Den inledande oron att inte se ett skit i arenan grund av våra längdhandikappade kroppar släppte så snart vi fick plats i den främre fållan. Det var också väldigt kul att få se allt stök på scen mellan numren medan filmsekvenserna pågick. Mycket imponerande arbete (jag undrar verkligen hur i helvete den Ukrainska kugghjulsfabriken i Svetlana Lobodas nummer 2009 kom upp och ned igen). Vi upptäckte under rumänska Cezars falsettnummer att konfettikanonen placerats en meter från våra huvuden, vilket gjorde att vi sköts i bakhuvudet av glitter mot slutet. Inte bara därför var rumänien plötsligt seriöst bra och medryckande. Jag fick faktiskt ta tillbaka allt negativt jag sagt om falsettoperan.

Någon fejkomröstning orkade vi inte stanna för, så efter att Loreen kört sitt nummer (med konfettidusch nr 3 i bakhuvudet för vår del) gick vi därifrån. Hon var i alla fall också väldigt bra, även fast de misslyckades med att hissa ninjakidnappa henne den gången. Överlag har det definitivt varit högre klass på mellanakter än låtar i tävlingen – men jag är partisk förstås, inte bara pga Darins medverkan i andra semin. Gissar att mycket av den inhemska hyllningskören är lite nationalistiskt förblindad/smakbiased.

Vi såg finalen sändas på storbildsskärm i Folkets park först, men ljudet var verkligen katastrofalt – bara bas, inget hördes – så efter nån timme gick vi in på Moriska och trängdes istället. Bra drag i vilket fall, eftersom miljön byttes från vanlig folkfest till eurovisionnördig folkfest, där alla hejade på ca allt. Vid poängsättningen var det jubel vid i princip varenda poäng som delades ut. Jag är väl mest halvnöjd med vinnaren, jag tyckte inte den var så himla bra och hoppades in i det sista på att Ukraina skulle gå om, men nu kan vi i alla fall besöka arenan live även nästa år.

Efter tävlingens slut hade jag peppat som fan på att få karaokesjunga eurovisionlåtar, men efter att jag varit först upp med den franska låten Il était temps från 2006 togs hela listan över av möhippegäng och nördstämningen dog. Ångrade lite att ha inlett med ett egentligen ospännande ”duktig tjej sjunger fint i högstadieaulan”-låtval, som dessutom kom på 22:a plats det året. Men kunde ju inte låta bli. Jag får väl dra ihop en egen eurovisionkaraoke nånstans för en rematch. Här har ni en spottanlista med mina best of ESC-val 2003-2013, som ni kan förvänta er att få höra om så sker (tyvärr finns fortfarande inte allt på Spotify, men men).

Sen var förstås hela helgen fantastisk. Malmö är jävligt trevligt, jag har fått cykla i en platt stad, blivit kräftbränd i solen och förstås träffat en massa bra folk. En extra bonus att Elin blivit lika glad i tävlingen som jag.

Lettland: PeR – Here we go

Det här är sämst. Absolut sämst. Ser ut och låter som en Grotesco-sketch, men menar allvar? Pinsam rap, värdelös beatboxing, fejkdubstepinslag och allmänt douche-beteende. Men eftersom refrängen är Robbie Williams-catchy kan den ha en chans, och då får jag lolla åt den live, tihi.

Lettland har en del historia av kalkoner, hattmaffian Bonaparti.LV – Questa notte 2007, svenskskrivna (never forget!!!!) Pirates of the sea – Wolves of the sea 2008, dochebaggeryduon Musiqq 2009, och så Anmary – Beautiful song förra året. Även om piraterna kom rätt högt i topp 2008 – sjukt – och 2010 var faktiskt Aisha – What for en av mina favoriter.

Azerbajdzjan: Farid – Hold me

Rimlig ballad som fastnar. Kolla in tjejerna i publiken vid 2:39! Vad var det?

Finland: Krista Siegfrieds – Marry me

Ja tack till Katy Perry-pop. Inte lika bra som Rasheedas låt med samma namn, men ändå. Älskar även dansutbrottet i bröllopsscenen i slutet på videon.

Malta: Gianluca Bezzina – Tomorrow

Okej okej, detta är både misstänkt Jason Mrazskt och verkar handla om blyga killar som inte får tjejen, men en sångare som dessutom är kirurg, ser ut som ett Prefab Sprout-omslag och sjunger med återhållen indieröst i just denna tävling, det är fan härligt. Obs obs fuck Maltas vidriga abortförbud obs obs.

Bulgarien: Elitsa & Stoyan – Samo Shampioni (Only Champions)

Call/response med säckpipa!?! Ja för fan. Jag tänker faktiskt på Hedningarnas första skivor när jag hör detta, även i sångmelodierna. Det gör det extra bisarrt att Malin Roos satt i Inför ESC och klagade på etnotrummor som vore vi fria från ”etno” i norden. Och just trummorna låter uppenbart mer synt än folk. Om man tycker det är för mycket trummor generellt i denna låt kan jag däremot förstå, men jag älskar det.

Island: Eythor Ingi – Ég Á Líf

Jo, den är fan fin. Men vad är det den påminner om? Hjälp mig.

Ungern: ByeAlex – Kedveshem (Zoohacker remix)

Supergullig. Lite samma sorts charm som Maltas pophistoria. Ungern har verkligen varit stabila senaste åren, förra årets New Order-kopia var inte i helt min smak men ändå bra, och Kati Wolf – What about my dreams 2011 var bland de bästa det året. Obs obs fuck nazisterna i Ungern obs obs.

Norge: Margaret Berger – I feed you my love

Där fick jag med hela norden på min favvo? Vet inte om det hänt förr faktiskt. Det här är nog den jag gillar mest inomnordiskt också, tror det kan bli riktigt mäktigt live, även om Berger inte har så spännande rörelseschema på scen (dansar lite försiktigt som på ett högstadiedisco?). Alla som jämför detta med Euphoria är i alla fall inte kloka. Jag tänker mer på sent 90-tals-Madonna, alltså Frozen och dylika.

Rumänien: Cezar – It’s my life

Damn, det har gått utför sedan Tornero. Vad hände?! Jag fick upp hoppet om landet igen efter förra årets dragspelsreggaeton Mandinga, men det hade jag visst inget för. Mihai Tristariu kunde det där med lagom falsett till technon, men detta vansinniga eurodiscofalsettspektakel med pip-Dracula tog knäcken på mig helt när jag hörde det – och i synnerhet dubstep-droppen! – första gången. Se själva på Vine. Så naturligtvis hoppas jag att den går vidare! Bonuslol @ Dr. Alban-associationen i titel med tillhörande sångfrasering.

Det är kul att Grekland bidrar med det första ska-rockbandet i tävlingen någonsin som inte är kräkdåligt, de kan få gå vidare också (obs obs fuck nazisterna i Grekland obs obs). Det är också kul att Schweiz fortsätter med det icke fungerande receptet att skicka ett tråkigt rockband, samt att Georgien tokslösat pengar på att köpa en helt intetsägande skitlåt av Thomas G:son.

Nu tänkte jag därför nämna alla jag absolut vill ska gå vidare från semi #1 som sänds idag, så jag får se just dem live.

Slovenien: Hanna – Straight into love

En go spinning-hit, som visserligen verkar ha katastrofalt tråkig show som förstör allt, men jag gillar goa spinning-hits ändå.

Danmark: Emmelie de Forest – Only teardrops

Gillar den inte så mycket som dess hype kunde få en att tro, men den är bra och den kommer gå vidare pga favorittippad.

Ryssland: Dina Garipova – What if

Rimlig klassisk powerballad. Faktiskt lite segervarning.

Ukraina: Zlata Ognevich – Gravity

Min toppfavorit i första delen. Jag älskar verkligen midtempolåtar med markerade beats, såna får man faktiskt inte så mycket av i denna tävling där det oftast är full fart eller full innerlighet som gäller. Ukraina är som vanligt mest pålitliga land. Hoppas på enhörningar på scen.

Montenegro: Who See – Igranka

Carl Catos beskrivning i GP av dessa figurer som ”vulgär-KLF” stämmer verkligen på pricken. Jag kommer ärligt rösta på dem ikväll för att öka chansen liiiite att detta tokspektakel kommer till final. Dock att jag gillar det också! I Euro Neuro från förra året var rappen mest på lol, men här måste jag säga att den ändå är rätt bra även om jag kanske inte tyckt det om jag fattat ett ord. Trots att man är trött nåt så djävulskt på dupstepgrejen som används i refrängen är också beatet ärligt bra. Hoppas på inte strippshow på scen.

Moldavien: Aliona Moon – O Mie

Ännu en typisk powerdänga, lite mer modern än den ryska, och en sådan som tillkommit i klassikerstallet under 2000-talet i och med tävlingens nyare deltagarländer. Väldigt beroende av hur bra hon sjunger live, men jag har förtroende.

Irland: Ryan Dolan – Only love survives / Belgien: Roberto Bellarossa – Love kills

Hur roligt är det inte att Belgien kommer lite senare än Irland, med titeln ”Love kills”?! Som en förklaring för vad det faktiskt betyder att bara kärlek överlever … pga dödat allt annat!!!!!!111

Aja. Detta är båda toppenfina poplåtar, precis som Sloveniens bidrag garanterade spinning-hits, och Darin-känslan i den senare säljer ju in den rätt bra för mig personligen. Frågan är bara om det blir nån slags konkurrens dessa emellan som slår ut den ena, eftersom de är fucking kloner på så många sätt.

Serbien: Moje 3 – Ljubav je svuda

En ängel, en djävul, en … nåt annat, typ vanlig person kanske. Detta är jättekonstigt och inte så bra, men gulligt och jag vill ändå se det hellre än fler män och annat trök, som tex Litauens och Kroatiens bidrag. Att Anouk är med för Nederländerna är kul, hon får gärna gå vidare med, men den låten är inte heller så spännande.

Återkommer med semi 2-favoriterna.

Äntligen är Rikard ”Skizz” Bizzis solodebutalbum här. Kärlek, funk & solidaritet är precis så bra som jag förväntat mig efter att ha hört singlarna Kapitel 15-27 (Botkyrka) och Va dig själv. Den senare en av årets bästa låtar, alla kategorier, som kommer gå på repeat här hela sommaren.

Skizz har en sån rapstil som ibland på papper (bokstavligt talat) borde vara helt off-beat men ändå flyter helt obehindrat. Det är något omkomplicerat med dem, ärligt prat utan en tanke på glänsande rimfrossa, som säkert är ett resultat av hårt arbete men känns helt spontant. Bokstavsbarn skildrar diagnosen genialiskt med detta grepp, orden som jagar efter beatet men hinner bara precis ikapp (missa inte PSL-versionen!!1). Främst är det dock som producent Skizz är ett verkligt tungt monster av funk. Det finns ingen annan i Sverige som gör den här musiken, som kan skruva till bassynten till detta läge.

Lyssna bara på Botkyrkabasen och gråt lite när rösten halvt tar slut då Skizz försäkrar att han inte överdriver.

Nån kanske minns att jag myste åt The Truth för nåt år sedan, sen dess har jag väntat och väntat på att utlovade släpp ska komma och att nån rimlig producent ska plocka upp dem, men det verkar inte hända. Hittar fortfarande inte ens första släppet i fungerande version. Nu kom i alla fall en ny video, som trots att den är lite korpig ändå håller rätt bra och låten gillar jag.

Men bara 500+ views än så länge vafan är detta? #TeamTruth

Sasha Go Hards mixtape Do you know who I am? som släpptes förra året visade sig tyvärr vara helt omöjligt nedlusat av DJ-shouts (dessutom placerade mitt i låtarna och framför allt högre mixade än musiken), och därför tappade jag lite sugen som satt sig efter att jag knockats av Why they madd. Jag var nog inte ensam om att tappa sugen. Samarbetet med I.L Will i höstas, ett mixtape som heter Hip hop vs. Love var liksom inte samma sak och verkar inte ha nått någon större framgång.

I.L Will var tyvärr ingen spännande bekantskap och man sitter mest och väntar på Sashas verser även i de bättre låtarna (Payroll är nog den enda riktigt tunga låten). Första videosläppet från samarbetet, I can be, var en okej låt men mer av en autotunefest än rap. Inget fel med det, men det var inte det jag gillade med just Sasha. Att hennes egna videosläpp On my mind också var en seg historia gav skäl att undra om inte Sasha är på väg bort från resten av drillscenen.

Därför är det en lättnad att höra nya låten Pretty fly som åtminstone visar att en utveckling åt ett annat håll fortfarande kan blir jävligt bra. Hellre gå mot upptempo med en danslåt än att fastna i en slö ballad om det ska vara utan drill. Även om jag förstås helst ser alla sorter.

Den där vita hipsterkillen i videon, som ser ut som Jack Werner, är också ett roligt inslag.

Jag föredrar nog att inte bära en tröja som tokroligt ironiskt använder SD-uttryck, men som framför allt förutsätter att det är jag (underförstått ”inte blatte”) som är normal nog att få acceptera och älska nån annan som inte råkar vara det.

Bonus: En klassisk Kids in the hall-sketch på ämnet.

Ledsen dinosaur fick inte nåbelpris :(

- – -

Update 12/10: Missa inte Strömqvists Murakami-diss.

Urval görs. Lämplighet tas ställning till. Det är en ständig process som varierar i olika kontext och i olika tider, men den pågår, och de gamla resultaten är det inte en jävel som tjafsar emot. Förbud är det förstås inte tal om, men Svarte Sambo står inte i hyllan bredvid Alfons Åberg, utan i magasin eller på särskild avdelning för gamla fördomar.

Jag förstår att man känner sig illa berörd när egna favoriter anklagas. Det är dock tydligt att vissa favoriter är viktigare än andra, samtidigt som processen obönhörligen fortsätter. För att illustrera detta tänkte jag hänvisa till ett blogginlägg av samme Björn Wiman som hävdade att Tintins tillfälliga flytt var i samma liga som fatwan mot Salman Rushdie, och protesten lika löjlig som moralpanik över Alfons saft:

”Spridd utanför kontexten av införstådda DN-läsare som kan sin Rocky blir detta än svårare att avgöra. Mot den bakgrunden var det självklart att plocka bort den.”

Jag ska inte ens bemöda mig med att kalla det hyckel. Det är bara det korta minnet som tillkommer utblicken från det vita tornet. Äsch, från alla torn för den delen.

- – -

Den bortplockade strippen? Den försvarade jag själv, och lade ut.

Läs gärna även Chukri i Sydsvenskan om debatten.

Jag har faktiskt börjat gilla Lil Reese mer än hypade Chief Keef från samma sällskap. Sjukt snygg är han dessutom. Mixtapet han släppte i somras är riktigt töuongt, haffa det på datpiff!

Lovar att det inte bara blir feta youtubeklipp i alla fall, man har ju synksamhället, Malou-samhället, tillväxtsamhället, kapitalismen och Göteborgs-Posten att ranta om också.

”Gymkultur, teve, internet och tidningar underblåser känslan av pinsamhet”, ja precis, som er bild och högerspalt där ja, bra bra.

Idag publicerade GP en artikel om författaren (texten kommer från TT och finns säkert i fler dagstidningar i veckan) där märkliga frågor om författarens egna sexliv tas upp och dessutom har blivit rubrikvinkel. Hihi, porrförfattaren är pryd och vaniljig egentligen, hihi. Jaha? Inte för att man längre överraskas av hur verk och person jämt ska blandas ihop, men att gotta sig extra när det gäller sexualitet är ytterligare ett snäpp korkat. Varför människor blir förvånade av att någon kan skriva om ett sexliv hen inte har är helt ofattbart.

Men så spelar hon förstås med också. En korkad fråga om varför boken ger en monogam historia – och har ni hört så tokigt: helt utan gaysex och trekanter! – besvaras av James med något än mer korkat. Det är ju hennes fantasi, att förhållandet skulle vara helt monogamt var viktigt för henne för att ”jag vill inte bli smittad med något läskigt. Det är en hälso- och säkerhetsaspekt, säger EL James och rodnar.”

Jo jo, är man inte monogam får man allt sjukdomar. Även i fantasin? Kanske vore det något för E.L. James att skriva in kondomer i sin fantasi, också i en monogam sådan.