Jag ville slå mig själv lite i huvudet när jag läste Maria Ferms inlägg om SD:s imaginära vågmästarroll häromdagen. Att man inte kommit på det själv, herregud, jag kände mig riktigt korkad. Därför är det förstås inte så konstigt att andra vill påpeka detsamma, plagierat eller inte. Det är också positivt att sprida den insikten, för att dels inte låta SD bli nåt smutskastarkort man kan anklaga andra blocket för att kunna sammarbeta med och dels att visa hur de faktiskt är ett extremparti - baserat på deras faktiska politik.

Att inte skrämmas med hotet om ett populistiskt parti som vågmästare känns tämligen viktigt för att inte gå populistiska vägar själv. Det är trots allt väldigt mycket så som det mest högljudda motståndet mot SD ser ut, tyvärr. Det hindrar oss framför allt att se hur det främlingsfientliga är långt bredare än bara stödet för SD, eller Vellinges moderater för den delen. Total avsaknad av nyanser och att inte kunna skilja på saker är farligt oavsett om åsikten blir blå, röd eller brun av det.

Gårdagens ledare i DN gör en god analys av vårdnadsbidragets effekter. Det tycker förstås inte Göran Hägglund, som by tweet låter oss veta att DN vill styra våra liv efter en elitistisk uppfattning om folks bästa. Man flabbar förstås, men inte för att det inte ligger viss sanning i påståendet. Att motsätta sig vårdnadsbidraget är en önskan om andra val, oavsett om det beror på elitism eller inte.

It’s what politix are, Dum-Göran!

Varje politiskt beslut har effekter. Tänkta och förväntade effekter såväl som oväntade eller acceptabla bieffekter. Alltid varierande grad på en skala med främjande av egna val å ena sidan och styrda val eller kanske tvång å den andra, men i frågor som delad föräldraförsäkring eller just vårdnadsbidrag är det väldigt enkelt att ge fingret åt att det skulle ge ökad valfrihet. Det enda det ger är nämligen annan grund för beslut.

Varje privat beslut är grundat i situation. Att det plötsligt upphör att vara ekonomiskt illa att en förälder stannar hemma med barnen är lika mycket ett klåfingrigt petande i familjers verklighet som det är att samhällsnormen är att barn går i förskola. Att man frontar med detta bidrag som hjärtefråga är dessutom i allra högsta grad ett sätt att tala om hur vi bör leva, precis som det är att värna sunt förnuft och liv i verkligheten istället för overkligt liv i kulturen. Inget fel med det, det är vad politik och ideologi är. Att låtsas som att det inte handlar om att styra människors liv och vardag är däremot jävligt fel, i ordets helt värderingsfria bemärkelse.

Om Newsmill får Stora Journalistpriset i kategorin förnyare måste vi gemensamt trollbomba de jävlarna. Göra reaktionärerna så skogstokiga att sajten helt svämmar över av så sjuka grejer att de slutar få privilegiet att sätta agenda by populism. Det är förvisso redan nu ett under att mediet tas i utan tång, men värre kan det alltid bli.

Alltså det finns definitivt en förnyande kraft i Newsmill. Ali Esbatis debattartikel med rubriken om årets fördummare är också rätt. Eftersom fördummandet är det förnyade. Vi skulle aldrig sett en så levande Anna Anka-bashing utan Newsmill, och då var det ändå det mest postitiva i fördummandets bana eftersom Anka är så jävla rolig. Men som god journalistik är skojiga idioter eller för den delen duktiga och intelligenta troll knappast nåt att hurra för. Det luktar dessutom lite Bonnier-svågerism av utnämningen.

I Studio Ett i P1 idag kom PM Nilsson med den spännande motkritiken att Ali Esbati använder Google-ägda Blogger som verktyg för sitt medium, bloggen, vilket skulle göra honom lika mycket styrd av storgiganter som Bonnierägda Newsmill. Whoa. För att vara en förnyare av journalistiken genom en framgångsrik nätsajt måste man säga att PM Nilsson är totalt clueless om internets vägar.

Någon som inte är clueless är förstås min favorit i kategorin, Kinga Sandén. Förvisso är framgången genom att tweetrapportera delvis tack vare god timing. Sandéns uppvisning i hur en bra rapportering kan se ut hade varit mycket mindre utan all hype, som skapats av att media helt enkelt verkar vara redo att se fördelarna med Twitter och andra nya kanaler. Också den hypen är förstås ett exempel i sig på hur de nya kanalerna fungerar. Det är vackert meta.

Newmill är däremot fortfarande bara fucking Mordor.

- - -

Update: Jamen klart Kinga fick det. Köng!

Nu i Indisk kontext, men återigen seglar abortfrågan sedd genom fel håll upp i horisonten. Det är alltså två indiska läkare som dömts till fängelse för att ha aborterat foster efter könsbestämning. Flickfoster alltså. Och visst kan jag fortfarande förstå att aktivister i området vill jubla för en sån markering mot synen att pojkar är mer värda.

Ändå fel ände att börja i.

Ur Sydsvenskan: “Synen att flickor är mindre värda än pojkar är djupt rotad i det indiska samhället. En anledning är det utbredda systemet med hemgift som innebär att flickans föräldrar måste betala stora summor pengar till den blivande brudgummen och hans familj när hon ska giftas bort. Pojken ses som familjens pensionsförsäkring, eftersom han tar bruden med sig in i föräldrahemmet efter giftermålet och tryggar storfamiljens försörjning.”

Ja, så varför i hela helvete vill man inte sätta sina ansträningar på att råda bot på den orättvisan? Vad är det för vinst att några fler kvinnor kan födas in i det jävla skitsystemet, rather be ofödd vafan. Klart jag förstår varför just den änden börjats i, eller snarare varför det lyckats och två blivit dömda: Muthafuckas som gärna bibehåller systemet att kvinnor ska komma med hemgift är också muthafuckas som hatar abort. Att som kvinnorättskämpe börja i den änden är alltså en farlig allians. Att dessutom kalla aborter, hur frekventa de än är, för folkmord är också jävligt obehagligt.

Familjer som är för fattiga att behålla en flicka agerar efter en karg jävla verklighet, och det är den karga verkligheten som ska förändras. Kanske kunde man hoppas att tillräckligt många aborter skulle göra kvinnor till så mycket av en bristvara att systemet fasas ut av den anledningen (marknaden oh yeah), men troligen skulle det väl snarare göra giftermål generellt till klassfråga.

- - -

Skrev om könsselektiv abort när det gällde Sverige också om ni minns:

http://paparkaka.com/?p=971

http://paparkaka.com/?p=1196

Folkpartiet vad i helvete. Jag vet att det inte blev något av med den saken, men medborgarkurser alltså. Förutom fett med lulz bara att någon kommer på ett sånt vansinnesprojekt, en fundering dyker upp: Har vi någon som kan räkna på hur mycket, exakt, förolämpande det är att komma till ett land och bemötas av nånting i stil med

Vi bryr oss inte riktigt om var du kommer ifrån, om du inte är nordisk åtminstone, men vi tror att du har värderingar annorlunda än oss som måste vara väldigt skadliga om vi släpper in dig hur som helst. Du ser ju helt annorlunda ut! Kan du stava till jämställdhet?

Har vi nån som kan göra det? Har vi vidare någon som kan fråga Nyamko Sabuni, som verkar ha slagits för projektet, om hon inte kan känna igen det där bemötandet från alla gånger som hon säkert fått skenkomplimangen att hon talar bra svenska för en invandrare?

Jag blir frekvent anklagad för att förlöjliga Pär Ström av grådvärgsansamlingen i både GenusNytts kommentarsfält och i anslutning till min debattartikel. Helt ärligt tog jag åt mig först, precis som jag delvis ångrat språket i remixen för att det blivit kontraproduktivt (as if det skulle övertyga nån annars, men vi skulle slippa några onödiga lager lök innan kärnan debatterades), men vid närmare eftertanke är det ju faktiskt inte någonstans så att jag förlöjligar Ström åtminstone i den texten.

Vad säger jag?

Jag kallar Pär Ström extremist. Det gör jag på grunden att han väljer att se kvotering överallt även där utnämd kandidat är smärtsamt given som val, samt hänvisar till luddiga konspirationsdoftande viljor i feminismen att ta över makten helt.

Jag kallar Pär Ström antifeminist. Det är knappast något han skulle motsätta sig tror jag.

Jag menar att grunden till att Ström anar kvotering i regering är endast spridda röster från andra platser än de som faktiskt beslutar om posten. Jag kallar indirekt denna grund för löjlig. Jag skriver att Carl Bildt aldrig tillfrågats om han ens varit påtänkt eller önskat posten, och gör detta som en sarkastisk poäng baserat på att det är löjligt mena att Bildt måste varit påtänkt.

Jag kallar Pär Ströms argumentation löjlig. Men det är inte förlöjligande.

Att kalla något jag uppfattar som löjligt för just löjligt är inte att göra någonting löjligt. Det skulle inte gå att bemöta Ström på annat sätt än att visa på löjligheten i argumenten, eftersom det är det som är problemet med dem. Han säger att regeringen medvetet valt en kvinna främst, grundar detta på något löjligt, och jag säger att det var löjligt. C’est tout.

- - -

Jo, vänta, det står att han ropar sig högröd också. Det är faktiskt förlöjligande. Dock är det precis som med “‘landsortstidningen” något som petades in i en redigering och inte ord jag själv valt. Signerade, visst, men låt oss kvitta den saken mot meningar från ströms text såsom “om kvinnor inte vill bli brandmän så får man väl pressa in dem i brandbilarna”. Målande bilder som inte spelar så stor roll, kalla mig högröd hur mycket du vill, jag kan ta det. På den punkten har jag alltid levt som jag lärt.

Alltså:

- Kalla något löjligt löjligt = inte förlöjligande

- Framställa något som löjligt eller mer löjligt än det är = förlöjligande

Jag tycker att man kan läsa Pär Ström om de olika situationerna för män och kvinnor vad gäller sjukskrivningar. Det är nog första gången som jag läst något av Ström (men troligen inte första som skrivits) som bara rakt av förklarar att det föreligger jämställdhetsproblem. Utan att texten i sig börjar hacka på feminister (tacka trollen för att jag ändå fått dementera den saken i en kommentar). Det är kort sagt GenusNytt som den plats för seriös mansvinkel det kunde vara.

De flesta motståndare till positiv särbehandling gör det grova misstaget att tro det är möjligt att objektivt utse Den Mest Kompetenta bland kandidater till en post. Det verkar ofta totalt omöjligt för den som tror på sådan objektivitet att greppa att kompetens kan yttra sig på väldigt olika sätt, och framför allt vara föremål för en prioritering. Att man för politiska uppdrag inte kan se denna ordning är särskilt anmärkningsvärt genom bara den grundläggande faktorn att helt olika ideologier ligger till grund för lämpligheten. De som vill jiddra om kompetens måste alltså gå omkring och tro att en borgerlig eller rödgrön regering båda skulle utse samma person om de såg allt objektivt?

Man har en tjänst att fylla, och x antal sökande. Sen prioriterar man vem av de man kan tänka sig till tjänsten kommer utföra uppdraget på det sätt som man helst vill se. Alla är troligen kompetenta, men vem har rätt sorts kompetens för det resultat man vill se?

Det kan förstås verka som att jag försvarar Cecilia Malmströms utnämnande med hänvisning till objektiv kvalitet. Det är förstås trams, jag anser förstås att hon garanterat har grundläggande kompetens och kontaktnät som gör henne lämplig, men resten av min argumentation handlar ju snarare om att jag tror hon är ett sånt namn man automatiskt kommer att tänka på när det vankas ny plats i kommissionen.

Så går ju rekrytering till i praktiken om man inte har några särskilda mål vad gäller just jämställdhet eller annat. Så gick det också till när jag får plats att skriva ner Ström - någon tänker att den där killen som brukar lacka på Ström vore väl ändå en bra motståndare om vi ska få till lite debatt här?

Så fungerar det också när män tyst förfördelats Inte genom bastukonspirationer, utan genom referensramar. Män har vanligen sett andra män i första hand. Och det är ju ganska självklart när män ser just andra män på 23 av 27 platser i kommissionen.

Jag har skrivit på Sidan 4 och gått i fejd med Pär Ström igen. Det kan verka lite parodiskt, men blir man tillfrågad säger man ja. Det är förstås väldigt roligt också att redan första arga kommentarerna från läsare med Strömmen är att jag är elitist som kallar DD för landsortstidning. Tydligen bor jag också i Stockholm.

I likhet med mitt blogginlägg om Pär Ström igår kanske jag därför borde kalla mig för troll. Nu var i och för sig inte ordvalet landsortstidning mitt eget utan dök upp i redigeringen, men jag visste vad det kunde ge för reaktioner och valde att stå för det ändå. Att det däremot skulle göra mig till huvudstadselitist och dessutom göra hela min artikels poäng oväsentlig, det kunde jag aldrig ha trott. Men så är det up in this trolling bidness. Man vet aldrig hur galna n00bs kan bli.

- - -

Jag undrar förresten fortfarande om Ströms vapendragare i Pärmilla-unionen, Camilla Lindberg, uttalat sig i frågan. Det är ändå en partikamrat till Lindberg som blivit toksågad.

Jag är så oerhört nöjd över att det är tre local boys som blivit häktade för branden i Torslanda som ödelagt skolan. Verkar vara regular svennebarn också. Hur vanlig man nu är om man åkt dit för en bunt andra otrevliga brott också. Men liksom fy fan om det varit typ Biskop-kids som åkt dit och bränt, jag hade fått plågas så av snacket om det på mitt dagjobb. Nu är det bara att luta sig tillbaka och njuta tystnaden av att ingen vill prata om det när inte invandrare ligger bakom.

Lite spännande vore det också att fråga dessa tre ungdomar om de inte skullevilja komma och gästelda på Thorburnsgatan. Kanske några läroböcker vore en rimlig eld?