Angående det där med Tele2 och Banhof och att radera alla uppgifter. (Eller att Unni Drougge slängt upp en ljudbok på TPB.) Ljudboksförlaget Earbooks VD har skrivit på Newsmill att bredbandsföretagen gör detta bara för att få mer profit, och inte av höga idel. Eh. No shit! Det var min första reaktion också.

Meeennn. Sådan är marknadsekonomin, det är bara att deala.

Alltså bara en sak till om Armenerna Inga och Anush (innan de faktiskt tävlar åtminstone): du måste verkligen kolla in videon och notera den extrema likheten mellan de som spelar nån slags flöjt och det fula blåalienbandet med klarinetter som spelar på Mos Eisley Cantina i första Star Wars-delen (orginaltrilogin alltså), när Luke Skywalker hittar Han Solo. Det låter fan likadant nästan också.

(Sen är ju också videon ett ännu större skäl att älska den. Massdans FTW.)

Direkt på Inför ESC del två såklart, det var inte lika provocerande idag. Faktum är att jag stämmer in i panelens hyllning av Bosnien-Herz som har ett jävligt pampigt bidrag i Bistra Voda av Regina. Förhoppningsvis slipper vi dock videons extrema Soviet kitsch live, för det är faktiskt lite tveksamt med röda fanor om vi nu ska hålla oss till regelverket om apolitiska låtar (hur långt man nu kan dra det). Plus att det är lite lamt. Men det känns oerhört fint att gilla B-Herz i år igen, förra året var de som du kanske minns mina storfavoriter när Laka tävlade med den vansinniga Pokusaj.

Ska jag vara lite generös idag och ta alltihop för sig kanske? Kejrå. Vi kan börja med Israel då: Trist låt, men spännande att de har en arabisk och en judisk sångerska. Å andra sidan ganska mycket i linje med deras fredsbudskap utåt, och jag är fortfarande djupt skeptisk till deras deltagande i tävlingen. Ännu tristare än låten var dock videon som bara är vaselin på linsen och filmklipp på studiomiljö när de arbetar fram låten. Undrar vad de gör på scen sen. Eller inte.

Bulgarien har som vanligt en påkostad video, och ursäkta om jag diskuterar nåt som inte kommer vara med i showen live sen, men detta är fabulöst roligt! Värsta jävla medeltids/light fantasy-videon komplett med dvärgar och mjukporr där hjälteriddarn har sänghimmelsknull med en storbystad jungfru (får man anta att hon var innan av temat att döma). They show nip och allt, och jag bara gapar. Eh inte på det sättet alltså, man är väl inte Panam heller. Låten? Haha det är some dude som bara falsettar sig igenom allt som om det var ett långt tjut.

FYR-MAC har fått bli del två i låtar jag borde hata men ändå gillar. Det låter … ja vafan låter det. Det är typ rock. Jag skulle ju inte sätta den högt eller ännu mindre tippa på den, men jag gillar den. Sångaren är gulligt ful. Rumänien har verkligen svårt att återskapa den fantastiska eurodängan Tornero från 2006, detta år skickar de en prästdotter som sjunger nån vekt producerad pop om att balkantjejer likes to party. Jag kanske inte borde läst Plattform (Houllebecq) nyss, för jag tänker bara sexturism. Men liksom att man betonar prästdottergrejen är ju sannerligen något tabuish anspelande det med. Perelli i panelen kommer dock undan med att skämta om hennes smink.

Finland då. Det är ganska mycket eurokänsla, till och med en sångtjej och rapdude, men inte riktigt i den stilen som fanns ‘92. Snarare som Aqua. Ett dystopiskt Aqua, av videon att döma. Dark Aqua! Ärligt, det känns som att de anlitat Night-/Daywatch-regissören till den videon, eller så är det bara jag som alltid associerar fingerlösa vantar dit. Nej, jättebra är det inte, och all poäng från panelen hänvisar jag till grannfaktorn. Men den skulle kunna gå långt ändå. (Jag kommer förstås tippa inför första semi.)

I all hast: Island skickar en sömnpillerballad som panelen av nån anledning gillar. Portugal skickar nåt lite folkish/latin som jag också somnar av. Malta återgår till balladerna och sångerskan som varit med tre gånger på 10 år, med en låt som låter som hon alltid gör. Inga av dessa är dåliga, men anonyma.

- - -

För övrigt: Är det inte jättekul att typ de exakta kläderna som Herreys hade på sig i Mello när de vann är de som var med i Metros/Cafés trendrapport för i sommar? Inte för att jag har nåt emot stilen, eller Herreys, men shit vad obekvämt det kommer bli för alla suckers i sommar när jag påtalar dem detta faktum - de lär garanterat tycka det är jobbigt.

Och är det inte intressant att man i Inför ESC får chans, genom inledningens klipp från när han deltog själv, att jämföra Björkens forna oskyldiga och naiva uppsyn med dagens karga beedie-eyes och osympatiska skämt om att Maltas sångerska är tjock.

Is it so damn hard to pay a proof-reader, when you spell like an ogre?

Det är mycket man kan glädjas åt nuförtin. Men specifikt idag får jag hålla mig till att jag redan fått mig en rejäl favorit i Eurovision. GUD vad Armeniens bidrag Jan Jan med Inga & Anush är bra. Videon är så jävla fin och peppande och låten blandar grymt sköna syntljud med lite tevespelsvibbar och lite släpigt östbeat som inte ens är det mest klyshiga.

Inför ESC har förstås en fullkomligt obegåvad panel i år - och fortfarande utan de förra årens nordiska tema - som inte kunde fatta skillnaden på fett jävla sväng och Turkiets mögiga halvmesyr som de av nån anledning föredrog allihop. Trots att både Christer Lindarw och enda kvarvarande nordiska medlemmen, finnen Thomas Lundin, ratat Armenerna med hänvisning till trist trend och svadan “poplåt med etnojoddel”. WTF. Lyssna på Jan Jan, lyssna sen på Turkiets Düm Tek Tek med Hadise och fatta skillnaden. Bara Perelli, som annars var mest utan analytisk hjärna i hela första delen, fattade att Hadise saknade bra produktion.  Hon gav förstås ändå en fyra. Vafan liksom. Sorry Turkiet, men lite sexy dance kommer inte räcka för att smycka that crap. Armenien är tha bomb, det är fresh och ingen jävla fluga, och jag kommer spela den på alla fester i sommar.

Ja det är alltså del ett av Inför ESC som jag tagit igen via SVT Play - andra delen sänds ikväll, men då är jag upptagen. De andra panelmedlemmarna är Petra Nielsen, Marie Serneholt och såklart nestor Björken som programledare (hatet falnar aldrig!). Det verkar som att samtliga är av skild smak från mig. Oväntat…

Bland resten av bidragen var det mest tristess, men Tjeckien hade åtminstone en vansinnigt rolig lågbudgetvideo med en super-rom som hade laserblick och räddade en brud i nöd. Låten var förstås mest konstig, men de kanske har en kul show att backa den med. Panelen hatade förstås, och tyckte videon var dålig. Suck. Andorra hade en rätt söt låt som var trallvänlig, alla i panelen hatade på den men jag var imponerad (Andorra är ju inte topplandet direkt), och Belgiens Copycat var också en av panelen hatad låt som jag ändå tyckte var både med sväng och hade roligt metaironiskt tema. Lågvattenmärket för Perelli förstås, när hon ba Whöö han är ju för fet för att vara Elvisimitatör och sjunger inte nog bra, inte lik nog etc och texten ändå HANDLADE OM någon som var just för fet och dålig för sitt tänkta orginal. Suck.

Största överraskning var dock att jag på nåt jävla sätt lyckades gilla Schweiz arenarock The Highest Heights som jag enligt all logik borde ha avfärdat som ännu ett band man borde bura in U2 och Coldplay för att ha orsakat. Alla såna band är Postgrungekatastrofen 2.0, men så sitter jag likförbannat och gillart. Det togs förstås ner lite när Thomas Lundin sa “det här är riktig musik”. Tur det, annars hade jag ju inte lyckats med att vara tvärtemot panelen på alla punkter. Man är väl en schlager-Marit Paulsen. Alltid motvalls!

Lär ju komma mer imorrn om del två.

- - -

Update: Jag har rättat ett namn som var fel. I’m the worst.

Jag såg länge fram emot Promoes första album på svenska. Delvis sedan den jävligt tighta versen på Afasi & Filthys Benen på ryggen (”lägger benen på ryggen som en styckmördare med fjällräven kånken”, liksom, kom igen!), men intresset har dalat något sedan jag först hörde Svennebanan. Dels för att den är så jävla störigt mycket 2-låtar-i-ett och refrängen bryter av helt, men också för att det där svennehäcklandet må vara roligt, ibland skarpt faktiskt, men knappast så radikalt eller nytt. Det måste inte allt vara heller, men den har omskrivits så och jag bara flabbar åt det. Videon är dock nyduschad klocka.

Meeen. Helt oberoende av låtens kvalitet är det ju med största sannolikhet på gång en jävligt rolig ironi. För detta kommer bli en sommarplåga spelad till leda med boombox i parker, av exakt de bananer som häcklas. Det brukar ju vara så med drift på medelklass, white people, och svenskhet - inga har så roligt åt det som föremålen för drift. Oftast inte med självironi, utan med projicering.

Jag tänker direkt på en grej i Gunnar Lundqvists serie Klas katt, när det påtalas att det faktiskt finns en jävla massa idioter som gillar exakt samma saker som du. Eller ännu mer på den metaserien Daniel Ahlgren gjort i Härda ut (THE SHIT!) där en idiot skrattar åt just det yttrandet i Klas katt. That’s yr dilemma.

Jag har grottat in och skaffat mig ett Twitter-konto. Varför? Inte för att jag varit så jävla anti, men jag har ändå hävdat onödigheten i det (för mig). Man skulle kunna säga told you so. Men jag ska ju inte ha det för att mikroblogga nåt särskilt, jag måste efterforska. Det har dykt upp skäl att sondera 2.0-världen lite extra, och det är pepp.

Vi kan börja med upplysningen att fler gett sig in i ämnet mansförtryck på ursprungsplatsen Newsmill. Länkad här är bitterbloggaren Daddy, men annars har Schyman och Birgitta Olsson mfl gett sig in också. Schyman tar bland annat tag i det jag utlovade som extramaterial idag, gällande de infamösa manshatarskandalerna (hon har även skrivit en version till AB Debatt) - men eftersom jag faktiskt tycker att hennes svar i övrigt är lite löken måste jag förstås ändå ta det själv här också.

Det var ju det där med att “På Feministiskt Initiativs partimöten sjunger man jag hatar dig du djävla man … jag hatar dig så mycket jag ska slita dig i stycken” (Pärmilla i AB) - som naturligtvis inte är sant - och frågan är om det är av taktiska skäl, av bristande intelligens, eller av simpel desinformation och redan etablerad ankefaktor i pressen som Pärmilla formulerat sig på just det sättet. Jag sätter mina pengar på en kombination av det sista och det första, eftersom jag knappast tror att antifeminister var där och såg hela grejen eller ens efterforskat om hur det skulle kunna vara.

Såhär var det alltså: En grupp radical cheerleeders uppträdde vid ett tillfälle på Fi:s kongress, och hade då denna ramsa som ett inslag. Det är alltså för det första inte en partisång. Vidare: Bakgrunden var att en vän till någon i gruppen blivit våldtagen av två olika män samma kväll, en av dem hennes “räddare” från den förste mannen. Hela texten var om och riktat till dessa två män. Simple as that. Det gjordes också väldigt klart innan från gruppen vad som var bakgrunden och att det gällde dessa män.

Borde jag ändå ha problem med den texten? Det är ju faktiskt ändå en fråga som kvarstår, eftersom man skulle kunna säga att de ändå riktar in sig på just könet i sin ilska. Och är det ändå manshat när publiken, kongressen, jublar? Ja på det sistnämnda får man väl ändå anta att det inte helt obetydliga antal män som finns i partiet, och lär varit med där på kongressen också, kan säga nånting om hur benägna man faktiskt är att vilja slita alla män i stycken. Den första frågan är dock lite knepigare. Fast ändå inte.

För min del är det helt ofattbart att det ska vara så svårt att se saker i sin kontext och ibland, eller ofta whynot, acceptera uttalanden som är förenklade. Bara för att det skulle vara jävligt svårt att leva om man ständigt behövde vara vetenskapligt exakt och, ja, politiskt korrekt. För även om feminismen skulle vara PK som Pärmilla hävdar så är fanimej inte dessa manshatarskandaler det. Jag menar förstås att det är jämställdhet som är PK - men helt klart med förenkling och ett sånt fokus som antifemz skulle kalla statsfeminism (och jag: not feminism).

Det går förstås both ways. Ibland måste jag förklara samma sak för andra part när jag blir utfrågad om hur jag kan med att lyssna på hiphop. När det gäller extremer som Necro blir det svårare att hänvisa till en kontext men när Z-Ro sjunger “I don’t wanna die lonely, but them broads I deal with got me still singin I hate you bitch” är det tämligen enkelt. Det är egentligen lite som att ibland är man arg på varandra och säger saker man inte menar, men sen blir man sams.

Det ska dock tilläggas att jag ofta baxnar över den totala avsaknaden på taktik och omvärldskunskap hos exempelvis Fi - det här var en skandal man kunde spotta miles away, oavsett inledande förklaring till ramsan. Hemmablindhet är förståeligt, men ärligt talat är jag ständigt förvånad över hur lite man verkar bry sig om att ens reflektera över hur allmänheten kommer tolka ens retorik. Man behöver inte alltid goodwill, men man behöver aldrig en fet jävla backlash för oss alla.

Se där vad långt det kan bli. Men det finns mer.

Män är djur, sägs det. Av en person. I övrigt har jag bara hört kvinnor som definitivt inte kallat sig feminister uttala sig på det sättet. Jag har jobbat vårdish liksom, där finns de riktiga attackerna på män. Pärmilla skulle förstås kalla det för feminismens fel ändå, men att gnälla på sin late karl lär ju inte ha börjat med suffragetterna (och är man feminist nu skulle man nog inte se mannen som försörjare eller handyman by default ändå).

Men visst kan man säga att Ireen von W. var en maktfaktor och det finns mycket att säga om ROKS i frågan om motståndet mot vård/behandling av våldsbenägna män, men om vi går till kontextargumentet igen tycker jag inte det är såå underligt att någon som jobbat med kvinnojourer sen typ forever fäller en sån kommentar ibland (även oavsett Pärmillas antydningar om att typ hälften av alla kvinnor som kommer dit blåljuger och kidnappar sina barn, kontexten blir ju ändå samma om inte mer kraftfull om historierna överdrivs). Kom bara inte och säg att det är rörelsens åsikt av det.

För övrigt är män djur. Kvinnor också.

Så till att alla män är potentiella våldtäktsmän. Japp, så är det - på ett sätt. För det första kan man hänvisa till Johanna Sjödin som gjort en rätt rolig grej på det, med tex jämförelsen om att vi alla även är potentiella husvagnsägare, men inte sannolika. Potentiell är alltså inte ett anklagande om tickande bomber utan med avseende på att det inte finns en stereotyp som alla våldtäktsmän kan matcha. Tanken är att du ska glömma den svartmuskige mannen i busken och kanske gärna ja tack inse att även snygga killar som får fitta beyond yr wildest dreams också kan begå våldtäkt. Det är inte fråga om att lära kvinnor misstänka sina pojkvänner, det är fråga om att lära polisen, rätten och omvärlden att tro på att en pojkvän kan våldta sin flickvän - även hemma i sängen och inte i en mörk park. Tänk, kanske skulle en sån här inställning få människor att börja lita på svartmuskiga män! Men jag skulle hellre se att man kallade det typ “Våldtäktsmannen är inte psykopat” eller nåt. Fööör…

På ett annat sätt är det en tragisk inställning att alla män är våldtäktsmän, men då har vi börjat i en annan ände och det betyder en annan sak. Det att män har starkare och ostoppbar sexdrift är ett synsätt som ligger bakom den saken - och det är då vi hamnar i att du kanske inte borde följt med honom upp på te då om du inte ville knulla, för du vet det är ju svårt att säga emot när snubben blir kåt. Det är då vi hamnar i kjollängd och alkoholintag som föremål för rätten. Och det är framför allt, eftersom det är så jävla mycket vardag, då vi hamnar i att din flickvän tolkar att du hellre sover än knullar henne en kväll som att du inte älskar henne längre, eller att du inte är nån riktig man.

Det är bara det att feminismen inte ligger bakom detta andra sätt. Läs Boëthius, läs Wennstam, go figure.

Sist då. Talibantalet. Det är så snabbt och lätt förklarat. Gudrun Schyman sa inte att svenska män är talibaner, hon sa inte att det är samma förtryck här som där. Hon sa att det är samma orsaker som ligger bakom och att kvinnors underläge är ett globalt faktum. Oavsett vad man tycker och tror om den saken så är det inte manshat.

- - -

Detta innehåll får spridas och kopieras och förvanskas bäst nån vill. Länka.

Förutom den huvudsakliga motrepliken på Pär Ströms och Camilla Lindströms replik måste det förstås till lite extramaterial, sånt som går mer in på detaljerna man inte får in i ett huvudsakligt resonemang om jämställdhetens som icke självklart definierad.

För att det är lite kul, för att det säkert kommer gnällas på att jag struntar i deras exempel, och för att det bara i sig måste tas tag i nån gång (förlåt, en gång till - men du vet ju hur det fungerar) måste jag ge mig på de problem som lyfts fram av Pärmilla (jfr Brangelina och Dicktoria). De flesta är ju fortfarande faktiska problem.

Vi kan börja med högskolan. Den håller på att tas över av kvinnor, menar Pärmilla. Mja, säger jag, det är förstås delvis sant på det sättet att fler kvinnor än män, särskilt i jämförelse med förr, kommer in på högskolor och universitet. Dock finns för det första ett par faktorer som måste beaktas kring själva tendensen. Dels kan det vara intressant att se efter vilka kurser och program som kvinnliga studenter dominerar i. Spontant kommer jag på juristlinjen som ett program som leder till potentiell makt, men är det inte också ganska tjockt med kvinnor på klassiska kvinnodominerade områden medan de som leder till högavlönade yrken fortsätter vara mansdominerade? Vidare har vi förstås den självklara faktorn som också ofta påpekas, att det förvisso kommer in fler kvinnor i allmänhet, men hur högt i den akademiska världen finner vi kvinnodominans? Fördelningen professurer ligger fortfarande på en abnormt stor övervikt män.

Sedan måste man väl också undra om det inte gäller längre att man inte ska stirra sig blind på siffror och eftersöka statistisk jämställdhet, som Pärmilla annars hävdar. Även om det antagligen är något de använder som just indikator på att pojkar klarar tidigare skolgång sämre. Det ska förstås gratuleras, att de ibland verkar acceptera att prata om tillstånd som indikatorer mitt i allt eget blindstirrande på endast tillstånd.

Då är vi förstås tillbaka och gräver i skälen till varför pojkars och flickors betyg är så olika. Frågade vi biologiförespråkare om sådant i allmänhet brukar intelligenskurvan som visar mäns större antal på de olika extremerna och kvinnors största topp bland mittenresultat halas fram. Men jag hävdar förstås, även om jag inte förkastar att resultaten baserat på betyg kan visa något liknande, att det främst rör sig om att flickors könsroll passar skolgången jävligt mycket bättre än pojkars. Vara lugn och skötsamt liksom, skaru ha stryk eller pluggbög?

Knappast en heltäckande förklaring, men med tanke på att Pärmilla sällan kommer med annat än att det är feministers fel borde det inte låta så dumt. Det fina är att man dessutom inte behöver hävda sociala kön för att använda könsrollerna som skäl - om man tar biologin i anspråk blir det lika giltigt. Bara mindre möjligt att förändra. I vilket fall är det inte någon hemlighet att feminister har problem med både duktiga flickan och stökiga pojken. Nästan så att just tonårskillars och -tjejers ständiga nedtryckande av varandra är bland de mest diskuterade könsrollsfrågorna.

Hur upprörda är då feministerna över att bara män skickas i krig? Ja, det finns lite olika upprördheter där. Främst menar jag att en fråga om krig, och värnplikt, överhuvudtaget behandlas mer och bättre under pacifistisk flagg - och att det finns gott om feminister i fredsrörelsen. Där människor befinner sig närmare kriget är kvinnor som protesterar mot att deras män dör knappast unheard of (och vad gäller Strömmens oerhört förvirrade Sparta-inlägg kan jag bara hänvisa till Lysistrate), men det har förstås sällan tagits upp som en specifikt feministisk eller jämställdhets fråga i sådana sammanhang. För det är ju helt enkelt en av alla de frågor som förvisso debatterats men aldrig under jämställdhetsfana. Genom mina ögon för att mannen är norm och det blir en mänsklig fråga att förkasta krigets helvete, men ja, jag tycker förstås även jag att det är även just ett jämhställdhetsproblem.

Men sen tycker jag också att man ska fråga sig var motståndet mot kvinnor i det militära kommer ifrån. För det är ju knappast så att det är feminister som främst tyckt att det är otänkbart att kvinnor ska ut i slagfält att dö, om vi tex tittar på USA i Irak har det funnits gott om beklagan över att kvinnor i förbandet förstör för alla genom att männen offrar sig och gör dumheter för dessas skull. Ett resultat av feministisk indoktrinering skulle garanterat Strömmen hävda - men bara att det är en inställning som är hur mycket äldre som helst än feminismen torde ta död på det som ursprung. Eeeh ja och så har vi ju könsrollerna också, som inte direkt gör kvinnor benägna att ta sig in i massor på ett område som fortfarande omtalas som att det gör pojkar till män. Och finns de inte talar vi biologi, och då har vi knappast något att invända mot att det är våra muskelpaket till machomän som tar det där med stridande.

Nedrustning, säger förstås jag.

Vad gäller vårdnadsfrågan är det redan förklarat i remixen, men jag ska naturligtvis, precis som min första debattartikel gjorde, tillägga att det självklart är rätt att det inte är något som feminister i större skala brytt sig om när det kommer till att uppröras offentligt. Däremot fick jag genom Sleepless ett citat av Pärmillas ärkenemesis Schyman där det i alla fall påtalas nog för att inte kunna kallas ett helt ignorerat problem. Även om härledningen till problemets rot som hon gör ofelbart kommer vara föremål för vidare fejd i detta sammanhang.

“Det faktum att män ses som mindre lämpliga föräldrar, vilket självklart drabbar de män som väljer att bryta mönstret, är konsekvensen av samma norm som föreskriver att barn är kvinnors ansvar. [....] Ju mer stereotypa könsroller samhället reproducerardesto fler faller utanför. Ju hårdare normen är desto fler får svårt att hävda sin mänsklighet. Det gäller män som vill vara pappor, homosexuella som vill gifta sig, kvinnor som vill vara direktörer.”

Att jag citerar Schyman har för övrigt inte att göra med att jag är trogen följare att göra (före ä jante, åre kamman junte) utan för det roliga i att hon är en sån galjonsfigur för allt som är fel i mina antagonisters ögon.

- - -

Det får vara allt för idag. Härnäst tar jag tag i de infamösa manshataryttrandena.

Pärmilla svarar på Aftonbladet debatt: http://www.aftonbladet.se/debatt/article4968182.ab

Och jag fortsätter peka på det riktigt viktiga: http://www.aftonbladet.se/debatt/article4985661.ab

- - -

Update: det kommer bli extramaterial sen, i ett inlägg här, där allt det där jag kan tyckas ha missat att besvara tas upp mer detaljerat. Orka skriva lika lång debattartikel igen liksom.