Jag såg dokumentären Until the light takes us om den tidiga norska black metal-scenen igår. Alltså den äkta ursprungliga scenen yada yada som fortfarande är den äkta, true & grim och necro etc. Jag älskar den förstås. Men dokumentären var väl bara sådär (verkar bli lotten för årets festival generellt för min del). Som Markitekt påpekade var det lite oklart om man skulle kopplat allting om man inte var insatt, men om man är insatt - hur mycket nytt var det? Varpå Gangsta V bekräftade tesen genom att även efter filmen undra över skillnaden egentligen, mellan black och death metal.

Jag hade förstås inte förväntat mig någon ny redig information såklart, ja jag är insatt, det var såklart samma fokus på kyrkor som brinner och mord och självmord. Men det var ganska intressant att faktiskt höra Varg Vikernes berätta själv om mordet på Euronymous. Framför allt för att han berättade så kallt och sakligt, men likt förbannat uppenbart undvek vissa detaljer just kring de inledande huggen. Ordet han använde var först “stoppa honom” inte “med min gamla slöa pennkniv hugga honom i ryggen”. Men han avslutade förstås med att beskriva hur han högg sista hugget i pannan och åkte iväg i sin bil.

Annars var det från hans sida jävligt mycket gnäll på hur media framställde kyrkbränningar som satanistiska eller djävulsdyrkares verk, när han snarare hade nazimotiv bakom, eller åtminstone allmänt kristendomsfientliga. Men hur korkad får man vara när man tror media inte ska tänka, eller välja att benämna det for show, satanism. Fan vi snackar ju kristna Norge där jojk var förbjudet in på 90-talet. Ja come to think of it, fortfarande precis när allt detta hände. Här min kritik.

För eftersom det var mer spektakelbeskrivning än musikdokumentär (visa omslaget till A blaze in the northern sky av Darkthrone medan man spelar upp Burzum, kom igen!) kunde man lika gärna gräva i vad som verkligen är intressant med den “politiska” delen av framför allt Vikernes version av musiken och rörelsen (som väl mest var 10 pers i en skivbutik om man tar bort copycats). Det skulle kunna vara en studie i hur en sån typ av konspirationsteoretisk och pseudokonservativ nazism försöker berättiga sig själv, eller inte direkt uppstår som en överraskning i ett lika från annat håll konservativt land. För inte insatta ska det väl påpekas att det mest är Vikernes som är nazisten, men synen på kristendomen som grunden till alla fel var nog delad bredare än så. Jag må ha saker emot organiserad religion men det är bara bullcrap att påstå att sättet Europa kom att bli kristet skulle vara genom en medveten förstörande kraft från kyrkans sida.

Som motvikt till Varg Vikernes, eller Hellhammer som något förvånande fortfarande hyllade Bård Faust för att ha huggit ihäl “that fucking faggot” (eeh ett annat mord alltså 4u utan kollen) och faktiskt fnittrade när han sa det, fanns i alla fall trygga Fenriz från Darkthrone som alltid är en fröjd att se intervjuas, eller Frost i Satyricon som mest var gullig. Men shit vad med folk de kunnat ha med som jag velat höra snacka.

Rolig detalj: på omslaget till ett nummer av Kerrang som visades i bild fanns den lilla rutan i hörnet där Dave Mustaine även ca 1993 gnäller om att Metallica skulle vara “lika stora som GnR” om han fortfarande varit kvar i bandet… Dä sköj dä.

- - -

Imorgon har jag biljetter som jag fått av en som inte kan gå, det är Rain kl 15 och sedan Letters to Father Jacob kl 17.30, båda på Roy. Äre nån som ska med på framför allt den senare (bakisvarning för t.o.m. kl 15)? Trist att gå själv ju.

Kan det vara för att det gränsar till något för stort för mig just nu som jag inte orkar skriva något om, det helt uppenbart för en sån som mig högintressanta, ämnet som går i till exempel Panams och J-Shots bloggar? Antagligen är det så. Men också det faktum att de två täcker upp rätt bra oavsett saker jag skulle vilja tillägga.

- - -

Update för de som inte läst kommentarerna: jag har ju skrivit om sånt här förr exempelvis här (klicka på snälla killen-texten såklart). Och jag kommer att orka skriva mer. Snart.

Nu är jag toknöjd med att ha petat in en referens till Schweiz finest metal, Samael, i titeln - men det ska ju inte alls handla om headbanging musik såklart. Istället är det kompensation för brist på utrymme i nyss gångna Kvällspasset där vi snackade våldtäkt på ett par olika plan.

Motsägelsen är alltså de två lika skadliga myterna om vem våldtäktsmannen är, som båda lyckas samleva på nåt konstigt jävla sätt. Första ämnet om ämnet var Berlusconis senaste groda att det behövs en polis per snygg brud för att våldtäkter ska kunna stoppas helt i Italien. Det känner man ju igen - brudarna är så jävla snygga att man ju inte kan hålla kuken i byxan herregud. Man är väl man. Det var menat som en komplimang fortsatte han när det första kritiserades. Det är väl trevligt att vara så het att män bara vill droga och dra hem en i håret liksom.

Alltså: våldtäkt är ett resultat av mäns ofelbart triggade kåtslag av en fox i kortkort.

Andra ämnet om ämnet var moderaten Mats G Nilssons förslag att tvångsvårda dömda för våldtäks och kräva friskintyg innan de släpps helt ur kriminalvårdens sikte. Det ska alltså behandlas precis som en faktiskt psykisk störning att någon dömts för våldtäkt, eftersom det som Nilsson är en sjuk handling att våldta.

Alltså: våldtäkt är något som psykfall håller på med.

Det kan man ju tycke borde representera olika läger detta, å ena sidan en störning och å andra sidan naturlig följd av mäns enorma sexdrift. Eller om de i alla fall kunde ta ut varandras effekt. Men det är förstås båda myter i samverkan som låter oss dras med alla jävla problem när det kommer till våldtäktsrättegångar. Det första används som nåt slags försvar av/från åtalade - hela skalan från inledande “signaler” hos den våldtagna till dumheten att följa med en man hem om man nu inte vill ha sex - och det andra används av de lika puckade kroppsbestraffardårarna som bara ryter om hårdare straff mot alla svartmuskiga busksmygare som ger sig på bambimadonnorna på väg hem från syjuntan.

Det är ju det där sista som ger kopplingen mellan inte så skilda lägren, att psykot är isolerbar från vanliga trevliga svennar och ger sig på de allra vänaste av våra quinnor medan svennarna själva bara behandlar riktiga horor som de horor de är. Alltså: en teaser kommer få det hon förtjänar och vill ha medanvi måste göra vårt bästa för att skydda mammor och systrar och döttrar från psykfallen, hallå de riktiga våldtäktsmännen.

Party on, bring the roofies. Fan, svenskan skulle behöva ett ord för daterape så man får in lite underminerande påverkan att jobba med.

Det är naturligtvis när jag varit på riktigt efterfestande efter karaoken och vinglat hem sent som jag ändå vaknar halv nio och inte kan somna igen. Då som jag sätter mig och faktiskt tar tag i något som behöver göras. Men jag ska inte jubla helt, för det var förstås inte några livsviktiga saker utan bara en välbehövd sortering av ny musik inför skivspelandet på Indiejorden på lördag. (Klicken avgör ju vad som ska dansas till de sista timmarna.)

Visst började jag på de där ännu viktigare sakerna också. De kanske blir klara. MotherF:n remix är på gång som sagt, kommer lanseras på gästbloggsplats snart om allt klaffar. Men jag måste nog se till att faktiskt ha just denna tid att gå upp. Fan Gustav, redigt folk har redan jobbat ett par timmar vid det laget. Jag, jag sätter mig och ser ett avsnitt Californication till. Tänker medans.

Och Kvällspasset har jag faktiskt hela veckan.

Jag har färdig micromat på gång. Det har varit nåt slags arbete utanför som tvingat oss att leva utan gas till spis och ugn hela dagen så jag kan inte äta nån mat annars. Man kan ju tycka att det vore på sin plats att klaga med jag känner mig som ett barn som fått köpekakor - time to unna sig pseudolyxen man annars aldrig köper. Faktum är att jag aldrig någonsin köpt färdigmat så förr. Inte för att jag är nån regelbunden matlådemänniska förstås, jag svälter med en macka istället om jag ska äta jobblunch och inte orkat spara nån mat hemma, men jag är inte för stuck up heller. Bara snål.

Ja, det visste du väl redan att jag var. Men idag äre lyx!

Lite liiite med mitt extraknäck i åtanke bestämde jag mig för att öppna mitt filmfestivalbesökande med Petra Revenues Karaokekungen idag. Hon sa att det inte var en film om karaoke utan om ensamhet men ändå, bara titeln lockar. Men jag borde nog läst på lite mer om den ändå för det fanns lite grejer att anmärka på.

Rookiefilm är tänkt att premiera annorlunda berättande, kanske är det därför filmen berättas väldigt mycket som teater. Kanske inte nytt egentligen, men inte så vanligt på svensk bioduk ändå (jag utgår lite ifrån att den får normal biopremiär också). Själv tycker jag nog vanligen att filmad teater är löken. Med det inte sagt att det föll platt på något sätt men jag insåg på vagnen hemåt att jag inte hade känslan av att ha sett en långfilm utan nån slags extralång novellfilm på SVT. Mycket störigt. Greppet funkade skitbra i vissa fall, exempelvis en klassisk placering av ett möblemang från platsen där något berättas till den andra miljön som berättas om, eller att det aldrig var nån musik när karaokekungen Pirko sjöng sin Elvis, men det blev samtidigt oerhört lite tyngd i hur populär han faktiskt var (när ju den flyktiga berömmelsen skulle vara lite av filmens bad guy) eftersom det bara var en standard teateruppsättning skådisar med i en scen som skulle leverera jubel åt kungen. Whut liksom.

Den skjuter i vilket fall högt på underhållningsskalan ändå, vissa grejer var så jävla roliga, men jag fattade nog aldrig riktigt vad jag skulle känna av den på en beröringsnivå. Eller kanske gick jag bara inte med på budskapet jag ändå uppfattade.

Äh fuck it, jag ska ändå inte sjunga Elvis på morgondagens karaoke (vilken jag håller ja).

Jag är livrädd för Spotify, kom jag på idag. Inte för att det fuckar upp behovet av välsorterade filer och mappar efter genre som jag kör på datorn (det är ju inte ens här än, eftersom inte allt jag vill höra finns, men det är ett hot/löfte inför framtidens metoder) och inte för att det kommer leda till att de jobbiga killarna på festen som ska bestämma musiken kommer bli fler och ännu jobbigare, av möjligheten att hitta även sin egen störiga musik snabbt. Utan för att jag helt enkelt vet att jag kommer förvandlas till just en sån snubbe av den möjligheten. Det är jag som utgör tillskottet.

Som att jag inte redan nog hade problem med att folk ofta uppfattar mig som dryg i början, av ibland riktiga skäl - taktlöst bufflande i kombo med att jag missar dubbeltydigheter i vissa egna skämt, eller att jag faktiskt är dryg ibland - men oftast av pseudoskäl. Som att jag helt enkelt är för blyg för att palla att hälsa på alla när jag exempelvis kommer till en fest samt räknar med att jag inte kommer vara ihågkommen av alla fast jag själv vet att jag träffat någon förr. Det är liksom inte nån som köper att jag är blyg bara för att jag täcker upp det med att vara intensiv ibland, eller att jag ens kan med att stå på en karaokescen.

Nu kommer snart den riktiga drygdelen få sig ett nytt övertag, och jag gillart inte.

Lars Gårdfeldt störde såklart mina tankar när vi pratade med honom i gårdagens program, men jag tänkte ändå komma med en liten vidare grej i samma spår som jag tidigare tjatat om angående homosexuellas rätt att gifta sig.

När man hänger upp sig på pseudofrågan om präster ska tvingas viga homosexuella par flyttar man ju återigen arena från det viktiga (juridiken) till det associativa men oviktiga. Egentligen var det genom att ens diskutera ifall det inte skulle kunna vara moment 22 av diskriminering att tvinga präster eller vägra homosexuella (ibland) ett vidare sätt att föra upp något på dagordningen som för det första inte borde snackas om så mycket och för det andra bara väcker tanken hos de inskränkta. Genom att prata om det kommer sånt folk tro det faktiskt ska bli vigtvång för de stackars foberprästerna. (Jepp, they’re that dumb.)

Som vanligt är det alltså inte något annat man ska tänka på än frågan: Sekulär stat? Ja, precis, det är det - så get off the kristendomen-at-it’s-worst’s dick! Och hade det nu inte varit för att Gårdfeldt igår påtalade att det kan vara en bra idé att ändå ge kyrkan vigselrätt, för att ha lite koll på those fuckers, så skulle jag förespråka att tokindra den rätten och låta de köra vilka riter de vill först efter alla papper var färdiga på annat håll. Nu får det räcka med att vi bara håller oss inom det verkliga ämnet. Gör det!

Ikväll fick jag äran att droppa jingeln till nya Kvällspassetinslaget WikiP3. Det var en rolig jingel. Men framför allt var programpunkten the shit, och rätt väl lämpad för min uppgift eftersom man fick gaffla fritt som fan. Keep it going! Imorrn tänker jag skriva om en annan sak vi pratade om, för det är långt ifrån nuff said om homosexuella och äktenskap.

Som sagt. Jag går en lingvistikkurs bara för att ha lite schema att gå upp till på morgonen, och för att det är sköj. Men så får man ju handskas med de vanliga A-kursproblemen. Vi har förstås inte nåt direkt miffo i min nya klass, verkar det som (ännu?), men en snubbe har hunnit ställa ett par underliga frågor.

Första dag: Vi pratar lite om klassiska faktorer som påverkar ens språk, klass kön utbildning blabla. Snubben: Religion då? Lärarn: Mja inte så mycket forskning på det. Så långt inte nåt särskilt förutom att det väl kändes som en oviktig faktor om man inte snackar prästasociolekter.

Andra dag: Vi pratar gester som efterliknar eller tydligt länkar till dess mening. Snubben ba: Muslimska terroristers pekfinger! Och jag tänker att här har vi nån med hang-ups.

(Andra dagen får jag även reda på att Akos vänner en gång sökte ny kollektivmedlem och fick påhälsning av mitt gamla klassmiffo från musikvetenskapen, som viftade med en knippe sedlar och ba jag blir utkastad snart!)