Uttalandets skandalvärde var nog en överraskning för Reinfeldt, för en månad sedan sa han exakt samma sak till DN och ingen lyfte på ögonbrynen då. Figuren är inte ett misstag utan en del av Reinfeldts normala repertoar. Det handlar om att inarbeta hur den normala arbetslösheten inte är ett problem, för vanligt folk. Att marknadsföra utanförskapet handlar nämligen till lika stor del om att befästa bilden av normalitet som att definiera problembilden. Samt att hålla isär de två.

Budskapet är att Vi är trygga, men De har tyvärr hamnat i utanförskap. Utanförskapet ska lämnas av Dem, Vi kommer inte trilla dit. Det har inte med etnicitet att göra i sig, det har bara blivit så i vårt samhälle att klass till stor del etnifierats, vilket skapat en smidig väg för alliansen att implicera trygghet för oss på den vita sidan. Naturligtvis är detta också en möjlig födkrok för SD och deras likar, men det är delvis en annan diskussion.

Anledningen till att Fredrik Reinfeldt är en privilege denying dude är helt enkelt att gruppen med låg arbetslöshet inte definieras som privilegierade utan som det normala. Sett till etniska svenskar mitt i livet så har Vi mycket låg arbetslöshet. Subtil skillnad retoriskt - enorm i praktiken. Vi innanför och dom utanför, eller vi alla i samhället. Det är bara att välja.

Fredrik "Privilege Denying" Reinfeldt

Men eller hur! Jag som nästan aldrig tas för invandrad kan intyga att det ser fett ljust ut, här på vägen mot livets mitt. Jag förstår inte vad som ska debatteras överhuvudtaget … mer än vilket perspektiv Alliansen egentligen borde ha i sin politik då.

Antingen ser man till man vilka som uppfattas som etniskt svenska (och medelålders), eller så ser man till hela samhället. Vilka man valt att företräda just nu kunde inte uttalats mer tydligt än ovan.

- - -

[Sammanhang hittas tex på AB:s ledarblogg]

Nu hade förstås ovanstående varit helt problemfritt om det var det enda som skrivits, men i sammanhanget att ha påstått sig drabbat av kapning är det tämligen kallt. Ah, man älskar väl pösgubbar som kör en Calle Bildt och bara låtsas som ingenting. Vad Chalmers hittat på för repressalier kan man väl bara spekulera i men jag tror det var en baggis. Ordningen återställd! Nu kan vi återgå till att behandla varandra illa och sen blåljuga om det.

Tönt.

- - -

(Det här inlägget är liiite över gränsen för ointressant skvaller, men eftersom det fanns lösa trådar i det förra om saken tyckte jag att det var värt en uppföljning.)

Idag gäller det en TT-producerad artikel som tagit plats i såväl GP som DN där “det första starka beviset för att kärleksrelationer upprätthålls av kvinnor” påstås ha funnits. DN:s rubrik får mig vilja röka crack, men som vanligt är det inte något fel på empirin i sig utan på framställningen. Slutsatserna är inte bara för lång dragna, utan helt ute och cyklar i en terminologi man bevisligen inte begriper.

Data: Tre miljoner människors telefonkommunikation har kartlagts. Mönster har hittats efter indelning på ålder och kön. Så vad har man faktiskt styrkt? Förenklat något i stil med: 1) Kvinnor lägger mer energi på (telefon)kommunikation än män. 2) Dessas fokus läggs till stor del på en (mans)person. 3) Detta fokus ser dock ut att växla till annan person vid viss en ålder. 4) Män har fokus på motsvarande kvinna under några år, för att sedan sprida engagemanget till flera personer.

Som undersökning för att styrka tidigare forskning på samma tema, hur kommunikationen ser ut i relationer, verkar allt frid och fröjd. Denna bild av “kvinnors kommunikativa förmåga/intresse” har redan tagits för sann såvitt jag kan uttolka könsrollsdiskursen i allmänhet. Vad det innebär i en vidare mening är dock själva problemet. Forskarna är inte sena med att kalla det bevis på att kärleksrelationer upprätthålls av kvinnor, vilket väl inte behöver vara helt orimligt, men bevisat är det inte av bara dessa data (det kan inte utläsas vilken man som kommuniceras med heller, men att anta att det handlar om make eller motsvarande är faktiskt helt rimligt). Kommunikationen i övriga medier, samt ansikte mot ansikte, behöver adderas för ett säkrare underlag.

Men långt dragna slutsatser är en sak, forskningsrapporter i dagstidningar är alltid ute och pumpar dressinen på det spåret, en nypa salt hjälper mot det mesta. Begreppsförvirringen i att kalla detta för tecken på att människan lever i ett matriarkat är dock skandalös.

“Kvinnors relationer med andra kvinnor, ofta mor-dotter-relationer, är betydligt mer uttalade än mäns relationer med andra män. Det tyder på att människan har en matriarkalisk social organisation, snarare än en patriarkalisk organisation.”

Begrepp som patriarkat och matriarkat handlar om vem som styr, om vem som har makt. Det är förstås populärt i den antifeministiska floran att betrakta varje situation där kvinnor syns mer än män för matriarkat, men det är ovärdigt en forskare att använda begreppet så slappt. Det man undersökt är vem som gör ett arbete, tar ett ansvar eller har ett intresse. Vem som har makten är inte liktydigt med detta, tvärtom kan det rentav tolkas som att män generellt får makt av detta eftersom de inte intresserar sig lika mycket och heller inte behöver utföra arbetet som kvinnor utför åt dem. Så länge de får uppmärksamheten vill säga.

Denna tolkning är välbekant för en feminist, men ovan sammanfattande undersökning är inte något bevis för denna heller. Även den får styrkas med mängden övriga undersökningar på temat. Att jag tills dess hellre definierar makten som den som får mervärdet ur fabriken och inte den som arbetar i den får väl kallas min privata övertygelse.

- - -

Till sist en bonus. Nedan slår antifeminismen knut på sig själv i kommentarsfältet, i sina försök att tvärtom förkasta hela undersökningen för att de anser den vara ca feministisk propaganda. Istället för att mysa över att de fått “svart på vitt” att kvinnor regerar i hem- och barnområdet, som de brukar tjata om.

Klicka för större. Kolla särskilt "sommantiska middagar då!", "men när bilen går sönder så!" samt "OMG övervakningssamhället!"

Miss Travel - How It Works from Miss Travel on Vimeo.

Affärsidén: Är du attraktiv kvinna reser du jorden runt gratis med rika män som vill ha sällskap. Eh.

Videon i sig är naturligtvis en lyxresa rätt ner i ångestkammaren, men hey, de bara gör som alla andra och nyttjar rådande strukturer. Eller ett skämt. Värst är som vanligt den internationella mansaktivismens brev på posten i kommentarsfält, bloggar, och på twitter:

“For free, yo! Something tells me that if one were to take the general demographic into consideration, there would be far more beautiful female profiles available as freeloaders, er, willing traveling companions than guys.”

“Life is short, so why not drain an honest man’s money for free?”

“Finally a way for attractive women like me to get noticed while getting free travel across the world!”

“I have boobs I could totally become a Valet hooker, I mean a Travel Dating woman”

“You’re attractive, but lacking the money to travel and generally a whore? There’s an app for that!”

“Hey, tu es belle et séduisante ? Deviens une pute de luxe qui voyage !” (Ca “Är du snygg och förförisk? Bli lyxhora som reser runt!”)

[...the list goes oooon and on, kolla "All" på twitterlänken]

Just det, orättvisan i att män alltid får betala och kvinnor glider runt på sina räktuttar. Den var påtaglig. Horor. Inga andra problem kunde påträffas i scenariot. Eller? Jo:

“Yeah attractive ladies, Travel to a foreign country with a rich stranger. What could go wrong?”

Aaah, dumheten!, förstås, i att försätta sig i farliga situationer efter vilka man antagligen får skylla sig själv. Att det uppenbarligen finns strukturer som uppmuntrar kvinnor att använda sin kropp till en beroendeställning inför män med pengar, det struntas det i.

Allt ovanstående är dessutom lika äkta och vidrigt även om hela videon är ett skämt. Nu då? Ja, det är väl bara att luta sig tillbaka, ta en kopp kaffe, och vänta på dessa två typer av blogginlägg från den svenska antifeminismen: 1. “Vad sa ni nu då, feminister, om fördelar för ett kön!?” 2. “Det är evolutionen. Men jag tänker ropa som i typ 1 i alla fall.”

Hejdå reskamrater!

- - -

Edit: glömde denna reaktionstyp, “Höhö finns det för killar eller?”

Tyvärr kan du inte göra testet själv eftersom de “rätta” svaren redan är markerade, men det är lol ändå. Rätta svar är markerade med fyrkanten på frågorna med dubbla markeringar, då tidningens originalinnehavare uppenbarligen gått bet på dem och justerat efteråt.

Klicka på bilden för hela härligheten i stort format

Anya: “We could watch sports of some kind.”
Xander: “Uh, I don’t know.”
Anya: “Men like sports. I’m sure of it.”
Xander: “Yes, men like sports. Men watch the action movie. They eat of the beef and enjoy to look at the bosoms. A thousand years of avenging our wrongs, and that’s all you’ve learned?”

Dör.

Låt mig börja med att intyga att ett retoriskt vänsterhat mot liberalismen existerar**. Det har sina historiska förklaringar, och tyvärr också sina mer obehagliga inkarnationer. Men det förvånar mig att Helmerson inte ser att det han beskriver är en anledningen till detta. På 70-talet dominerade vänstern diskursen (har jag hört, till leda, jag var inte född). Idag har inte minst Timbro bidragit till att så inte längre är fallet. Till och med sossarna har påverkats av det, men vi ska istället förfasa oss över att vänsterrepresentanter av olika slag menar att Timbro står för “en ideologi långt ute på den politiska högerkanten”? Enter: politisk depression. Tröskeln för obehagligt extremistiskt hat ligger alltså vid att placera en tung högerlobby på högerkanten. Varför är det då så provocerande att ens andas att obehagliga tendenser skymtas bland högern?

Skulle hela vänstern höra ihop med sina miffon, medan hela högern alltid består av individer? Det är ironiskt att detta är det enda kollektivistiska argumentet högern kan med att hosta fram själva. Jag är inte ens intresserad av att kalla högern för det ena eller det andra, diskussionen kan bevisligen inte föras överhuvudtaget. Ja, vi är motståndare och gillar inte varandra. Ja, vi kallar varandra grejer. Hejdå. Allt jag vill är att den slutar suga åt sig syre och trycksvärta.

[PRESSTOPP! PRESSTOPP!]

Just som jag skrivit ovanstående slår Sveland till igen i DN. En lång artikel om hatet mot feminister och om den där aktionen mot GenusNytt-puben, i sig en osympatisk fridskränkning, där hon plötsligt framställer det som om Pär Ström accepterat en fråga om sitt hat mot feminister? Sheeeeeeeeiiit. Den tror man ju inte på ens innan man kollar hans version. Ohederligt. (Och om han hatar feminister eller inte är irrelevant för att avfärda honom.)

Cirkusen går igång på ett nytt varv.

Depressionen tilltar.

- - -

* (Hej årets bästa uttryck-listan! Kom ihåg detta nu.)

** Hatet mot liberalismen, ska dock sägas, frodas nog mer hos dem som hatar vänstern lika mycket.

…läs även Badlands Hyena om Helmersons artikel.

Men, Tor, om det inte var du, så var det definitivt något som imiterade ditt uttryckssätt väldigt bra. Redan i tisdags började nämligen påhoppen mot Heberlein* - inklusive de tweets citerade i GP - och den som bläddrar tillbaka någon dag till ser att samma stil inte är ovanlig emot debattmotståndare i övrigt. Och det är definitivt inte bara senaste veckan, som hittas i skärmdumpen nedan, som tonen är sådan. Att Heberlein dessutom har försökt få tag i honom per telefon talar också emot att han helt ovetandes får samtal om GP samma kväll. Aktuella tweets ligger även kvar i skrivande stund (och dumpen nedan togs lunchtid idag) - kan inte en professor i information theory radera tweets? Vilken vrålsnajdare är människan som kapar kontot i minst två dagar för detta, obemärkt?

Klicka för hela bilden (stoooor bild)

Låt mig nu först säga att en otrevlig ton är harmlös i de flesta fall, även om grovheter må vara otaktiska i debatter, men upprepade trakasserier som dessa är inget annat än mobbning. Nätet råkade vara arenan men ropa nu inte nätmobbning, för det här är ingen särart. Varje gång vi upplåter utrymme åt att diskutera “näthatet” flyttas fokus från mobbning till teknikfobisk retorik, som även i många fall är falskt ungdomscentrerad. Den här incidenten synliggör det faktum att inte bara tonårsgrabbar och troll sysslar med mobbning, för inte ser det ut att vara någon annan än professorn som twittrat.

- - -

* Detta är det allra första: “Är det så att du lever på att vara Sveriges största knäppskalle? Vad gör du på LU?” Efter några till i samma, och värre, stil kommer “ifrågasättandet” av hennes arbete.

Tweets från förra veckan och hela vägen till kontots början hittas här:

Tor Aulin Collection del 2

Tor Aulin Collection del 3

- - -

UPDATE: P.S., förresten, såhär gör man när ens konto kapats.

UPDATE2: Mer i GP.

UPDATE3: Klara besked.

Så här gör jag jämt. Fungerar verkligen helt perfekt på alla liknande snacks.

(Plockat från Wondermark)

Får man önska? I så fall vill jag helt osarkastiskt önska mig en “shit feminister say to snubbar” också. Snälla? Lina Neidestam har redan visat med Zelda att det är möjligt att göra bra feministisk självsatir!

När en feminist hävdar att det finns något särskilt i mäns våld mot kvinnor, att det sanktioneras av samhället, att strukturer ger våldsamma män, är det lätt att bli upprörd. Skulle vi? Självklart tycker vi att ett dödsfall - förlåt, ett mord - är tragiskt, något annat vore väl vansinne? Jo. Men nu är ju inte eventuellt vansinne frågan, vi har inte heller en ond domstol. Kanske har vi däremot en man där som känner igen sig i desperationen? En kvinna som gör detsamma? De vet att det inte är så farligt, väl. Det vi har är ett samhälle som vant sig så vid aggressiva män, vid hotande män, att de hot som inte hunnit leda någon vart betraktas som självklart tomma. Kom tillbaka hora, annars! ropat på stan efter någon okänd kvinna som nog är okej och vi behöver inte göra något. Samma utrop efter grannen under dig, fast sen var de faktiskt tysta i en hel månad. Något eventuellt ironiskt på nätet som vi nog kan strunta i att vänligen uppsök adress nedan för att nå skådespelaren - förlåt, skådespelerskan - som uppfört en kontroversiell pjäs, och gör med denne vad du anser rimligt. Nej då, det är inte ett hot.

Och det är det möjligen inte. Klart att vi inte kan bura in alla som i vredesmod yttrat att önska livet ur någon. En man som önskat livet ur sitt ex, med buntband och vapenskåp, är dock inte alla. Det är inte heller en enskild tragedi som inte har ett mönster som går att upptäcka. Inte heller om mannen är en skötsam villaägare som kan tala för sig. Vi vill bara så gärna tro det, och det är vad jag pratar om när jag pratar om struktur.

Du säger inte något som betyder “hen där, som är man”, för att det vore som att säga “hen där som gillar köttbullar med extra ketchup” eller “hen som tycker att sex är bäst med korta kvinnor i rött hår”, irrelevant information. Bara för att hen har ett kön måste vi inte påtala det vid varje pronomhen.

Hen på allt, tills annat anvisats, föredragits, eller tills du känner för det själv - ja, det väljer du förstås själv - men du har faktiskt inte kallat någon för könlös även om du visste kön men sa hen ändå, du bara sa inghenting alls i frågan.

Jag kallade dig för du hela den här texten.

En dryg miljon svenskar mår dåligt om de inte regelbundet är på Facebook. Lågutbildade, låginkomsttagare och kvinnor som använder Facebook är ofta mindre lyckliga och mindre nöjda.

Jaså?

Nej, jag säger inte att resultatet* av undersökningen är falskt, men hur är det med betoningen? Det är så genant att sådan strukturblindhet kan förekomma, att man inte ser bristande utbildning och inkomst som det första skälet till bristande”lycka”, utan det kommunikationsverktyg man råkar använda. Att man sedan inte kan skilja på användartyper i ett så mångsidigt och samhällsintegrerat verktyg som Facebook är nästan mer genant. Man kladdar ihop beroendet från någon som är ständigt uppkopplad - medelklassjobbvarning! - med missnöjdhet hos den som prokrastinerar bort sin arbetslöshet på Facebook.

Nå jo, det finns ju nyanseringar om man läser bortom hooken i rubrik och ingress: “En annan teori kring förhållandet Facebook och lycka är att det är fler mindre lyckliga personer som söker sig till nätverket.” Kvarstående problem är dock att man inte resonerar teknikneutralt. Det är samma historia som undersökningar om datorspelande: på vilket sätt skiljer sig detta från någon annan prokrastinering? Och beroendet, känslan av att missa något, på vilket sätt skiljer sig detta från när jag känner att jag missat något för att sitta hemma en fredagkväll medan mina kompisar haft kul ihop?

Det är så lättköpta poänger. Facebook som företeelse är sedan länge så betydande att man kan göra en stor nyhetsgrej på både skräck och glädje: “Så lätt får du jobb på Facebook!”; “Så lätt blir du olycklig av Facebook!”; “Zuckerberg styr ditt liv!”; Finn kärleken - på Facebook!”. Så välintegrerat är Facebook i samhället att man kan skriva en helsida om den senaste förändingen på tidslinjen. Folk älskar att fronta med att ha stängt sitt konto. Naturligtvis värt en granskning om rollen är så stor, men lyckomätningar ska hållas ljusår bort från sådant.

- - -

* Brasklapp här för att jag eventuellt bara menar presentationen av resultatet. Som i nästan all populärvetenskaplig rapportering kan DN mycket väl göra en dålig presentationen medan undersökningen är okej.

UPDATE: Mycket riktigt var studien något annat än DN rapporterat - se sista stycket i texten på Ajour om saken. (Ändå petade GP in en notis idag, med samma budskap, i en tydlig rewrite av gårdagens press! Mycket pinsamt.)

Ca 12 min in i programmet börjar alltså delen med raggningskursen och den stackars killen som hetsas av ledaren att trakassera okända kvinnor på stan med plötsliga kyssförsök. När kommer avprogrammeringslägren för alla dessa grabbar som tror att det är deras roll att antasta random tjejer och alltid pressa fram kärleken knullish? Citat Filip: “Det han gör nu är att uppfostra Erik till att bli våldtäktsman”. Som sagt, hatet jag känner mot PUA-freaks är inte litet.

+9000 i respekt för Filip Hammar efter detta.