka på nåt annat skit.

Ännu sabbar snön för tågtrafiken och jag får åka ersättningsbuss. Det är förstås sällsynt retfull timing när jag bara kör en ettdygnsvisit och redan balanserar på middagstid som ankomst. Men jag har champagnen i väskan ovan mitt säte och vi ska korka upp när jag kommer fram.

- - -

(Väl på hemvändarfesten i Östersund går jag plötsligt förbi Annika Norlin i trängseln och mitt intensiva parafraserande av Sanningsdan blir både parodiskt och extra fint. (Jag funderar på att hitta henne och berätta för henne hur mycket massor av hennes texter betyder för mig, men ändrar mig eftersom jag ju bara tänker det som fyllegrej och det är en jävla klyscha att göra. Hon får självgoogla det.))

“Möjligtvis kan man tillkalla ett gäng stenhårda, crackrökande akademiniggaz och go poststructuralism on their asses. Det är antingen det eller Eva Rusz.”

Niklas Hellgren uttrycker sig medelst hipsteranvändning av hiphopslang à la moi och jag rodnar för att det är så fint. Läs hans fortsättning på jämställdhet och relationer-grejen. Mina inlägg är bara från senaste dagarna, de kan du scrolla dig till.

Drar på Type O Negatives Red Water som julmusik. Det är en sån där grej jag gjorde varje år ett tag på nåt slags skoj - och eftersom i år varit det stora lulzåret måste jag återuppta. Det kan tyckas fånigt att lulza bort en låt om sorg över döda vänner, men så har de ju själva göteborgat sig med undertiteln Christmas Mourning. Det är hursom bara den oseriösa traditionen som är für die lulz, inte kärleken till låten. Whoa Mistletoe.

Jag vaknar för tidigt. Igår var det klockan sex och idag förvisso först vid åtta och med dubbla sömntiden totalt, men jag vaknar för tidigt. Det är lite oroväckande. Sen släpper jag oron och sätter på datorn istället. Hej Twitter hur är läget, ja gojul’n på dig och dig med. Jag vill äta gröt nu men jag vaknade som sagt för tidigt.

Julafton är vad det är, ganska soft, och imorgon fortsätter andra traditioner. Ecke bjuder på födelsedagsfika och vi samlas, skingras, återsamlas hos mig för att ha förfest med föräldrarna i andra rummet - eller med oss. Vi kommer antagligen frysa i nån kö till nåt ställe i hemvändaryran, men det är ok. Jag kommer se fram emot en bakisdag med Yoho och jag kommer antagligen maxa den.

Jag lade ner alla försök till en harang med 00-talets bästa låtar. Jag rullar icke så. Men om jag haft den färdig hade Sanningsdan varit med, och jag hade faktiskt bara menat de positiva delarna. Drick champagnen och jag älskar den här stan, det gör jag faktiskt.

Mest är jag ute och trixar med definitioner när jag vill mena att jämställdhet inte bör användas på en specifik tvåsamhet. Jag har inga problem med att se precis vad till exempel Niklas Hellgren menar i sin invändning och på ett sätt hålla med om det.

Jag gör sånt, jag gillar att trixa med definitioner. Det är förstås inte bara för lulzens skull, utan för att jag tycker det kan finnas en vinst i att stuva om bland begreppen som taktisk lösning på något. Hur man vill beskriva könsrelaterad makt inom ett förhållande är för mig intressant att peta i för att jag tror det kan vara ett sätt att gå antifeminister till mötes. Ja, det och att jag fortfarande personligen tycker det känns fel att prata om jämställda relationer och framför allt jämställda individer. Jag kunde ha utvecklat rubriken ”Är du jämställd lille vän?” där. Jämställd i sig själv, vafan är det? Men ”är du jämställd”, det är också en sån fråga man verkligen kan få höra.

Nå. Antifeminismen var det.

Är det nånting som ofta trycks på från det hållet så är det kvinnors makt över ”barnområdet”. Och i vardagssammanhang som exempelvis kvällspressens webbpolls kan sägas tillhöra är det faktiskt inget man listar som främsta jämställdhetsmått. Eller vem som kan uttrycka sina känslor lättast. När du frågas, när jag frågas – vafan jag gick ju direkt på den aspekten själv – så är det hushållsarbete och vem som kan tänkas hota med våld som vi tänker på. Och det är för att det kollektiva jämställdhetsbegreppet bara har att mäta de aspekterna, och det kollektiva begreppet reigns supreme när vi applicerar det på exempelvis dig och din man.

Frågas en kvinna om hon är jämställd kommer man med det vilja mäta hur mycket frihet hon har i sin relation, om hon aktivt eller passivt diskriminerats, om hon utsätts för våld. Frågas en man om han är jämställd menar man: Har du tagit disken och pappaledigheten? Jag är inte förvånad över vare sig mäns motstånd mot en sån implikation att de inte gör det annars, precis som den att de är ego i sängen, och jag är inte förvånad över en hel del kvinnors motstånd mot implikationen att de är offer. Det är helt enkelt hur man reagerar oavsett hårda siffror på mångas utsatthet. Det är också inte svårt att tänka sig andra maktrelationer som väldigt mycket starkare faktorer inom en specifik relation, jag tänker naturligtvis främst på klass här. Kanske också etnicitet. Ska vi fråga en invandrad man ihop med en svensk medelklasskvinna om han är jämställd än, han kommer ju ändå från en sån där Annan Kultur™. Eller är han isolerad och ute ur leken om hon skulle vilja dumpa honom?

Att därför analysera en enskild relation med ett väldigt tydligt intersektionellt perspektiv hellre än utgå ifrån att könsmönster alltid är viktigaste faktor tror jag kan öppna för en mycket större förståelse både för makt i relationer generellt, och för större förståelse i hur könsmönster som faktor interagerar med andra faktorer och kanske motverkas eller förstärker/förstärks av dem. Alla beteenden som kan passas in i en traditionell mansroll behöver inte heller ha mansrollen som orsak, men när man mäter sina vanliga jämställdhetskomponenter kommer de tolkas så (precis som nyss nämnda Andra Kultur™ ofta får beskriva varje beteende som ses som avvikande).

Varje år det är tågåkarvisan. Hey man, det så det blir. SJ strular till det och folk är sura i julruschen. Jag är som vanligt förberedd, men aldrig nog.

Jag har sluppit åka ersättningsbussar. Aldrig paniktaxi för att hinna alternativa byten. Endast väntan och förvirring drabbar mig. Detta skröt jag om, vitt och brett, inför Panam då hon åkte i söndags. Lyckligt lottad har jag varit, sa jag. Jag stod sen där igår med jixen aktiv på perrongen i Stockholm och insåg att väntan och förvirring räcker bra.

Vi kan börja i Göteborg. Därifrån rullade det på av bara fan kan jag säga. Tufftuff. Jag läste serier och skrev blogginlägg till sen. Någonstans vid Södertälje var det snack om försening av frusna växlar och där var det väl saker började. Med redan en halvtimme som rätt kort bytestid i Stockholm skulle vi nu bli en kvart sena och jag hade förstås inte ätit utan planerat att köpa nåt under bytesväntan. Tji.

Tåget jag skulle byta till hade förstås också placerats på samma perrong, så skulle jag ha nåt fick jag knata fram och tillbaka och inte med den smidiga metoden att köpa på vägen. Det var också tidigarelagt fyra minuter. Eller var det fel? Förstod jag fel? Var det ett annat tåg? Fanns det två tåg nästan samtidigt? Jag tog hursom chansen - gick till BK där närmast i passagen. Med tio minuter på mig valde jag kassan där personen som betjänade bar skylten Ny på jobbet. Det såg jag först när tre fyra andra redan befolkat och förlängt övriga kassor. Jag valde menyn där inte allt var klart, med fem minuter på mig, väntade och svor bakom halsduken.

Men jag fick maten! I tid, spåret bara ett par minuter bort och jag gick fort och kom upp på perrongen och och såg spåret stå … tomt. En skock får delade utrymmet och min förvåning. Vad sa de nu? Ropade de ut nåt om Sundsvall från ett annat spår nu? Sa de fjorton? FJORTON?

Jag gick mot skylten med tid och destination. Här var det snålt med utrop och @SJ_AB på Twitter hade gått hem för dagen, men skylten vägledde. Försenat med tio minuter! Jag hade stressat i onödan och stod med en BK-påse mat som snabbt skulle kallna. Någon ropade på mig. Evelina som varit i Stockholm skulle med samma tåg. Trevligt med sällskap, och jag gjorde det trevligare genom att ur påsen äta en hamburgare medan jag pratade. #lolife. Sen åt jag pommes frites ur samma påse. #lower

Men tåget var inte nöjd med tio minuter. Det fick bli en timme istället och vi fick dricka kaffe nånstans i väntan. Visserligen också trevligt. Det här var på den tiden då saker inte var så kaosartade ännu. Men sen kom tåget och vi skulle gå på.

Oråd anades redan då jag kommit in i vagnen och hörde några framför mig dividera om vems plats det var. Hade båda biljett på samma plats? På samma tåg? Det verkade inte bättre. Skulle det hända även mig? Ja det skulle det. En bäbis låg på min plats. En arg mamma bredvid. Alltså det är dubbelbokat, vi har åkt ända från Malmö. Tåget åkte och lulzstannade efter fem minuter för att stå stilla ett extra tag. En konduktör kom till slut och förklarade för fett arga människor att inget kunde göras. Nu var det såhär. Det kanske fanns lediga ströplatser. Eller i bistron.

Jag gick till bistron. På vägen plockade jag upp Evelina som visserligen fått plats men gärna sällskapade mig. En jävla tur. För trots att jag beslöt mig för att skita i allt och köpa vin hade det varit tämligen värdelöst att sitta i ett tåg som stannade varje motherfucking kvart och slutligen en okynnestimme utanför Bredsand bara ett par mil hemifrån om jag inte haft nån att snacka bort tiden med. Under inga omständigheter hade jag förstås blivit ett sursvin som skäller ut stackarna som jobbade ombord och knappast kunnat göra nåt bättre, men jag hade nog fått muttra en del. Nu flabbade jag åt varje utrop istället. Haha så ett tåg framför står fast och måste evakueras? Haha ja ja mer vin på det. Twitterskola för @evelina_w, add more followers och mer vin. Vid tolv var jag hemma. Smällkallt Sundsvall och småfull. Pappa hade förberett ankomsten med att ha en skinka framme. Jag drack en öl och åt skinka, gick ut på promenad i kylan bara för att. Ändå fint.

Marcus Birro var också på tåget. Han twittrade att SJ stod för Satans Järnvägar. Marcus Birro är inte den som bangar lättköpta poänger. Han står alltid pall.

Man: Är din relation jämställd? Frågan ställs i anknytning till en debattartikel publicerad i Aftonbladet igår om att män vinner på jämställdhet, tillsammans med samma fråga riktad till kvinnor. Det här handlar alltså om enbart omröstningen.

Jag röstar inte, däremot gissar jag lite snabbt att röstande män kommer att ha svarat “ja” med halvstor majoritet och röstande kvinnor … de kommer också rösta “ja”, men med mindre majoritet. Min gissning är hälften rätt, jag kollar och ser att omkring 60 procent av både män och kvinnor har valt att rösta ja och skillnaden var inte så stor som jag tänkt. Resultatet är i vilket fall inte uppseendeväckande, det bara en väldigt dum fråga.

För det första att definiera sin egen relation på det här sättet. Den som kan tänkas ha mer makt är garanterat antingen blind för den eller har ingen lust att ens anonymt erkänna den. Den som kan tänkas ha mindre är kanske blind för det också, men främst väldigt lite benägen att erkänna underläget gentemot en partner. Men för det andra, viktigare: att särskilt inom en enskild relation definiera jämställdheten så binärt… Ja eller nej? Är du förtryckt, eller en förtryckare? Är det 50/50 över hela skiten? Inte konstigt att antifeminister raljerar över sådan fördelning på alla plan, det är ju verkligen stendumt.

Jag tror inte på jämställdhet som en statisk nivå, inte som ett steg i utvecklingen och inte som en utopi. Jag tror på jämställdhet som en skala man kan mäta efter och en aspekt att granska. När antifemz-lägret pratar om att jämställdhet och feminism inte är samma sak håller jag med. Klart det inte är! Feminismen analyserar sammanhanget efter måttet jämställdhet. Vad som är uppe just nu med maktrelationer betraktat utifrån egenskapen kön. Det är ett mångfacetterat och ibland abstrakt mått, en heltäckande mätning går inte att göra på samhällsnivå. Därför diskuteras allt fram och tillbaka internt feministiskt såväl som mot andra synsätt.

Om min relation är jämställd? Jag tror inte den kan vara det. Jag skulle möjligen kunna argumentera för att ingen relation är jämställd så länge resten av samhället är kasst jämställt. Bagaget utifrån påverkar naturligtvis hur jag beter mig i alla kontexter. Men helst diskar jag helt och hållet måttet för alla sammanhang som är så små som två personer. Maktrelationer finns naturligtvis - men jag använder hellre det bredare jämlikhet för att beskriva en enda relation. Strukturella förhållanden påverkar alltså min relation, men bara inom den finns det ingen poäng att hävda att varje maktskevhet eller arbetsfördelning är ojämställdhet. Jag ska inte ta hushållsansvar i min familj för att förbättra världen, jag ska ta hushållsansvar för att det är mitt jävla hushåll också. Mycket är dessutom helt ok i ett enskilt sammanhang men dåligt när det bildar ett mönster. En sugande kvinnoblick i reklamen, en video vixen i rapvideon, en kvinna tjänar mindre än sin manlige kollega - det är inte ett förtryck, det blir jämställdhetsproblem först när det är det normala eller enda mönstret i stort. Det här är också ett av skälen till varför jag kallat jämställt sex för fånigt ideal.

Så har vi förstås allt som finns utanför det heterosexuella. Jaså det är viktigt att veta om relationen är jämställd, vad säger vi om samkönade par? Är de automatiskt jämställda? Nä ursäkta men jag har svårt att se annat än sitcom-gnäll, biologism och annan alla män/alla kvinnor-retorik, inte mer värdig än den i mina vårdkollegors raljerande över sina gubbar därhemma.

- - -

Allt är relativt hell yeah. Läs även Panams fina hooray för relativismen. Och så Berglins när vi ändå är i farten.

Historien med snutarna som gav järnet för att hinna gripa en flykting på hans bröllop, innan han skulle hinna gifta sig och få stanna i landet, den är förstås helt ofattbart provocerande. Pepparspray eller inte ett totalt vidrigt beteende. Men historien ger också ett löjets skimmer över dumsnutar som beter som i nån actionfilm eller typ ett tevespel där man måste hinna stoppa Ganon före han petar på Trekraften och har ödelagt världen med en snabb ceremoni. OOH NO he can’t touch that ring we’re all gonna diiiieeeee.

Läsa Panam i Expressen om feministsexet, även kommentarerna som är #lulz.

Läsa Isobel om var engagemang bör finnas och miffon som inte förstår poängen.

Läsa Porrstudierbloggen - del II om Salander.

Läsa Bloggfrossa som tar en vända till mot EMD-fans.

Komma till Kontiki ikväll där jag och Panam styr dansgolvet med amatör-DJ:ing.

- - -

Det var nå mer lästips jag hade, men de glömde jag.

Tredje länken hade jag glömt.