MUF ser i alla fall på 24 (ang. förra inlägget). Känns tryggt.

Moderata ungdomsförbundet skulle exempelvis starkt stödja om Sverige tillsammans med andra eller själv satte ihop en insatsstyrka och fritog Dawit Isaak. EU:s snabbinsatsstyrka borde vara ett påtryckningsmedel i kampen för att befria Issak. Vi borde inte heller backa för att realisera hotet om Eritrea inte ger efter.

Sagt av ordföranden Niklas Wykman på … Newsmill såklart.

DO vill stämma Skandiabanken på grund av att en man fått en betalning via nätet stoppad när hans meddelanderad innehöll ett namn som fångades upp i deras terrorfilter. Hans förnamn, Ahmad. Djupt stört, upprörande, och naturligtvis också väldigt väldigt lolwut. För egentligen måste jag säga att den verkliga skandalen är att någon betalat för ett så uppenbart idiotiskt system.

SvD.se berättade om historien redan i augusti förra året. Då förklarade Skandiabanken att de är tvungna att spärra namn som finns med på EU:s terrorsanktionslista och att de bara följer svensk lag.

Men systemet har vissa hål. Betalningstjänsten reagerar automatiskt både om mottagarens förnamn eller efternamn finns med på sanktionslistan eller om någon skrivit in ett namn som finns på listan i meddelandefältet.

– Ska du skicka pengar till en Martin Svensson och det finns en Martin Andersson på sanktionslistan kommer systemet att reagera, konstaterade bankens informationschef Lena Hök förra året.

Problemet är ju förstås att inga vanliga svennenamn eller europeiska namn skulle sättas på en sån lista, och finns inte där idag heller. Men jämförelsen är förstås korrekt så till vida att Ahmad är typ lika vanligt som Martin. Därför kan vi slänga ihop ett lite roligt fiktivt tankeexperiment. Tänk dig att tre personer med namnen Martin Johansson, Anna Svensson och Johan Andersson söks för internationella terrorbrott och därför hamnar på filtrets lista. Detta skulle föra med sig att ingen med något av dessa för- eller efternamn kunde motta eller skicka pengar, och alla meddelanden innehållande något av dessa för- eller efternamn skulle stoppas. Vad skulle hända med Sveriges konsumtion om man lade såna restriktioner på betalningar? Bara med tre namn i filtret är jag övertygad att effekten skulle märkas.

Men framför allt är det puckat eftersom det lär vara mer effektivt att låta ett sådant filter fungera informativt istället för restriktivt - om man vill ha tag i en terrorist kanske man ska ge fan i stoppa saker sådär så det märks och bara registrera transaktionerna för att spåra. Ser inte våra politiker och systemutvecklare på 24!? Herreguu.

- - -

Update: För övrigt är det jävligt slarvigt av SvD att skriva att ett “muslimskt” namn stoppats. Arabiskt och muslimskt är inte samma sak vafan.

Jag står med Panam på vagnhållplatsen och ser RKU:s affisch på sopkorgen. Bojkotta EU-valet. Och jag fnissar lite. Ändå lite gulligt hur vansinnigt naiv populism kan vara, och som kampanj är den nog inget att uppröras över, även om jag kan tänka mig att Old Skool Kommus kommer se det som en seger när röstsiffrorna garanterat är låga även detta val - att det skulle vara deras förtjänst eller ens för att folket alls bojkottar medvetet. När man konstant ligger långt under 4 procent i det “vanliga” valet tar man varje skenbar succé som verklighet.

Det skulle kunna betraktas som en överdrift att kalla det populism förstås, eftersom jag just antytt det att det bara handlar om lågt engagemang och inte aktiva val. Men argumenten de för fram är idealtypen för just populism. Jag fick nämligen senare inne i stan en flyer tryckt i handen där deras tre huvudargument fördes fram. Och oavsett skäl till det låga valdeltagandet tror jag att många som inte röstar, eller röstar motvilligt, har just den synen på EU.

Så låt oss kika på argumenten för en bojkott, as given by Kommupartiet.

1. En röst är ett stöd till vårt medlemskap. Bojkott visar att du är mot EU och ökad Brysselmakt.

Nej. En bojkott ger endast signalen att det krävs upplysning om EU i valtider eftersom inte en politikerkäft kommer tolka det som att folket bojkottar aktivt. Ens om det vore så.

2. En röst är ett stöd till högerpolitiken, eftersom sossar och moderater röstat lika i 9 av 10 omröstningar.

Nej. För det första kunde det lika gärna innebära att moderater röstade på sossevis. För det andra kan det lika gärna innebära att Sverige är mer enhetligt gentemot andra länder i ett internationellt sammanhang. För det tredje har man inte förstått hur EU-politiken fungerar i praktiken om man tror det där är viktigaste indikatorn. Det skulle mycket väl kunna sägas att det generellt förs högerpolitik i EU, men det praktiska arbetet är oerhört mycket mer likt lobbyverksamhet än bara stilla röstande och en enda person från vilket håll som helst hade kunnat få till de lika rösterna i de där 90 procenten. Eh vilket gör att detta argument också kan bemötas som att det behövs mer upplysning.

3. En röst är ett stöd till att skapa ytterligare ett gäng miljonärer, eftersom parlamentarikerna höjer lönerna hela tiden de girigbukarna.

Eller så är det en röst på nån som kommer in och jobbar för sänkning eller stopp på höjningarna. Det där är inte ens ett argument. Gammvänstern visar allt oftare upp hur konservatism är ett otäckt drag i både höger och vänster med såna här påståenden, för även om det skulle vara så att Sverige gick ur EU hade miljonärerna de pratar om fortfarande skapats, bara inte i Sverige. Men klasskampen internationellt är förstås skit samma när man jobbar med blind konservativ nationalism. Fast också: Nej. Det är rikligt betalt, no doubt, men jag har aldrig fattat detta extrema hat mot välbetalda politiker. Som populism och irrationell synbol, visst. Men att styra en socialistisk utopi torde ju vara det mest ansvarsfulla arbetet man kan ha.

Ändå lite gulligt ja. Men krama dem då på stan, säg att det blir bra alltihop. Sen går du och röstar.

När besvikelsen lagt sig en smula och jag ringt, hört efter om, samt accepterat vårdish i sommar inser jag vad det är som verkligen orsakat en sån våg av irritation att jag måste dra till med ett inlägg som annonserar mina skillz på ett kanske inte jättefungerande sätt.

Jag hatar detta fattigliv. Och det jag mest hoppats på genom mitt prospect på jobb var inte att det skulle vara ett fantastiskt roligt och givande arbete. Det skulle det verkligen vara, men främst såg jag slutet på tunneln som heter fattiglivet. Slippa ännu en sommar med lånade pengar av föräldrar som första anhalt och slita med ett jobb jag inte passar för (hur mycket de än fått för sig där att jag är bomben - en ung kille i vården kan inte göra fel), för pengar som knappt är mer än vad man kunnat få genom soc. Faktum är att det i praktiken till och med är mindre, eftersom det är ett vik över två månader och hälften i taget är knappast mer än fem tusen, om jag har tur. Jag vet inte ens ännu om det är 100 eller 75 procent.

Fattigbloggen på Aftonbladet störde mig aldrig. Jag tyckte det var bra att uppmärksamma fattiglivet, det var oavsett social turism och lite slarvig uppbyggnad tillräckligt uppseendeväckande, och om man läste folks kommentarer dessutom oerhört rikt på vidare berättelser. En sådan är min egen, inte i en kommentar, men här.

Precis som det förr irriterat skiten ur mig att industrilöner används som nån form av standard på vad “arbetaren” lever på, medan det uppenbara exemplet vårdish tillsammans med många andra jobb ligger på oerhört mycket lägre nivå och direkt väcker frågor om genus såväl som om växande tjänsteekonomi, har jag nu haft det lite svårt att acceptera att jag faktiskt levt flera månader på rätt mycket mindre än vad soc hade kunnat ge. Men det är helt enkelt en ännu högre tröskel än att hanka fram att behöva sitta på puckomöten och lära sig saker jag redan kan. Ja, och en del social fobi på det förstås. Faktum kvarstår ändå att jag kan ta jobb jag hatar när de erbjuds, men det gör liksom ingen skillnad förutom skatten jag genererar (tagen från offentligheten rätt betydelselös den också).

Jag känner mig ändå som en freeloader mest hela tiden, det behövs inga statliga bidrag för den saken. Jag känner mig skyldig när jag äter frukost hos Panam, känner mig skyldig när nån bjuder på öl eller mat ute, känner mig skyldig som inte tar ekoburken krossade tomater på Willy’s, känner mig tråkig som måste säga att jag faktiskt inte kan följa med på vaddetkanva för att jag inte har råd.

Min pepp för ett jobb byggdes helt och hållet på att äntligen få bli den som bjuder istället för den som blir bjuden. Att äntligen slippa oroa sig. Att ha råd att köpa glasögon som inte är 10+ år gamla. Inte ursäkta sig för att man lägger pengar på att festa*. Jag är snål på många sätt, men de flesta bygger på karg verklighet.  Jag hade peppat för att förändra den, och det är den peppen som sabbats. Nya grejer i sikte är en tröst, men först till höst. Projekten, de kan realiseras men det är på hobbynivå till att börja med. Det är ett faktum att även framgångsåret 2009 kommer innehålla en dryg snålsommar.

- - -

* Appendix. Det är lätt att förkasta beteendet som gör att mycket av mina pengar går till fest. Men det är inte rätt för det. För det första lägger jag oerhört sällan mer än 200 på en kväll, mitt rekord är 600 och då var hälften en konsertbiljett, och för det andra är det fucked att betrakta det som annorlunda än något annat intresse. Jag lägger fortfarande mer i hyra - och min hyra är jävligt billig ännu.

Bara om nån skulle klaga alltså. Nån gång ska jag redovisa en månads utgifter tror jag.

När jag gick i högstadiet hade vår kvinnliga gympalärare inte så mycket skrupler mot det där att klampa in i killarnas omklädningsrum. Oftast med frågan vem som inte tagit tillbaka plånbok/nycklar från förvaringslådan som vi brukade lägga dessa i. Nån gång gick hon även in i duschen. Jag har ärligt talat ingen aning om detta var ett svepskäl för att spana kroppar eller inte, hon var rätt virrig i allmänhet, och som varande även vår biologilärare var hon fullt möjligt av nån slags naturiståsikt att det där med naket inte är så noga. Dessutom var det ju alltid nån jävel som glömt sina grejer i lådan.

Oavsett detta var ändå fallet så att vi skämtade som fan om saken, men aldrig pratade om det som ett övergrepp eller något att anmäla. Det fanns säkert de på skolan som hade problem med det – men jag vet att jag själv absolut inte betraktade det som särskilt hemskt. Ens som kortväxt 14-åring med kukkomplex. Men när jag gick i mellanstadiet var blotta påståendet att en manlig gympalärare kollat in i tjejernas omklädningsrum en jävligt big deal.

Under en msn-konversation med en kvinnlig vän påtalade hon att hon nog borde ta på sig lite kläder eftersom hennes manlige inneboende snart skulle komma hem. Eller skulle hon? fortsatte hon sedan, och antydde att hon skulle reta eller förföra honom whatever. Jag sa att det var ju då fan att man själv inte skulle kunna göra den grejen, sitta naken när ens eventuella heta flatmate kom hem – om jag skulle göra det som man skulle det ju vara … hotfullt. Jag tänkte då vidare. En naken kvinna bara sådär tas för antingen en inbjudan, eller beroende på kontext kanske som en utsatthet, medan en man skulle vara påträngande i den förstnämnda kontexten, och i den andra kanske ett direkt hot. Eller som en lustighet, som en annan kvinnlig vän uttryckte det när vi diskuterade saken.

Du har säkert sett American Pie. Den filmen alltså, den är fan det ultimata exemplet på allt jag vill säga i den här frågan. Förutom det framträdande temat unga män som jagar efter sex på alla möjliga sätt – med kvinnorna i försvarsposition – finns även en bra illustration av vad ”riktigt” sex är. Enough of this blow job bullshit; I got to get laid already. Killen som till skillnad från de andra har en flickvän definierar sig fortfarande som oskuld, en avsugning är nämligen inte sex (nog). Men för dagens ämne ville jag komma till en annan sak. I slutet, när Band Camp Girl haft vilt sex med Jim för att sedan vara försvunnen dagen efter, inser han först att han bara utnyttjats för sex av henne – men utbrister snart: I was used … Cool! och det ger på en gång det jag sa förut. Ingen egen övergreppsbild. Män ska ta sex, och Jim har just fått det gratis – vilket är vad used innebär från hans perspektiv. Att bli ofrivilligt intagen av en kvinna finns helt enkelt inte, inte ens när kvinnan kallar honom bitch och rent allmänt tar kommandot.

Den antifeministiska favoriten falska anklagelser harvas konstant. Ofta beskylls kvinnor som anmäler våldtäkter för att ha ångrat sig i efterhand och därför vilja kalla det för våldtäkt – som en sorts upprättelse för att det egna försvaret fallit av olika skäl. Jag tänkte ta antifeministerna på orden nu och resonera utifrån en hypotetisk situation att det stämmer. Vad innebär det i så fall för våldtäktsbegreppet och framför allt för vår syn på sex? Ja, det säger förstås att jag är spot on och dead right.

Motivationen till att anmäla någon för våldtäkt som antifeminister hävdar den är för det första en intressant väg in på hedersfrågan och dess existens även i västerländsk kultur. Den är för det andra en tydlig indikator på att sex fortfarande är något som en kvinna kan skämmas för. Man kan inte hävda att en kvinna skulle vara motiverad nog att sätta dit en oskyldig om det inte fanns en påtaglig skuld för det sexuella snedsteget att undvika. Naturligtvis är det dock min vidare tolkning att beskriva det som rollen av försvarare mot ett manlig pådrivande och inte något som antifeminismen skulle uttrycka. De där brukar ju inte vara så noga med att hitta sakers ursprung så länge inte feminismen kan beskyllas. Bara så du vet vad som är mitt och deras alltså.

Jag tänkte vidare kapa ett exempel på ett verkligt fall rakt av från den antifeministiska bloggaren Ingrid Carlqvist. Historien är alltså att en kvinna efter sin möhippa tagit med sig en väninna och en man hem på efterfest, väninnan har gått ut på promenad nån timme, och när kvinnan vaknar är hennes trosor nedhasade och hon minns ingenting eller väldigt svagt. Mannen säger senare att de haft sex, helt frivilligt. Har hon då bara ångrat sig eller har hon utnyttjats och kanske till och med drogats?

Well, kanske inte något av dem, pucko. Antifeministen drar till med ånger, att hon hade känt för att vara lite otrogen sådär innan bröllopet slog till helt, men accepterar ändå i samma veva att kvinnan varit så abnormt full att hon kanske behövt vård och har dimmiga minnen. What’s up with that? Ja, den dömande tonen är ju direkt äcklig, men det kanske inte är helt off egentligen som faktauppgifter betraktat – låt oss nu fortfarande säga att falskanklagelsen är en realitet – att hon både velat ha sex och varit just så full. Att vara fyllekåt existerar. Att göra saker på tokfyllan man inte minns, men som av närvarande uppfattas som aktiva och medvetna – och säkert är det, existerar*. Människor som beter sig extremt annorlunda på fyllan existerar. Och ja, ska hon snart gifta sig kanske hon inte vill befatta sig ens med funderingar på om det kanske varit frivilligt. Men om det verkligen betyder att det är ett konkret och medvetet beslut att sätta dit en oskyldig, det kan man inte så lätt hävda. Nu rör vi oss ju i heteronormativiteten, där en kvinna som haft sex har blivit tagen, och om det är så att hon har haft sex men inte minns hur det gick till kommer hon direkt att känna av det som ett övergrepp.

Det här är ett tankeexperiment och ett resonerande, jag skulle aldrig döma enskilda fall som jag inte har all kunskap om på allvar. Så nu justerar jag exemplet istället, för att vässa min egentliga tes: tänk dig att INGEN av dem minns något, men båda förstår att de haft sex. Vem är våldtagen?

Ja precis. Ingen egen övergreppsbild. Du kan knappt föreställa dig att mannen utnyttjats. Kom igen! Det är ju inte han som penetrerats liksom. För det är klart vi kommer tillbaka dit, visst lovade jag att återkomma också. Frågan är ju utöver kopplingen till vad vi betraktar som riktigt sex eller inte, varför insidan är så helig. Är det bara fysiskt? Nej, jag tror inte det. Eftersom det inte spelar någon roll. Ofrivilligt sex betraktas som och är ofrivilligt även lubricerat**. Och du förstår att det måste bli ännu mer fortsättning nu. Jag har inte ens tagit upp tjatsex ännu, och det börjar redan barka hän åt våldtäkten som metafor. Du får ursäkta, men vänta igen på nästa del. Jag skulle kunna skriva en bok om det här***.

- - -

* Som vidare läsning rekommenderar jag LSM i detta inläggs framför allt sista stycke. Och varför inte även **detta inlägg bara för att vi är igång. Hej dubbel pingback från Gustav #2!

*** Kanske gör jag det! Hjälp mä med detta. Offerter till gustav@paparkaka.com såklart.

- - -

Tidigare delar:

Första. Andra. Tredje.

Idag togs jag ner från min lilla pipe dream att få jobbet jag var på intervju för tidigare i maj. Det var på många sätt ett drömjobb och perfekt för dagsläget - leda ett biblioteks planerade projekt för digitala tjänster, vara professionell nörd och sociala medier-junkie på heltid i ett år. Dyka ner i ett projekt en begränsad tid och veta att det skulle komma tid för sånt jag annars vill göra. Och att äntligen få byta sida från att vara den som bjuds på drinkarna till att vara den som bjuder. Klart det inte var dumt att hoppas med tanke på den begränsade konkurrensen på fyra andra, men nu har jag kanske förbrukat chansen att ta det vanliga vårdjobbet jag gjort under somrarna genom att hålla de på halster alldeles för länge. Fint att de kunde vänta ett tag, men what now.

Jag behöver jobb. Och är det inte så att jag kan tänkas ha läsare som sitter på såna? Detta är att betrakta som en annons. Jaga mitt huvud.

Jag har en fil. mag i Biblioteks- och Informationsvetenskap (magisteruppsats om taggning en googling bort), tillsammans med musikvetenskap, ekonomi och statsvetenskap. Jag har skrivit och marknadsfört formexperimentet jag kallat för litterär remix (antingen minns du saken, eller så klickar du “Le RMX” ovan). Jag har drivit Print Screen-dagboken i över 5 år. Jag har skrivit hela livet och gått skrivarlinje på Fridhem för att också ha lite papper på saken. Jag har debatterat offentligt på både blogg och i gammelmedia. Jag behärskar en bunt trevliga datorprogram för form och bild, CSS och HTML är baggisar, och jag har tragiskt mycket kunskap om sociala medier och överhuvudtaget en oslagbar instinkt för det mesta i världen online. Jag kan skilja spam från allvar på bara lukten. Jag har akademiskt flow när jag rappar, dansar som en demon och sjunger som en Idol-sökande som åker ut i andra uttagningen på grund av fel genreval och för mycket egna idéer.

Jag har förgyllt Kvällspasset i P3 i ca ett år, jag har piskat igång pöbeln på otaliga karaokekvällar i sunkhaksmiljö och jag har en organiseringskänsla jämförbar med Alejandro Fuentes Bergstöm. Mitt tvångsmässiga ansvarssinne är också av den grad att jag, om detta inte fungerar, garanterat inte säger nej till vårdish om de ändå erbjuder mig vik när jag ringer dem i veckan för att se om de hållt längre än jag trodde på platsen. Hur mycket jag än vantrivs.

Vill någon bara hjälpa mig att dra igång något av två olika bokprojekt är det nästan ännu bättre. Det mest färdiga handlar om hatbrev. Drömmer jag bara nu, eller ska någon få något att hända?

[MVH gustav@paparkaka.com]

Wow, GP vill styrka min bild av den här stan som ett Ankeborg. Måndagarnas kulturdel är förstås alltid brottsligt tunn, men så pajasaktigt innehåll som dagens kommentar på spam av Umberto Eco trodde jag inte de skulle låta vara längsta artikel i hela dagens del. Eh liksom, Eco, bliv vid din läst.

Han föreslår att man ska hämnas på spammarna och det må vara med en viss skämtsam ton, men det är uppenbart att han inte har nån som helst koll på hur saker fungerar. Hämnden ska vara att svara alla spammare med att skicka “tunga” pdf-böcker på typ eh 11-37 MB och på det sättet störa deras bandbredd. Förutom att det är lite kul att han vill skicka Bibeln och Aristoteles verk är det bara totalt löjeväckande att han tror nån kommer ladda ner filen, att det skulle vara så jävla tungt att ladda ner en liten bok, eller att han börjar prata om att öka storleken på filen genom större typsnitt och radavstånd. Skicka dem en complete series av Dallas på några gigabyte istället om det ska vara så. Men det ska ju inte vara så eftersom förslaget är idiotiskt, och om han inte menar det allvarligt är det fortfarande Ankeborg av GP att blåsa upp det med en fet illustration och allt på större delen av tidningens kulturutrymme.

Men för att behandla något allvarligt istället: jag måste verkligen ifrågasätta den “forskning” som fått fram att spam är en gigantisk miljöbov. Eco refererar till en relativt uppmärksammad rapport som dök upp för nån dryg månad sedan (här omtalad i DN). Lika mycket koldioxidutsläpp som 3 miljoner personbilar släpper ut på ett år, säger den, men inte alla medier preciserar att det är då räknat som att HÄLFTEN av denna energiåtgång tillskrivits läsandet av spammen. Läser du den eller? Men framför allt: inte en käft verkar reagera på att rapporten är producerad av MacAfee som säljer antivirusskydd och spamfilter, och därför har allt i världen att tjäna på att vi är ytterligare nervösa för alla hot från Internet. De är bara lite smartare i sin marknadsföring än just spam.

Jag har några exempel att dissekera. Kanske är tesen självklar sedan. Vad det kommer röra sig om är varför det allmänna våldtäktsbegreppet ser ut som det gör. Och varför män inte kan våldtas. Det är förstås sammanlänkat.

I DN publicerades för ungefär ett år sedan en artikel om två fall som prövats i Högsta domstolen, vars utfall kritiserades av Riksåklagaren. I det ena fallet hade HD menat det rörde sig om våldtäkt när en man fört in sina fingrar i en sovande kvinnas slida. I det andra menade HD istället att det skulle bedömas som sexuellt tvång att en man hade runkat en annan man när denne sov. Hovrätten hade dömt helt omvänt, och HD:s beslut skulle ge omprövan i Hovrätten.

Motiveringen till Högsta domstolens beslut vad gäller övergreppet på mannen var att det inte var att betrakta som lika kränkande som ett påtvingat samlag, medan övergreppet på kvinnan enligt HD var just snarlikt ett påtvingat samlag. RÅ menade istället att båda fallen borde kallats våldtäkt.

Så vad var skillnaden? Jag vill uppmärksamma ett visst ord här som har en oerhörd betydelse: samlag. Vi talar om penetration. Medan lagtexten numera inkluderar fler handlingar än ofrivillig penetration (den med en penis då), relaterar den fortfarande alla handlingar till denna. Mycket analogt med att en heteronormativ syn på sexualitet kallar penetration för sex, medan allt annat bara är ”förspel”. Det kan då sägas att lagens våldtäktsbegrepp fortfarande menar att en riktig våldtäkt – riktigt ofrivilligt sex - är lika med penetration, men att vissa handlingar kan sägas vara tillräckligt lika penetrationen för att rubriceras som våldtäkt i rätten.

Enligt exemplets beslut i HD kan alltså en man inte sägas vara våldtagen utan att ha blivit penetrerad av något. Eller en kvinna för den delen, kan tänkas. Varför kan jag inte låta bli att direkt relatera till det jag hävdade nyligen? I penetrationen såväl som i det heterosexuella ”spelet” är det mannen som är aktiv och tar, medan kvinnan är den som blir tagen. Därför är det helt oväsentligt i lagens ögon, av exemplet att döma, att de båda handlingarna som prövades faktiskt var exakt lika mycket simulation av den heterosexuella penetrationen. Men den ena utförd på könsorganet som tar och aldrig tas.

Det är förstås också penetrationen som gör det möjligt för oss att tänka att en man kan våldta andra män. Eller för den delen föreställa oss en kvinna våldta en man genom att tvinga på honom någon form av anal penetration med ett föremål. Den utsatte mannen hamnar då på fel sida om den heteronormativa penetrationen, och blir den som tas. Förutom den kränkning som är direkt motsvarighet till en med tvång penetrerad kvinna, så blir en penetrerad man genom detta övergrepp till just en ”kvinna”. Eller till bög. Det är inte svårt att tänka sig att det är ett skäl till mäns homofobi, och det är också lysande styrkt av exempelvis fängelsevåldtäkters skapande av en ”bitch”. Eller ”prag” som jag vill minnas att de säger i Oz.  Oavsett förekomst, eller hur situationen ser ut i verkligheten, är det svårt att förneka att mycket populärkultur skapar precis denna bild av en på så vis sexuellt utnyttjad man. Utan penetration heller ingen riktig våldtäkt, ens med manlig gärningsman, enligt HD:s beslut ovan.

Det må komma naturligt för många, mig själv inkluderad om jag bara går på känslan, att betrakta det som en värre kränkning att få något infört i sin kropp än att utsättas för andra ofrivilliga sexuella handlingar. Men är saken klar för det? Jag återkommer, men först nästa exempel:

I april i år rapporterades det, i främst kvällspressen, om en händelse i Ryssland där en kvinna övermannat en man som försökt råna skönhetssalongen hon var föreståndare för. Hon hade sedan bundit honom vid ett element och utnyttjat honom sexuellt i tre dagar efter att ha tvingat i honom Viagra. Vad som hänt i rätten sedan vet jag inte, men det uppgavs att de båda skulle åtalas för sina respektive brott. Det är ändå inte intressant i sammanhanget, eller för den delen om historien är helt sann. Intressant är istället hur den diskuteras i de bloggar och forum man finner vid en enkel fulgoogling.

Inte oväntat diskuteras saken på Flashback, men även andra olika forum av olika slag. Slående är hur många, framför allt unga killar (att döma av användarinfo), som kommenterar händelsen gillande – att man borde avundas eller gratulera rånaren som fick ligga med en vacker ung kvinna. Om hon nu var vacker vet vi inte, men ung åtminstone. Redan den öppnande frågan på just Flashback-tråden är om jag inte som man skulle valt att villigt stanna kvar som sexslav (illustrerat med en animerad smiley som kör en Kevin MacAllister med ögonbrynen). Vidare går forumsnacken av denna typ ungefär som dessa exempel: Om hon såg bra ut var det inte våldtäckt (smiley). Gött, då kanske man ska råna hon sen. (Dessa och nedanstående citat med orginalfelstavning såklart.)

Flera fördömanden av kvinnans handlande förekommer också, förstås, men de är absolut inte i majoritet, inte gentemot vare sig gratulationerna eller den andra mycket vanliga kommentaren att raljera över omanlighet hos rånaren (vad tusan var det för liten pigmé? en rånare som spöats av en kvinna kan inte få det lätt i fängelset) eller om ryska steroidkvinnor som övermannar vem som helst i en handvändning. Det är också vanligt att uttrycka åsikten att han antingen fick vad han förtjänade och säkert aldrig skulle råna mer, eller att det är att betrakta som två brott som kvittas mot varandra. Rätt åt rånaren som säkert (likt sina rånoffer) kände sig utnyttjad, förnedrad och använd i skamliga syften.

Om du tycker jag går Pär Ström på det hela kan jag förstås garantera att jag inte tänker tillskriva feminsmen dessa diskussioners ton. Som sagt, mestadels unga killar som går loss om hur gött det vore att utnyttjas av en het ryssbrud. Inget mot att unga datanördar inte kan vara feminister, men inte det mest vanliga heller. Vad jag vill få fram är i alla fall detta: inte ens de män som kanske borde identifiera sig med den utsatte mannen gör kopplingen att det är en ”riktig” våldtäkt i detta fall. Varför?

Dessa två exempel illustrerar de två komponenter som jag menar ligger bakom svårigheten att betrakta en man utsatt för ofrivilliga sexuella handlingar av en kvinna som våldtagen. Mannen befinner sig dels på den utförande sidan av penetrationen i vår föreställning om denna, men framför allt vill jag hävda att män inte har någon egen övergreppsbild. Vi är så jävla matade med att alltid framställas som konstant villiga (eller så är vi konstant villiga) att det blir svårt att ens föreställa sig vad ofrivilligt sex – på ett kränkande sätt – skulle kunna vara, i sådana fall där det inte samtidigt flyttat oss från rätt plats i den heteronormativa sexualiteten. Jag har sagt det tidigare: kvinnor försvarar det och vi vill åt det, so it was written.

Alltså kommer det mer text på den saken snart. Tillsammans med tjatsex och andra svåra fall.

- - -

(Mycket intressant är att den plats där en mer konsekvent linje drevs för att båda var brott, och en våldtäkt aldrig är ursäktad, var på ett forum för unga Sverigedemokrater. Dock behöver det inte vara ett genomgående drag i rörelsen eftersom en av bloggarna som skrivit var en SD-blogg, och skrev mest raljerande över ryska hårda kvinnor.)

Det är bara att dra av kläderna på underkroppen och gå omkring på stan med barlagd röv, för vi bor verkligen i en Kalle Anka-kommun. Bara eventföretagsnamnet Göteborg & Co liksom, tjena Ankeborg.

Naturligtvis är det en reaktion på det fjantiga hjulet. Som om det inte var nog med brist på insikt från det offentliga när det gäller saker som Kulturkalaset och överhuvudtaget väderkvarnandet att försöka skapa utopin Evenemangstaden. Inga som helst smakdömanden ligger bakom, det är helt klart en sekundär sak vad jag tycker om utseendet eller grejen i sig att bygga ett fett pariserhjul i stan. Det är väl ok. Rätt dött område där det är tänkt att placeras också. Men denna extremt naiva förhoppning att stora satsningar ska lyfta staden - så lamt. Så lamt.

Ok att vilket Grönköping som helst slänger ihop världens största träbjörn för att tvinga fram lite uppmärksamhet, men det är fan ovärdigt en större stad att hålla på med sånt här. För att inte tala om hur gnället låter. Kan ni inte bara styra upp lite vänligare klimat för mindre independents att göra lite riktiga och roliga saker. Klart det behövs saker som “vanligt” folk gillar whatever, men knappast om det är enda alternativ.

Mig hittar ni i skogen och på klipporna när utetechnon spelas. Byxor på. Men kanske inte tröjan.

Dä helg. Inte tid för att stressa en knepig text. Men andra har skrivit viktigt och bra.